Kravfyllt?

A human being should be able to change a diaper, plan an invasion, butcher a hog, conn a ship, design a building, write a sonnet, balance accounts, build a wall, set a bone, comfort the dying, take orders, give orders, cooperate, act alone, solve equations, analyze a new problem, pitch manure, program a computer, cook a tasty meal, fight efficiently, and die gallantly.

Specialization is for insects.

—Robert A. Heinlein from The Notebook of Lazarus Long

Skördefest

När jag tänker efter är väl thanksgiving en skördefest, och skördefester kan jag. De gick av stapeln varje år i Barknåre missionshus och jag älskade det. Det fanns väl ett 15-tal missionshus i fösamlingen och de flesta användes bara en gång om året. I Barknåre hade vi skördefesten.

Barknåre missionshus var ett gult trähus med en gigantisk vedkamin som tillsammans med den samlade kropssvärmen gjorde rummet kokhett. Framme i altarringen hängde en tvättlina med årets samlade mödor: virkade dukar, broderad bonader, stickade vantar, sydda grytlappar. Allt som går att tillverka av textil. Dessutom kakburkar, bullpåsar, limpor, marmeladburkar, äppelmos och det bästa av allt: överraskningpaketen. De gick alltid till hutlösa priser i auktionen och man blev alltid lika glad när man fick ett paket, oavsett innehåll.

Auktionsutropare var pastorn; stor, bullrig och glad. Han skämtade och tanterna i sina småblommiga bommulsklänningar skrattade så att hullet guppade. Alla ropade glatt in en virkad duk till, eller en bullpåse. Ett roligare sätt att ge än i kollekten. Vi barn sprang fram och tillbaka i gången med inropade skatter och tog betalt uppspelta och stolta över ansvaret.

Värmen steg, fönstren immade helt igen och det luktade svett och blaskigt kaffe. Kaffet kokades i gigantiska silverfärgade kannor som måst rymma minst tio liter, de såg ut som samovarer. Det dracks sedan i tunna, tunna koppar med rulltårta, drömmar, finska pinnar och vetebullar fôrstås. Vi fick svag apelsinsaft och med lite tur fanns det också gräddtårta med mandarinlyftor.

Sedan var det lotterier och ett år vann jag en kaffeservis med rosa blommor på vit botten, jag var väl elva och jag sparade servisen tills jag flyttade hemifrån. Jag har nog en kopp kvar någonstans.

Framåt kvällen somnade de minsta i kyrkbänkarna och vi andra fick en tårtbit till i smyg i köket av tant Britta.

Tryggare kan ingen vara. Ett skäl så gott som något att känna tacksamhet.

Veckans ord jag använder för sällan

Tacksamhet

Varför har vi inte anammat tacksägelsehögtiden thanksgiving i Europa? Antagligen för att man varken kan sälja sliskiga godishjärtan eller pumpadekorationer.

Men vi vet ju all hur den firas i Nora Ephron-land: Vuxna barn, med respektive och barnbarn, reser i snöglopp till föräldrarna som alltid bor kvar i det gigantiska barndomshemmet; en vacker, vit träkåk i ett snötyngt New England. Ett syskon är homosexuell/har drogproblem, en ligger i skilsmässa, någon har med sig olämplig flickvän och mamma har inte talat om för någon att hon har cancer. Alla är mer eller mindre osams medans de lagar obscena mängder mashed sweet potatos och cornbread. Men det reder ut sig och alla, även den sura grannänkan, samsas till slut runt kalkonen i en tacksamhetsbön.

Nu raljerar jag men egentligen tycker jag ju att det låter fantastiskt! Vi borde nog lite till mans samlas runt bordet och be en bön av tacksamhet. För tacksamma det är vi ju, de flesta av oss, trots allt.

Och nu fick jag äntligen en ursäkt att bjuda på lite Simon & Garfunkel:

Veckans ord jag använder för ofta:

Trött

Efter en dryg veckas transportstrejk (metro, pendeltåg och vanliga tåg) så börjar alla bli mer än lovligt trötta. Jag har kollegor som har gått upp vid 4-5 varje dag för att gå/cykla/lifta till jobbet och både den enorma trängseln i de få tåg som går och bilköerna gör alla irriterade. Långpendlare som inte kom hem förra helgen hoppas verkligen att dagens förhandlingar ska få saker och ting att lossna, och vi med dom. Jag har åkt bil och jobbat hemifran ungefär varannan dag. Det tråkiga är att man grejar inget annat än att fixa det mest basala: hur ta sig till/från dagis/skola/jobbet i tid? Hela tillvaron blir ett SM i logistik och det finns bra två samtalsämnen: gnälla på strejken och hur lång tid tog det för dig att komma in idag? Alla nöjen ställs in, ingen bio, ingen teater, inga restaurantbesök. Ingen business heller. Strejken kostar tydligen 300-400 miljoner euro om dagen och då har man inte räknat in magsåren.

Så, nu ska jag sätta mig i bilen för att köra 10 kilometer på två timmar. Och nej det är inte ett alternativ att cykla, personskadorna i trafiken i Paris har ökat med 70% sedan strejken började. Bilisterna är stressade, cyklisterna ovana och vägarna inte alltid anpassade.

Jag hoppas det är något bra på radion...

Idag

har jag publicerat stavfel i alla mina blogginlägg. Dessutom var de ovanligt många, ovanligt korta och ovanligt (?) innhållslösa. Tur att ni inte sett kvaliteten på mitt riktiga arbete. Dags att gå hem kanske?

Avslappningsövning mot strejkrelaterad stress

Vid mer än två timmars bilköande rekommenderas minst en sketch innan dagens arbete påbörjas:

A Compendium of 150 Monty Python Sketches

Vändning

Karin kommenterar nedan om oväntade vändningar i texter. Jag älskar det och det är ofta det jag letar efter, framförallt i noveller. Det andra perspektivet, den ovanliga infallvinkeln. En clou, en aha-upplevelse eller ett skratt.

Bäst är det när perspektivet förvrids så man ser en helt annan sanning än initialt som i första Matrix-filmen (det gör ju också uppföljarna helt meningslösa). Jag har ett tydligt läsminne från vad måste vara tidiga tonår när jag läste storebrors sci-fi-romaner. En novell som avslutades med att man plötsligt förstod att vårt universum egentligen är ett miniatyruniversum som finns i en bubbla i en otroligt mycket större varelses samling av världar. Ungefär som en insektsamling alltså.

Eller som i Jonas Hassen Khemiris "Montecori" (men där var det kanske bara jag som var trög och inte förstod sammanhangen på en gång). Eller Joanthan Safran Foers "Extremely Loud and Incredibly Close". Fär att bara nämna ett par av mina favortromaner från senare år.

De grabbarna kan skriva.

För övrigt nu när vi ändå talar om litteratur. Finns det någon mer poänglös litteratur än en blogg-bok? Att läsa en blogg i bokform måste vara värre än att läsa en bok i elektroniskt format vilket jag redan är mycket skeptisk inför. Och då har jag inte ens kommenterat kvaliteten på de bloggar som publiceras som böcker...

Nu

är strejken tydligen över, nattmanglingen lyckades (bildstrejken här alltså, den där andra strejken fortgår med ökad styrka).

Plötsligt

har bilderna här försvunnit, iallafall på min dator, kanske de också strejkar?

Veckans ord jag använder för sällan

Grötmyndig
Grötmyndig är ett svenskt ord, bekant sedan 1688. Man förbinder myndig med svenskans gröt, men sist­nämnda ord ingår alls inte i sammansättningen utan ett plattyskt grot, stor, (tyska gross), som på svenska blivit gröt. Ordet kan betyda icke blott viktig (myndig) utan även »stor i sitt tal».(citat härifran)

Jag tänkte lägga in en bild här men det blev för elakt...

Love, Like, Want, Indifference, Dislike, and Hate

Through large scale blog analysis, Lovelines illuminates the topography of the emotional landscape between love and hate, as experienced by countless normal humans keeping personal online journals.

Underdog = feg?

Jag har fått ett uppdrag, ett skrivupprag. OK, det är väl inte direkt för The New Yorker utan något modestare på en blogg (men en bra blogg). Det är första gången i mitt liv som någon ber mig skriva något som andra ska läsa, förutom födelsedagskort och gästböcker. Jag är löjligt smickrad. Jag har aldrig varit någon som skriver. Jag har alltid varit avundsjuk på de där tjejerna (jo det är mest tjejer) som alltid släpar runt på en snygg anteckningsbok från Ording och Reda, eller annu värre en Moleskinbok (jag menar Peter Englund använder sådana). De krafsar och skriver och har alltid tusen utstickande lappar i sina filofaxer, och foton, och urrivna tidnigsurklipp. Jag river inte ut artiklar heller. Varför ska jag spara dem? Och vad skriver de om, och för vem? Jag ville ju vara en sådan som skriver dagbok, som tänker och funderar och ritar krumerlurer och skriver. De lyckades ju alltid verka intressanta, som om de hade ett rikare inre liv än jag.

Men jag kände alltid att det maste vara av viss kvalitét, man maste var begåvad för att skriva, annars var det ingen idé. Och jag skulle aldrig, som 18-åring, vågat tillstå att ”jag gillar att skriva”. Jag skulle heller aldrig, som 25-åring, vågat satsa på att bli journalist, eller skribent av något slag. Det kändes ouppnåligt, då måste man ju veta att man skrev bra, att man var begåvad redan innan man påbörjade utbildningen. Dessutom måste man vara bildad och kunna en massa om politik och kultur. Bättre då med civilekonom, det kändes definitvt mindre kravfullt. Visserligen skriver jag ju hela tiden på jobbet men det är annolunda, jag har jobbhatten på, det är inte riktigt ”jag” som skriver utan jag skriver på uppdrag.

Sa gick åren och jag funderar ju inte sa mycket på Molekinboksskrivande 20+tjejer längre men så startade jag den här bloggen, och plötsligt skriver jag ju defakto både här och där. Utan att fundera speciellt mycket på om det jag skriver verkligen är bra, eller begåvat nog, och jag länkar glatt till ”tidningsurklipp”. Däremot bli jag generad när jag inser att människor jag känner läser här. Missförstå mig inte, jag vill ju att de ska läsa (och kommentera!) jag har ju givit dem adressen, men bloggen har ändå kännts anonym. Jag har fått nya kontakter via den, människor som bara känner mitt ”blogg-jag” och inför dem kan jag skriva om det mesta. När människor ur mitt ”riktiga” liv pratar om saker jag skrivit här inser jag plötsligt att det faktiskt finns människor som ägnar 5 mintuer av sin dyrbara tid åt mina tankar och infall. Det är därför man blir så glad av kommentarer.

Så nu är frågan, på samma sätt som jag inte skrev så ritade jag heller aldrig (kan inte, totalt obegåvad) vilket resulterade i att jag aldrig vågade ta en kurs i oljemålning eller ens drejning, inte var jag händig heller (hantverk) och jag kan inte spela ett instrument. Men med min uppväxt känns det som att det knappast kan finnas något outforskat där, jag kämpade trots allt med ett motsträvigt piano och en entusiastisk mamma i flera år.

Jag tycker att den här ”jag kan ju ingenting-mentaliteten” är lite insmickrande, koketterande och feg, jag har faktiskt inte så dåligt självförtroende (och bara for the record, jag skyller varken på Luther eller Jante). Jag känner mig som de där klasskompisarna som inte hade läst en enda rad till provet och ända hade alla rätt. Man visste att de ljög. Jag får skärpa mig helt enkelt och våga testa. Man vet aldrig jag kanske snart publicerar en alldeles egentillverkad akvarell här, eller en hemtovad vante?

Tainspotting à la fraçaise

Murphy's law

Transportstrejk+regn= internet hemma ligger nere. Givetvis. Jag skriver mina blogginlägg på kvällen, sparar ner dem på ett USB-minne och publicerar på jobbet. Tyvärr är det svårare att jobba så, speciellt när man inte kan ta sig till jobbet. I morse väcktes jag, inte av lövblåsarna som alltid startar okristligt tidigt just på vår gata, utan av grannarnas bilar. Vid fem-snåret gav granne efter granne sig iväg för att undvika köer. Själv samåkte jag med kollega, vi stack vid sju och en och en halv timme senare var jag på jobbet. Vi får se hur det blir i morgon när jag nog måste lämna i skolan först. Problemet är kedjereaktionen; vi behöver lämna tidigt och hämta sent men fritids har kortare öppettider och barnvakten kan inte komma för deras tåg står också stilla.

Nå kommer tid kommer råd, eller vad det kan heta. Kanske funkar internet imorgon?

Urban

Det bästa med att bo i hus är tvättstugan. Och att man har plats att hänga tvätt i källaren så att man slipper hammam i badrummet och vingliga tvättställningar mitt i vardagsrummet. Sedan finns det förstås andra fördelar: mer än dubbelt så stor boyta, trädgård, förrådsutrymmen, man slipper grannar och man kan säga till barnen att gå upp på övervåningen och leka.

Men för att kunna bo i hus har vi flyttat ut från stan, förstås.

Det är absolut inget fel på vår närförort, det finns matbutik, bageri och boucherie, bra skola och bra kommunikationer. 15 minuter in till triumfbågen och 20 minuter till jobbet.

Men ändå, jag längtar ofta tillbaka in till stan. Kanske inte till de 75 kvadratmetrarna vi bodde på, men till kvarteret. I sex år bodde vi mitt bland kineser och afrikaner, trendiga barer och trista caféer fulla med arbetslösa nordafrikaner. Vi hade tre-fyra olika matmarknader att välja på och gatulivet var färg-, doft- och ljudrikt, och rätt smutsigt och stökigt. I sonens klass pratade 7 av 30 barn inte ett ord franska vid terminsstarten.

Nu bor vi i trevliga förorten där allt är så - vitt. Och medelklassigt. Skolan är säkert lugnare men jag kan ändå tänka att barnen förlorat något i bytet. Det är givetvis inte "landet" och vi har alla möjligheter att njuta av Paris ändå, men inte riktigt på samma naturliga sätt.

Kanke är det ett resultat av att ha växt upp på bondvischan. Ända sedan jag var ung har jag sjungit för full hals med Eva Dahlgren :
Måste ner till Folkungagatan
Och känna doften av vimlet
Måste bort från öde nojan
Som jag får på Fjällgatans fik

Fast om man får ödenoja på Fjällgatan då har man ingen aning om hur det är att bo i en by som heter Skrikböle.

Eva Dahlgren – Sommarbarn

Upplösning

För er som legat sömnlösa efter förra veckans cliffhanger: nej jag gick inte på föräldramöte. Jag orkade inte (ok, ville inte) skaffa barnvakt så jag låg i soffan tätt, tätt intill sonen och tittade på denna utmärkta serie istället. Det var Greker och Perser och Alexander den Store om jag inte missminner mig. Fast jag somnade nog en stund mitt i krigen.



Och jag bestämde mig för att inte ha dåligt samvete för det (det går sådär). Men jag har nog förverkat min rätt att klaga på att skolan inte informerar och bjuder in oss föräldrar...

Jag vill, jag vill, jag vill, jag vill...

...skolka från föräldramötet ikväll...

Mer latblogg

Barnens favorit: djurläten på olika språk (även detta wikipedia).

Anka:
marockansk arabiska: "bat-bat"
danska: "rap-rap" (bäst effekt fås med ett skorrande r)
engelska: "quack"
svenska: "kvack"
norska: "kvakk"
finska: "kvaak"

Gris:
engelska: "oink"
franska: "groin-groin"
japanska: "ブウ", "buu"
kinesiska: "hulu-hulu"
svenska: "nöff"
norska: "nøff"
finska: "röh"

Groda:
engelska: "ribbit" ("croak")
franska: "coa-coa"
polska: "kum kum"
svenska: "kvack"
japanska: "ケロケロ","kero-kero"

Mus:
engelska: "squeak"
japanska: "チュウ", "chuu"
svenska: "pip"

Ko:
engelska: "moo"
franska: "meuh"
nederländska: "boeh"
svenska: "muu"
norska: "mø"
finska: "ammuu"

Tupp:
engelska: "cock-a-doodle-doo"
franska: "cocorico"
svenska: "kuckeliku"
tyska: "kickeriki"
finska: "kukko kiekuu" (ordagrant: tuppen gal)

Veckans ord jag använder för sällan

Rotvälska
Rotvälska, obegripligt eller förvirrat språk. Uttrycket kommer närmast från tyska och danska, i vilka ordet snarast betecknade "tjuvspråk". I svenska är ordet känt sedan 1700-talet.

Efterleden -välsk, (från ett gammalt germaniskt ord för allt främmande och icke-germansk), i betydelsen "utländsk" förekommer också i valnöt, välsk och valack.

Källa: Elof Hellquist, Svensk etymologisk ordbok, 1922, via Wikipedia, den late bloggarens husbibel.

Alternativ definition: det som mina barn pratar efter besök hos släkten (fransk eller svensk).

För övrigt: visst låter det onomatopoetiskt?

Hemkomst

Allhelgonahelgen tillbringade vi i min lilla familj var och en på sitt håll. En i Uppsala, en i Stockholm, en i Normandie och en i Boston. Det var första gången vi alla var utspridda och mitt i en stressig och rätt tröttsam höst fick vi alla lite andrum, nya intryck, vila för en del, stimulans för andra. Och den gamla klyschan att det bästa med att åka bort är att komma hem stämmer ju faktiskt ibland, vi hade alla saknat varandra och ibland behövs det för att man ska uppskatta den regniga novembervardagen igen.

Min Stockholmsvistelse var ren lyx. Tre dagar när jag bara behövde bry mig om mig själv och min lilla person (som man säger här). Precis innan jag åkte hade vi besök och levde under några dagar nio personer i storhushåll. Det var härligt och kul och kontrasten blev slående. Men rätt skön. Jag hann träffa många goda vänner det känns bra att veta att de finns där, även när jag är dålig på att höra av mig.

Men jag tror att den egentliga orsaken till att just det här besöket blev så lyckat ligger i min inställning. Under en tid har jag varit så ambivalent när jag åkt hem. Jag har kännt en sorg över att jag inte känner mig hemma längre, en frustration över att samtalen aldrig hinner bli riktigt avslutade, att jag alltid måste gå "mitt i", att jag ofta känner mig missförstådd och det inte finns tid att rätta till. Den här gången var jag mer avslappnad, förväntade mig inte att känna mig hemma och kunde då bättre uppskatta det, och dem, jag tycker om.

Kanske, kanske håller jag sakta på att lära mig det här. Att vara "världsmedborgare", att känna mig trygg utan en tydlig geografisk/nationell hemvist. Att jag inte blir identitetslös bara för att jag inte självklart vet vad jag ska svara på frågan "var kommer du ifrån?". Att "hemma" är människor, inte hus.

Och med tanke på att det nog snart bär iväg igen så är det nog dags att lära sig det där. Att rastlös inte nödvändigtvis betyder rotlös.

Fotoutställningen "Stockholmsbesök" (eller hur många liter kaffe med ljummen mjölk kan man dricka på en helg?)

Svar: Det står i proportion till hur många goda vänner man har. I mitt fall just nu betryggande många.

2 filmer, 2 världar, 2 kvinnor, 2 darlings

Dia de los Muertos

Foto av Gene Paul

Det var 1991, vi hade rest länge. Ryggsäck och mycket begränsad budget, bussfärder på 10-tals timmar, pirogbåt och lastbilsflak. Vi kom till Los Todos Santos, de döda helgonens by, en bergsby på 2500 meters höjd i västra Guatemala ett par timmars bussfärd efter Huehuetenango. Här bor Maya-indianer som pratar ännu sämre spanska än vi. Fattigt, kallt, strävsamt. Männen försvinner bort till kustens bananplantager större delen av året.

Mest av en händelse kom vi dit den 1:a November: Dia de los Muertos. En stor och mångfacetterad fest där man firar minnet av döda släktingar, hånar (dåtida och nutida) conquistadorer och söker utlopp under en helg för en livstid av förtryck och umbäranden i sockerrösbrännvin och marimbamusik. Eller snarare för århundraden av förtryck, allt från conquistadorerna till 1980-talets blodiga, USA-stödda militärregim.

Höjdpunkten på festen är hästkapplöpningen, eftersom conquistadorerna förbjöd indianerna att rida (de sa att en indian som sitter upp på en häst dör) så är det forfarande ett tecken på mod och uppror att rida. Männen spenderar ett års sparade medel på att hyra en häst, resten verkar gå åt till brännvin. Så fick deras barn gå skolösa ett år till. Halvt medvetslösa av berusning ställer några hundra ryttare upp i ena änden av en 200-meter lång vägsträcka. Utklädda i conquistador-masker och med plymhattar sätter de av. Det hela går ut på att rida fram och tillbaka ett oändligt antal gånger utan att trilla av, vid varje vändning tas ett sving av flaskan. Men trillar gör de, det ser livsfarligt ut, det är livsfarligt. Blodiga ryttare och hästar som fallit dras av banan, kapplöpningen fortsätter. Alla skriker och så hela tiden den hetsiga marimbamusiken. Ingen vinner vad vi ser, det hela slutar bara i allmän utmattning. I den svinkalla kvällen ligger sedan utslagna män och sover på marken här och var i byn.

Överallt springer barnen, barfota. De bär sina småsyskon och försöker kommunicera med turisterna. För turister är det överallt. Mest ryggsäcksfolk som vi som bor på ett jordgolv runt en öppen eld och betalar rundnätt till kvinnan i famljen för frijoles till frukost, lunch och midag. Hon kan förhandla, det är henne väl unnt det är nog hennes enda sätt att ta in vad hennes man spenderar denna helg. Vi kollar in deras jordbastu, men vågar inte riktigt prova. Det finns bussturister också och amerikanska TV-team.

Nästa dag går hela familjen, med orkester, till kyrkogården där de har pick-nick på gravarna. Turisterna tittar på, TV-teamet filmar.

Det hela är intressant, färgstarkt, absurt men mest av allt sorgligt.

Och vi tittar på.

Veckans ord jag använder för sällan

Förgänglighet

(med anledning av stundade helg)

Beklaga ej, att fröjden i ditt hjärta

med stunden flyktar hastigt bort!

Ack, samma ström kyl äfven af din smärta

och gör din bittra sorg ock kort.

Hvad dig beröfvas, blir dig gifvet,

fort höljer tidens flod dock det.

Den största grämelse i lifvet

är ock dess tröst: förgänglighet.

Ur Spridda Blad av Karl Fredrik Forsman

Medelsvensson?

Cartoon by Dave Walker. Find more cartoons you can freely re-use on your blog at We Blog Cartoons.

Jag hittade denna via Joruns alltid lika trevliga Life de Luxe.

Himmel über Frankreich

Bilen far fram som en landningskapsel, vi är helt inneslutna min flicka och jag. Himlen ligger som en blöt lovikavante över landskapet. Allt är brunt, beigt, grått, mjölkigt. Fälten breder ut sig; nakna, berövade sitt skydd av grödor, det ser smutsigt, trasigt, fattigt ut. Inget spirar, inget växer, ingen skördar. Vindkraftverken står rakryggade i led och snurrar, en armée beredd till strid. Kanske är de utsända av främmande makt från ett annat solsystem? Några fält av kvarglömd manshög majs står och ruttnar på plats. Varför har ingen skördat? Var är bonden? Har något hänt som gjorde att han inte hann ta in majsen i tid?

Söndag. Byarna ser intill förväxling lika ut. Stenhus, stenmurar, en kyrka, en bistro med en PMU-skylt, ett stängt apotek och ett bageri. Inte en människa, eller kanske en som går över gatan med sin hund och in genom en grind och några tonåringar som hänger på tonåringars vis över sina mopedstyren. Överallt murar, stängda dörrar.

Men gräset i väggrenen är nästan oanständigt ljusgrönt och några gula löv kämpar fortfarande en ojämn kamp mot höstvindarna. Min flicka har somnat med en skumbanan i näven. France Cultur på radion, den enda kanal man får in om man kör längre än tio mil från Paris. De tar med mig på en resa över haven. Några människor ha ägnat år av möda åt att återfinna och sammanställa manuskript från Magellans resor. Det verkar vara ett enormt verk med fotnoter och utvikningar och en oändlig mängd fakta om livet här på jorden under sekelskiftet 1400-1500. Programmet pågår i flera timmar, jag lyssnar av och till, fascinerad av dessa människors idoga arbete, deras passion för en värld som sedan länge försvunnit. Är sådana människor vår garant mot barbariet?

Sedan når vi fram till havet. Det har samma färg som te med mycket mjölk, längre ut mer blekgrönt. Vågorna slår höga, klipporna är vita och kalla. Människor hukar på stranden, jag fyller lungorna.

Något försenat: Förra veckans ord jag använder för sällan

Dagtinga
Göra eftergifter eller kompromissa på ett ovärdigt sätt i en förhandling, eller i överförd bemärkelse med sitt eget samvete (wiktionary).

Ett rätt aktuellt ord som gott kunde användas oftare, eventuellt kanske av vissa självbiografer, men även av undertecknad om jag nu inte ska dagtinga med mitt samvete.

"If life were only like this..."

Lika som bär?

Jag blandar alltid ihop Anna Mannheimer, Annika Lanz och Sara Kadefors. På samma sätt blandar jag alltid ihop Lenny Kravitz och Terence Trent D'Arby som ju inte alls spelar likadan musik.

Finns det diagnos?

Har jag gjort bort mig nu igen?

Jag har gjort ett misstag på jobbet. Inte speciellt allvarligt, jag äventyrar inte precis företagets framtid, men ett klantigt, dumt misstag. Jag missförstod något och skickade den felaktiga informationen vidare. Jag har rektifierat och det är väl egentligen inget mer med det. Förutom att jag verkligen avskyr att ha gjort fel.

"Alla har rätt att göra ett misstag", "hellre ett felaktigt beslut ibland än att aldrig besluta"... Allt det där är sant och jag tycker så, när det gäller andra. Själv får jag bara ont i magen och kan bli löjligt stressad av ett misstag, eller av rädslan att jag ska göra ett. Varför är det så? Är det "duktig flicka"-syndromet? Eller tar jag mig själv på för stort allvar?

Det fåniga är att jag bara känner så här i mitt professionella liv. I det "riktiga" livet, det som verkligen betyder något med barnen, vännerna, familjen, så är jag inte alls så här. Man gör ju fel hela tiden, speciellt när man uppfostrar barn. Visserligen funderar jag ibland på hur jag borde handlat annorlunda, men jag är mycket mer "jag gör så gott jag kan" hemma än på jobbet.

Men inte ens Margareta Sjödin är ju någon spånig blondin längre, så det finns väl hopp för mig med!

“A rough-coated, dough-faced, thoughtful ploughman strode through the streets of Scarborough; after falling into a slough, he coughed and hiccoughed.”

The combination “ough” can be pronounced in nine different
ways. The sentence above contains them all.

Mer jag aldrig lärde mig på engelsklektionen:

• The longest one-syllable word in the English language is
  “screeched.”
• “Dreamt” is the only English word that ends in the letters
  “mt”.
• The symbol on the “pound” key (#) is called an octothorpe.
• The dot over the letter ‘i’ is called a tittle.
• The word “set” has more definitions than any other word in the
  English language.
• “Underground” is the only word in the English language that
  begins and ends with the letters “und.”
• There are only four words in the English language which end
  in”-dous” tremendous, horrendous, stupendous, and hazardous.
• The longest word in the English language, according to the
  Oxford English Dictionary,
  is pneumonoultramicroscopicsilicovolcanoconiosis.
  The only other word with the same amount of letters is
  pneumonoultramicroscopicsilicovolcanoconioses, its plural.
• There is a seven letter word in the English language that
  contains ten words without rearranging any of its letters,
  “therein” the, there, he, in, rein, her, here, ere, therein, herein.
• The only 15 letter word that can be spelled without repeating a
  letter is uncopyrightable.
• Facetious and abstemious contain all the vowels in the correct
  order, as does arsenious, meaning “containing arsenic.”
• The word “Checkmate” in chess comes from the Persian phrase
  “Shah Mat,” which means “the king is dead”.

Språk är kul. Det här var hämtat härifrån.

Babettes gaestebud

Häromdagen kom 6-åringen hem och sa att de ätit "paddlår" till skollunch (cuisse de crapaud), "grodlår?" undrarde jag. Efter ett tag kom vi fram till att det nog varit anka, eller kanske kyckling. Men under ett kort ögonblick trodde jag nästan att de faktiskt fått, om inte padd-, så grodlår till skollunch. Det låter dyrt kommer jag ihåg att jag tänkte, men jag tyckte inte att det var konstigare än så.

Jag har ingen aning om skolluncherna är bättre i Frankrike än i Sverige, det är inte alls säkert. Men maten tar fortfarande en helt annan plats i människors liv här. Många barn och vuxna, iallafall utanför storstadsområdena, går hem varje lunch och äter. Man äter alltid (även i skolan) förätt, varmrätt och efterrätt. Även om förrätten kan bestå av rivna morrötter (alltid med salladsdressing) och efterrätten ofta är en yogurt. Jag kommer ihåg på dagis när 2-åringarna satt och valde från ostbrickan: "mmm, jag älskar chèvre!". Ingen funderade på om något var för kryddstarkt eller "svårt".

Men MacDonalds finns här, överallt, och "la malbouffe" dvs snabbmat är på frammarch, iallafall i de lägre socialgrupperna. Så även överviktsproblemen, precis som i övriga västvärlden. Men det finns också ett starkt motstånd och söndagsmiddagar hos svärföräldrarna är i många familjer näst intill obligatoriska. En söndagsmiddag som kan pågå från ett-tiden till framåt fem. Som svensk kan man bli lätt klaustrofobisk när ljuvliga vårsöndagar tillbringas bakom fördragna vita nätgardiner ätandes, ätandes och åter ätandes. Lika obligatorisk som söndagspromenaden i den friska luften är i vår protestantiska kultur och vårt nordliga klimat (det gäller att passa på!), lika tvångsmässig kan denna evighetslunch bli.

Det finns mycket att skriva om detta; t ex. att fransmännen ser choklad som ett livsmedel, alltså inte som godis utan snarare som en mjölkprodukt. Fransmän har i regel en rejäl "sweet tooth"!

Barnen kommer hem från skollov hos farmor och farfar och har både plockat och ätit räkor, snäckor och tom sniglar. Men tro mig, de kan trots detta vägra "allt som är grönt" eller gnälla för att de vill ha fiskpinnar när man gjort sig till och gjort lax i ugn. Och när de kommer hem från mormor och morfar så kräver de att få risgrynsgröt varje frukost.

Det känns som om deras Madeleine-kakor kommer att kunna smaka det mesta.

Bästa filmen om nord/syd-konflikter i köket är givetvis Babettes gästabud (byggd på en bok av Karen Blixen).Inte ett speciellt bra klipp, så se om filmen istället!

Dagens "snackisar" i Paris

1. Strejken; inga tåg, ingen metro, inga bussar, ibland inga lärare. Resultat: alla välbeställda tjänstemän jobbar hemifrån eller tar semester. Alla som har dåliga arbetsförhållanden (städerskor, barnflickor, daglönearbetare) kan inte ta sig till jobbet och får ingen lön. De strejkande kommer givetvis att förhandla sig till lön för sina strejkdagar. Schysst vänstertänk från facken, någon som är förvånad? Sura jag undrar också, har någon mätt hur mycket extra CO2 det blir när ALLA tar bilen?


No 2. Frankrike har inte längre någon första dam. Och alla spekulerar i franska varianter av frågor som: Vem får nu sitta bredvid Al Gore på Nobelmiddagen? Man kan ju undra om det överhuvudtaget är möjligt att förena ett någotsånär normalt familje/parliv med politiskt arbete på högsta nivå? Eller kräver det "pragmatiska" äktenskap typ Billary och Bernadette&Jacques. Jag hörde Bernadette Chirac på radion i veckan och hon sa ungefär: "Min make är ingen mästare vad gäller uppmuntran inom äktenskpaet" och det lät som om hon vägde sina ord. Med Sarkozy har det varit tvärt om, han har alltid villigt talat om hur fantastisk hans hustru är. Nu i efterhand låter det lite som en besvärjelse....

Jag aka Jonas Hallberg

I morse lyssnade jag på nyheterna på svensk radio. Det var nog i P3 men det kom iallafall från en nyhetsredaktion. Uppläsaren sa
"..kallas alla tjejer över 23 års ålder till en gynekologisk undersökning..."

Varfalls! Vad är det för fel på ordet kvinnor? Skulle man ens komma på tanken att säga "grabbar" eller "killar" i en liknande mening?

undrar,
vän av ordning
p.s.Jag tror veckans ord får bli: förflackning.

uppdatering: pps. Jag fösökte inte vitsa till det om eventuella gynundersökningar för män. Se det som olycksfall i bloggandet. dds.

Post a Secret

"PostSecret is an ongoing community art project where people mail in their secrets anonymously on one side of a homemade postcard."

När jag läser här tänker jag att i händerna på rätt författare skulle varje vykort, varje hemlighet som någon skickat in, räcka som uppslag för en riktigt bra roman.

Blog Action Day!

är det idag, och man ska skriva något klokt och entusiasmerande om miljön. Men det känns som en helt omöjlig uppgift så jag föreslår att ni ser om filmen jag postade nedan. Kan inte toppa den.

(Men jag såg ett TV-program igår kväll där Skandinavien lovordades för vårt (ert) energisnåla byggande. Det var intressanta reportage om superisolerade hus utan klassisk uppvärmning, kloka arkitekter i Alingsås, sopsortering i Malmö och biobränsle i Danmark. När man ser sådana reportage förundras man över varför inte alla bygger sådär smart, det verkar så enkelt. Förutom det tänker jag på att alla ser så otroligt svenska ut: rosor på kind och vindtygsjacka.)

Mer nobelpris...

Veckans ord jag använder för sällan

Jag startade ju den här bloggen för att främja mitt svenska språkbruk och jag är smärtsamt medveten om att detta inte alltid märks. Därför detta intitativ. Denna vecka ett ord som någon faktiskt använde i ett samtal med mig idag .

Veckans ord jag använder för sällan :

båta - nytta, gagna, hjälpa, tjäna (till).

"Styrkan båtar föga der vett ej fins."

Tegnér

"Han grubblar, fast ej det lär båta,

över en underlig gåta."

Viktor Rydbergs "Tomten"

"Och säkert enades alla i förhoppningen, att vad som i försvarsfrågan inom kort skulle behandlas och avgöras hos folkets valda representanter måtte lända Sverige till båtnad.

Nordisk Familjebok: Om Bondetåget.

TGIF

Den perfekta fredagen bestod länge av Bengt Ohlsson-krönika i (pappers) DN På Stan till frukost, spanarna med Jonas, Jonas och Helena klockan 14.00 i P3, lammburgare på Hannas, extremt hög musik och dålig sikt i Hannas källare och sedan Riche, både vänstra och högra.

Numera återstar bara Bengt, fast pa nätet i STHLM, på torsdagar. Spanarna finns visserligen på ipod, och den Jonas som är kvar kör fortfarande samma spaning som då det begav sig. Sedan blir det pizza med de små framför Stuart Little.

Inte sa illa det heller.

Jag älskar spöket!

Och plötsligt, utan att jag ens bett om det, kommer "Across the Universe". Visserligen i en cover av någon Fiona Apple. Men ända.

Dessutom har jag nu länkat den till min Facebooksida som styrs, inte av ett spöke, utan av en oberäknerlig demon som pluppar dit kryptiska ikoner innan jag hinner blinka. Så nu ser det ut som om jag har jättesofistikerad musiksmak fast jag inte ens hört talas om flera av artisterna som spelats. Det gäller bara att välja en tillräckligt arty och hemlig artist och sedan sköts ens Facebook-image helt automatiskt. Himla praktiskt.

Jag börjar dock få en obehaglig känsla av att alla redan haft radio.fm-konton i ett par år redan....

Det sjungande spöket i datorn

Jag har precis installerat http://www.last.fm/ på datorn och den blev ett Frankensteins monster som lever ett eget liv. Musiken bara spelar och spelar och jag får inte tyst på den. Jag stänger ner websiten och ny musik jag aldrig hört förut fortsätter att rinna ur högtalarna. Rätt magiskt, men jag undrar vad resten av familjen kommer att tycka om att lyssna till “Joni Mitchell’s Similar Artists” till döddagar.

Tur att jag inte skojsade till det och valde Markoolio.

Dagens givna bloggämne

Arkivfoto: Martin Cleaver/AP

Trevligt. En grand old dam som jag läst. Och uppskattat.
Mer kan ni läsa överallt, t ex i DN.
Hon ser lite ut som min mormor gjorde, hon gillade ocksa katter.

Tillägg: alltså jag trodde att jag läst flera av hennes verk men jag blandar nog ihop henne med en massa andra damer (typ Murdoch, Drabble och Gordimer - bara för att de är kvinnor, över 60 och engelskspråkiga, skäms!) "The Grass is Singing " har jag iallafall läst, den står hemma i Billy och skall nu läsas om omedelbums!

Däremot har tiden satt andra spår...

- Jag byter kläder så fort jag kommer hem från jobbet.
- Jag äger en skjortblusklänning.
- Jag använder ord som skjortblusklänning.
- Igår lutade jag mig fram över bordet, strök håret ur pannan på min dotter och mumlade något om att "man ser ju inte ens ögonen på dig...".

Nu ser jag inte bara ut som min mamma, jag är min mamma.

Det där man inte föds till utan blir

Parisiennes av Catherine Millet, Madeleine Chapsal, Marie Darrieussecq, Denis Grozdanovitch

Vissa saker trodde man ju att man skulle lärt sig vid det här laget. Bara genom att åren gick så skulle viss saker bli självklara. Ändå står jag där, fyllda 42, framför sminkdisken och känner mig som 13 . Jag har använt make-up i över 20 år och ändå, i det där vita, starkt doftande, otvedydligt kvinnliga rummet blir jag osäker. Försöker göra mig osynlig för om en expedit får tag i mig vet jag med bestämdhet att jag kommer att gå hem med tre svindyra, oanvändbara burkar.

Läppstift, absolut men vilken färg? Inte för orangt, inte för brunt, inte för knalligt. Rosa kanske? Men rött är ju fint på kvällen. Beigt? Syns ju knappt men det ska ju vara "nude" look numera, eller?

Kajal, används det fortfarande? Vill inte se ut som Liz Taylor i Kleopatra, eller som i "Vem är rädd för Virginia Woolf" heller för den delen. Drömmen om att se ut som Audrey Hepurn övergav jag någon gång vid 14. Dessutom är det svårt att sätta på när man är så närsynt som jag, näsan slår i spegeln.

Ögonskugga, brunt på blåögda har jag lärt mig någon gång, men det är säkert ett lika modernt skönhetstips som 100 tag med borsten varje kväll. Tycker svarta, sotiga ögon ser häftigt ut men det går ju bara inte. Det kräver Eva Greens ansikte.

Mascara - de heter saker som: Lash design, Double delux extra lenght, Super voluminizer. Jag måste provat 50 olika sorter, en som inte kladdar och är lätt att ta av, finns det?

Underlagskräm, foundation, fond de teint - absolut värst. Det är krämer och mousser och puder. Antingen pancake eller ingen effekt alls. Alltid fel färg.

Till slut blir det en till brun-beige ögonskugga, tre olika läppstift och en underlagskräm jag redan vet att jag knappt kommer att använda. För en hemlig summa pengar.


Andra saker som borde var självklara vid det här laget:
- hur man får och behåller vackra naglar. Underkategori: hur man målar naglarna på höger hand.
- att äga en välkomponerad garderob (i Elle och Marie-Claire har alla garderober fulla av älsklingstrenchen som de ägt över 15 år och basic cachmiretröjor som piffas upp med lite vågade skor och tuffa assecoarer. Yeah right.)
- "Min" frisyr och "min" frisör.

Jag kommer aldrig att våga ansöka om franskt medborgarskap.

Under tiden i resten av världen

Kan ni roa er med att ta reda på vad

"January joiner" betyder (Joining the gym in January, over it by February)
eller
"dandruff" (One who always ditches, or "flakes" on group activities)
eller
"shoulder surfing" (chatting it up, but always scoping someone better to talk to)

Se: Urban Dictonary

Note to self (the master of procrastination)

Nu måste jag göra budget. Nu måste jag göra budget. Nu måste jag göra budget. Nu måste jag göra budget.Nu måste jag göra budget. Nu måste jag göra budget.

Capice?

Wikipedia om det jobbiga vädret:

Brittsommar är en ovanligt varm period, med temperaturer över 20 grader, som kommer efter en period av kyligt väder i höstens inledning. Uttrycket brittsommar hänger samman Birgitta och Britta, som har namnsdag 7 october. Det var då det hölls Brittmässa (ibland skrivet Brittmäss), en officiell höstmarknad. Ofta inträffar en riktig brittsommar i den perioden.
Uttrycket indiansommar, som är en motsvarighet till brittsommar, kommer av att de nordamerikanska indianerna brukade gå på buffeljakt om det var en varm och solig höst. Brittsommar har även benämnts som britmässesommar, fattigmanssommar och gräflingssommar (tiden då grävlingen är ute och samlar till sitt förråd av livsförnödenheter för vintern).

9 grader på morgonen, 20 grader på eftermiddagen. Äntligen kan man med gott samvete lyssna på fransk smörpop när den är som bäst.

Joe Dassin - L'été indien



On ira où tu voudras, quand tu voudras
Et on s'aimera encore, lorsque l'amour sera mort
Toute la vie sera pareille à ce matin
Aux couleurs de l'été indien

...och med lärde män på latin...

Saxat ur presentationen:
Du splittras av alla krav. Vissa vill att du ska vara tuff och tydlig. Andra önskar att du ska lyssna och visa medkänsla. En del kräver analys och struktur. Och mitt i alla projektioner ska du hitta din egen personlighet. Inte lätt! Man kan inte begå våld på sig själv. Allt chefskap utgår ifrån dig själv och dina erfarenheter.

Stora Chefsdagen handlar i år om att hitta sin egen personliga ledarstil. Lyssna på kända chefer och förebilder som lyckats för att de vågat gå sina egna vägar. Inga managementböcker här inte! Mer av livets hårda skola. Samtal varvas med intervjuer och föreläsningar och dagen kännetecknas av humor och värme.

Våra gäster använder konferensen som en mötesplats där de knyter nya kontakter, utbyter erfarenhet och fylls med inspiration, inlevelse och igenkännande. Nytta blandas med inspiration och vi räknar liksom tidigare år med en fullsatt konferens, det vill säga över 200 chefer! Det är en rejäl energispruta som räcker vintern ut.

Ur programmet:
Göran Persson - Senoir Advisor JKL
Mats Qviberg, finansman och styrelseproffs - Modigast i affärsvärlden!
Kristina Axén Olin, finansborgarråd, Stockholms stad - Jag slutade vara duktig flicka!
Ebba von Sydow, f.d. chefredaktör, Vecko-Revyn - Man kan vara chef i cashmere och röda pumps!

Snälla, säg att någon i Killinggänget skrivit det här? Extrapoäng för att på en rad lyckas få in inspiration, inlevelse, igenkännande och inspiration igen, samt det obetalbara "energispruta". Bonus: utropstecken efter varje föreläsningstitel! Om någon skulle missa poängen!
Läs resten här. Because you're worth it.

Gissningslek

Vad används Facebook mest till:

1) Kolla om gamla ex har gått upp i vikt/ser gamla och slitna ut.
2) Kolla om gamla ex är listade som married/in relationship.
3) Kolla om gamla ex har många vänner, och om några av ens egna vänner finns där, kanske utan att finnas i ens egen vänlista!

Jag undrar om användandet av Facebook står i proportion till hur länge man var single/it's complicated och hur många ex eller could-have-been-ex man hann samla på sig. Jag undrar om den där osnutna 23-åringen Zuckerberg riktigt anar vidden av denna applikation. Så mycket effektivare än att googla någon och bara få upp en massa resultatlistor från Lidingöloppet -97.

Som ni ser har jag nu helt anammat Facebook-svenskan, dvs att en del av meningen är på engelska. Jag har också en nyuppväckt kärlek till kursiv stil.

Charlie is babblar på bloggen in lieu of jobba.

En sådan dag...

När barnvakten har fel på bilen så man kastar sig från jobbet hals över huvud med laptopen under armen, småspringer till tåget, hem och ta bilen, iväg och hämta barn. Senare än vanligt givetvis så alla är trötta och brittsommaren gör att svetten rinner. Grinig stämning, alla är hungriga, ingen vill äta det som finns på bordet. Stresspänning i axlar och nacke.

Men nu så, nu är tänder borstade, godnattpussar utdelade och alla har blivit sams. Vi har även kört extrarundan med hämtade vattenglas och nya toabesök. Så man plockar upp sin dator och inser att man varken har de antecknignar eller den externa CD-läsare som behövs för att göra det som göras skulles ikväll. Man har bara släpat på den där datorn med vidhängade dåligt samvete i onödan.

Det blir en tidig morgon imorgon...

Auto-kanonisering

Är det jag som är cynisk eller varför blir jag alltid extra misstänksam mot personer som ideligen yttrar saker som: "Jag är för snäll helt enkelt och det har man aldrig något för" och "Jag är ju en sådan person som alltid hjälper andra, människor anförtror sig gärna åt mig, de vet att jag ger goda råd...". Gärna med ett litet tillägg om hur slitigt det är att vara en sådan stöttepelare för alla andra.

Borde inte glorior lysa utan att man ska behöva putsa upp dem själv?

Anpassningsbarhet, fåfänga och andra karaktärsdrag

Jag vet att jag lovade att inte blogga om facebook men det är ju som att lova att inte blogga om kvällspressen, man missar alla godbitarna. Men jag kan lova att inte blogga om Alex Schulman.

Jag kollade precis, Sveriges nätverk har 404 432 medlemmar (av cirkus 9 miljoner innevånare), Frankrikes nätverk ligger på 179 417 medlemmar (av 60 miljoner). Det skulle varit kul att kolla om Sverige tom slår USA i procent av befolkningen men de har ju lokala nätverk och jag tänker inte sätta mig och addera. Jag undrar hur snabbt det har vuxit? Jag blir alltid lika fascinerad av svenskars förmåga att ta till sig nymodigheter, jag tror det är en verklig kvalitet. Sedan man kanske borde sålla lite ibland men den positiva attityden "jag testar det kan vara kul" är ändå väldigt sympatisk.

Och inte speciellt fransk om man säger så.

Parentes: Som jag antytt har har företaget jag jobbar på precis fått nya ägare, och det är rätt fascinerande att se att de som gnällde mest på den gamla ledningen är de som är tveksammast gentemot den nya. Plötsligt var det bättre förr, fast inget var bra då.

Däremot tänker jag inte dra några som helst slutsatser om nationalkaraktärer för det, nehej då. Det får i lista ut själva. Slut på parentesen.

Mitt problem just nu är att jag i tre dagar funderat på det här med fotot. På facebook alltså. Det är ju meningen att man ska ha ett sådant, ett riktigt där det syns vem man är så att folk kan veta att de hittat rätt person.

Det känns läskigt. Jag är van att internet ska vara anonymt. Forum, bloggar etc, man vet ju inte alltid vilka folk egentligen är och det är rätt bra så kan jag tycka. Plötsligt ska man visa upp hela sitt jag men födelsedatum, foto, livsåskådning, politiska åsikter, civilstånd och jag vet inte allt.

Och folk fyller glatt i, men hur jobbigt måste det inte vara att ändra från gift till skild? Inför hela världens facebookare i realtid. Det blir rätt kul också eftersom det varje gång man uppdaterar annonseras som vore det en nyhet: "Mia har just gift sig", eller "Mia är inte gift längre" som det blev för en av mina facebookvänner bara för att hon ångrade sig och inte tyckte att hon ville lägga ut den infon offentligt.

Så nu letar jag ett foto där man ser att det är jag, men inte för tydligt, gärna ett där jag är lite bortvänd, eller ett lite arty foto med en hand över halva ansiktet. Samt att jag ska vara snygg i håret. Om barnen är med ska vi se ut att ha en härligt naturlig relation, de ska skratta men inte synas för tydligt i bild, jag är ändå i centrum (jag är ju inte bara mamma yadayada). Jag har letat igenom 2532 foton i vår picasa utan att hitta detta foto, märkligt.

När hemlängtan blir för svår...

...tittar jag på den här.

Jättehemligt

Sitter på jobbet och väntar på ett jätteviktigt telefonsamtal. Då ska den jättehemliga hemlisen avslöjas och jag ska sedan kabla ut den över världen; eller iallafall i lite emailboxar och på websidor och sådant krafs.

Givetvis inträffar min viktigaste jobbdag (som faktiskt även har bestått i lite författande av texter, inte bara sändandet av dem) på en fredagkväll. Med en make på kurs, en barnvakt som fick ta med sig barnen på danslektion och en hungrig väninna ända från Sverige som väntar på mig. Nu har jag sagt åt henne att äta utan mig, det här kan tydligen ta tid.

Nu har ju alla Europas börser stängt, kan de inte snabba på och skriva på?

Jag surfar runt på Youtube under tiden, någe kul ska man ju ha.

Flight of the Conchords - Hiphopopotamus vs. Rhymenoceros

This said, ingenting slår en gitarr, en röst och en text.

Sunset is an angel weeping
Holding out a bloody sword
No matter how I squint I cannot
Make out what it's pointing toward
Sometimes you feel like you live too long
Days drip slowly on the page
You catch yourself
Pacing the cage

I've proven who I am so many times
The magnetic strip's worn thin
And each time I was someone else
And every one was taken in
Powers chatter in high places
Stir up eddies in the dust of rage
Set me to pacing the cage

I never knew what you all wanted
So I gave you everything
All that I could pillage
All the spells that I could sing
It's as if the thing were written
In the constitution of the age
Sooner or later you'll wind up
Pacing the cage

Sometimes the best map will not guide you
You can't see what's round the bend
Sometimes the road leads through dark places
Sometimes the darkness is your friend
Today these eyes scan bleached-out land
For the coming of the outbound stage
Pacing the cage
Pacing the cage

(Bruce Cockburn - Pacing the cage)

Istället för Prosac

Kör bil. Ensam. Musik på så hög volym att rutorna skallrar. Någon av makens alla technoskivor. Basen dunkar i bröstbenet upp till bihålorna. Ovanpå ligger en synt som mest liknar en telfonsignal och plippar. Den enda texten som pratsjungs lyder: DJ, sex, music and rythmmmm. DJ, sex, music and rhythmmmmm. Plippp, plipp, plipp, dunk dunk, dunk. Ovanpå allt GPS-damens neutrala stämma "Dans quatre cent metres, tournez à droite". Den låter insamplad. Plipp, plipp, plipp, dunk, dunk, dunk. A86:ans svarta band. Billyktor, regnstänk. För hög musik. Inte ens min musik.

"DJ, sex, music and rhythmmmmm". Plipp, plipp, plipp, dunk dunk, dunk. "Preparez vous à tourner à gauche. Prenez la prochaine sortie".

Deauville

(Foto av Monazimba på Flickr)

Här tillbringade vi vår söndag. Sol, vind, hav. Barnen badade och samlade snäckor, själv satt jag som en engelsk dam påklädd på stranden och läste. Men jag hade ingen schalett, det borde jag haft.

Anger management

När man läser det här kan man undra om inte vissa författare borde ägna sig åt det här för att lugna nerverna. De kan ju ta en bok de verkligen inte gillar och gå lös på.

Eller så kanske de borde skaffa en hobby, samla pennor borde väl passa?

(Båda länkarna har jag hittat hos Dooce.)

Börja helgen med en Berglin!

(Från SvD. Klicka på bilden om det är svårt att läsa)

Mlle passive-agressive

Anders skriver om barn som hoppar och sura grannar. Jag känner direkt hur blodtrycket rusar i taket när jag minns henne.

Tjejen var säkert inte 30 ens men snabbt going on 85. Hon bodde under oss och skickade en dag efter polisen klockan 18 för hon tyckte att våra barn sprang så mycket att hon inte kunde koncentrera sig på sin bok. Hon ringde på var och varannan dag nästan i tårar för att hon inte fick sova middag ifred. Långt hår, ängalikt utseende, huvudet på sned:

"Jag har rätt till min sömn, jag betalar hyra".
"Men de är knäpptyst hos oss varenda kväll efter klockan 20, vi betalar också hyra, våra barn bor här!"

Hon var lärare (no comments) och förklarade tålmodigt med den ängalika visk-rösten att hon jobbade i en problemskola och visste hur man skulle tas med svåra barn. Hon tyckte vår 2-åring var ouppfostrad för att hon sprang i lägenheten istället för att gå tyst. Hon skrev till hyresvärden och klagade. Vi hyschade och hyschade, tjatade och tjatade och började smyga i trapphuset för att inte möta henne. Vi blev nästan galna.

Sedan flyttade hon, vi borde haft fest.

Men nu börjar jag undra. Stackars sorgliga människa, hur kan man leva mitt i Paris och tåla så lite? Vi bodde på en jättetrafikerad gata, bilarna tutade hela tiden. Vad hade hänt henne så att hon inte tålde barnsteg? Vad händer om hon själv får barn? Kommer hon att kräva att barnet alltid är knäpptyst så att hon får sin lugna stund med sin bok? Man får väl hoppas att modersinstinkt är något som finns iallafall...

Men ofta när ungarna rusar runt i huset vi bor i nu tänker jag på henne och njuter av att bara daggmaskarna lider.

Limbo

Vi väntar på stora organisationsförändringar på jobbet, och då menar jag i storleksordningen att ingen vet om vi har jobbet kvar om ett par månader. Givetvis är det meningen att vi ska jobba på som vanligt men jag har så otroligt svårt att vara motiverad när jag inte vet om det jag producerar någonsin kommer att användas.

Jag har varit med om det här förut; blivit uppköpt, nedlagt, omstrukturerad. Det är alltid samma sak, osäkerhet på arbetsplatsen tar fram det sämsta i oss människor. Stämningen är usel och alla blir defensiva och på dåligt humör. Det snackas och viskas och man ser direkt vilka som ser det här som en möjlighet och vilka som är övertygade om att det går mot katastrof. Halvfullt eller halvtomt, det verkar inte finnas något mittemellan.

Och jag tänker att om jag lärt mig något är det att inte överinvestera känslomässigt i min arbetsplats. Det låter kanske trist men jobbar man i näringslivet kan brutala saker hända och det är inte ens nödvändigtvis någons fel. Då hjälper det att ha lite distans, och en familj.

Förändringar = möjligheter, right?

Flickr

Nu när vi ändå pratade om internets möjlighet att dela med sig av mer eller mindre kreativa alster så kunde jag inte låta bli att lägga in en till sång av JoCo. Vem har inte klickat runt på Flickr och förundrats över att någon tagit alla de där bilderna och börjat fantisera om deras liv...

Musiktipset

Det blev tyst här, och fasligt dystert. Lånar lite gott humör från Jonathan Coulton, en amerikansk musiker som bjuder ut sin musik i princip gratis och uppmanar lyssnarna att göra vad de vill med musiken. Resultatet (mest diverse mer eller mindre bra hemmagjorda videos) kallas då JOCO Project och valsar runt på internet, på så sätt får han reklam och kan ta in pengar på live-framträdanden. "Creative commons" heter konceptet som är ett försök att se hela fildelningsfrågan från ett nytt perspektiv. Han skriver kul sånger om zoombies som jobbar på kontor, olyckligt kära monster och blyga programmerare som sitter i sina cubicles och spanar på receptionisten.

Som alla utlandssvenskar identiferar jag mig sjukligt med IKEA så jag kunde inte motstå den här sången. Kolla in fler alster här.



Long ago in days of yore
It all began with a god named Thor
There were Vikings and boats
And some plans for a furniture store
It’s not a bodega, it’s not a mall
And they sell things for apartments smaller than mine
As if there were apartments smaller than mine

Ikea: just some oak and some pine and a handful of Norsemen
Ikea: selling furniture for college kids and divorced men
Everyone has a home
But if you don’t have a home you can buy one there

So rent a car or take the bus
Lay your cash down and put your trust
In the land where the furniture folds to a much smaller size
Billy the bookcase says hello
And so does a table whose name is Ingo
And the chair is a ladder-back birch but his friends call him Karl

Ikea: just some oak and some pine and a handful of Norsemen
Ikea: selling furniture for college kids and divorced men
Everyone has a home
But if you don’t have a home you can buy one there

Ikea: plywood, brushed steel
Ikea: meatballs, tasty
Ikea: Allen wrenches
All of them for free
All of them for me

I’m sorry I said Ikea sucks
I just bought a table for 60 bucks
And a chair and a lamp
And a shelf and some candles for you
I was a doubter just like you
Till I saw the American dream come true
In New Jersey, they got a goddamned Swedish parade

Ikea: just some oak and some pine and a handful of Norsemen
Ikea: selling furniture for college kids and divorced men
Everyone has a home
But if you don’t have a home you can buy one there

Boktipset

Jag har just slagit igen denna vackra bok. Rekommenderas varmt! Jag vet inte hur översättningen är men det vore synd att inte läsa den på originalspråket, som är mycket vackert. Han beskriver på ett fantastikst sätt hur konventioner och rädsla hindrar all form av kommunikation, trots att kärleken finns där.

DNs recesion beskriver bra vad jag tycker.
Här finns mer informatin om Ian McEwan.

My "Kennedy is dead" moments

13 december 1981
Frukost i köket med första pojkvännen som sovit över på en tältsäng i vardagsrummet efter luciafesten i plugget. Morgonyheterna: "General Jaruzelski har infört krigstillstånd i Polen". Först misstro; i Polen fanns ju Wałęsa och Solidarność. Sedan resignation; bilder av Ungern -56 och Prag -68 på näthinnan. 1981 kunde stövelklacken ännu trycka ner den rörelse som 8 år senare skulle svepa med sig hela östblocket.

13 oktober 1985
Det osannolika har hänt, det är så osannolikt att det kanske inte ens har hänt? Det känns som om en kär, välvillig och rolig morbror gått bort. Tage, vi behövde dig längre här ibland oss, framförallt under året som skulle komma.

28 februari 1986
Jag vaknar i ettan utan kök och dusch men med fyra meters takhöjd. Jag vaknar av att tidningen kittlar mig i ansiktet. DN ligger spridd över täcket, min rumskomis har lagt den där innan hon gått till jobbet som städerska på Ackis. "Palme skjuten" står det. Jag knäpper på TVn och det tar ett tag innan jag fattar att han vekligen är död. Jag ringer Mor och Far. Resten av dagen tittar jag på TV och lyssnar på radio, jag borde plugga till en statistiktenta. Jag väntar hela dagen på att de ska annonsera att mördaren gripits. På kvällen är det minnesstund på Martin Luther Kings plan nedanför vårt fönster.

26 april 1986
Vi vaknar med snö på fötterna, det har snöat så mycket under natten att sovsäckarna är täckta, vindskydden räckte inte riktigt till. Det luktar kall rök, alla fryser men de små scouterna är tappra och tycker att det är ett äventyr. Vi har ingen aning om giftmolnet som dragit in över Uppland. I veckor efter vågar vi inte sitta i gräset utanför HumC på rasterna. Vi lär oss ett nytt ord: becquerel. Vi dricker knappt mjölk och det blir ingen svampplockning den hösten. Det är inget bra år i konungariket.

17 januari 1991
Sitter i ett stort hus i Quito, Equador, tittar på TV och väntar på kriget. Jag längtar intensivt hem. Deadline är paserad med något dygn. CNN: "Nu, nu börjar det", första bomben. Krig som skådespel, vita linjer på himlen över Bagdad, journalister med hjälmar.

Vi har köpt dyra biljetter med KLM hem. "Om det blir krig blir det ont om olja och flygbiljetterna blir dyra". Totalt misslyckad geopolitsk analys. Ingen vågade flyga, planet var nästan tomt, Shiphol var som en spökstad.

4 december 1994
åsa har inflyttningsfest på söder. Fullt med folk, kära vänner, roliga polare. Vi drar vidare till Riche, förstås, och senare till Trap Bar, som jag alltid kallade "skärselden". Vi dansar, vi tappar bort varandra, vart gick alla, till Sture för att äta frukost? Jag cyklar hem, det är snart morgon och kallt. Klockan 8 ringer det, det är åsa: "skulle bara kolla att du är OK, har du hört?". Strax efter ringer Far: "Jag förstår att du låg hemma och sov, men vi ville bara kolla". Sedan ringer jag. Alla. Vänner, bekanta, gamla pojkvänner: "Hej, ville bara kolla att du lever".

11 September 2001
Jag går omkring i lägenheten i Paris som ett djur i bur med telefonen vid örat, TVn påslagen och en bebis i famnen. Storebror med familj i London, föräldrar i Sverige, maken på jobbet. "Du tar inte tunnerbanan idag och håll dig borta från börsen och Eiffeltornet"

19 mars 2003
Semester i Thailand. En vecka tidigare har WHO utfärdat en global varning för SARS; flygplan och flygplatser är farligast, speciellet i Asien. Vi ska byta plan i Bangkok. Nu bombar USA Irak. Några dagar senare oändlig flygning hem hållandes en mask över tvååringens mun.

26 december 2004
Luxor i Egypten, julsmester med sarkofager och pool. Vi ligger alla fyra i samma säng med TV-ljudet på minimum. Vi kan bara titta på nyheterna när barnen sover, bilderna är för hemska. En grotesk, egoistisk tanke snurrar på repeat: vi var en knapptryckning från att köpa flygbiljetter till Thailand istället.

Uppdatering: Läs även hos Helena.

The Haka

I kväll drar det igång. Le XV de France (det franska laget) må kallas "Dieux de Stade" på sin avklädda kalender, mitt hjärta slår ändå för All Blacks. Dessutom är det lite kul med en sport där VM består av lag från Togo, Fidji och Georgien. Tyskland, Ryssland, Kina och en massa andra stora sportnationer är inte ens med.

Rugby är som Jorun skirver nedan otroligt stort här och det anses av någon anledning vara en medleklassport; inga huliganer finns heller, våldet finns på planen, inte utanför.

Kanske måste lära mig reglerna den här gången.

Dagens ihålslagna fördom.

"Fransmännen är betydligt bättre på att följa hastighetsgränserna och på att använda bilbälte, än vad svenskarna är. Framgångarna inom trafiksäkerheten i Frankrike är helt och hållet förre presidenten Jacques Chiracs förtjänst", menar Vägverkets trafiksäkerhetsdirektör Claes Tingvall. Läs mer i DN här.

Men vad gäller cykelhjälmar är vi säket fortfarande världsbäst, eller?

2 nya vänner på 2 minuter

Jag äger!

(Nu ska jag sluta blogga om Facebook, det känns lite väl meta.)

Meddelas endast på detta vis

Plötsligt försvann hela min inbox. Poff! Borta i cyberrymden. Så om någon skrivit något snällt mail och väntar på svar så kanske ni får vänta förgäves... Inte nog med att jag inte har några vänner på Facebook nu har jag inga mail i inkorgen heller. Finns jag överhuvudtaget? (undrade hon och tänkte på den oskyldiga tid då det endast var blinkandet på svararen som hade makt över hennes självkänsla).

"Men älskling jag har ingen aaaning om var fjärrkontrollen är!"

Plötsligt ser jag att det här har tejpats upp på väggen bredvid datorn hemma. Inget bra tecken...

Vargtimmen

I natt låg jag och tänkte ut säket fem välformulerade, tänkvärda och originella blogginlägg. Maken sådde embryot till en teologisk/filosofisk diskussion som tangerade för mig brännbara ämnen men mitt i somnade han och där låg jag och stirrade i taket med livsfrågorna som huvudkudde.

Efter att tankarna gått runt runt ett tag och sömnen inte ville infinna sig kom jag på en ny terapimetod: jag omvandlade tankarna till blogginlägg. Hur skulle jag kunna ta upp det här på bloggen? Vilken vinkel? Hur ärlig vill jag vara?

Det funkade jättebra, jobbiga frågor sattes i perspektiv, blev svala inlägg istället för brännande tankar. Jag somnade zen. Bloggen som terapi är ju ingen ny tanke, men imaginära blogginlägg känns som ett steg längre.

Men jag skulle nog inte kunna skriva vad jag tänkte här.

Plakat

Peter Englund skriver som alltid tänkvärt i DN om kriget i Irak.

Jag tänker på de första demonstrationerna mot kriget jag såg här i Paris. Jag såg en kanske 10-årig flicka med ett stort plakat som det stod BUSH = ASSASSIN (mördare) på. Jag kommer ihåg att jag undrade vem som skrivit plakatet och hur de föklarat för flickan vad det betydde. Sedan tänkte jag att i det kilometerlånga tåget fanns det inte ett enda plakat som talade om att Saddam Hussein hade gjort något illa i sin livsgärning. Jag undrade vad exil-Irakierna i Paris tyckte om det.

Vi bodde nära bastiljen så vi satt på första parkett vid alla demonstrationer: mot Le Pen, mot Irakkriget, mot CPE (speciellt anställnigskontrakt för ungdomar), mot diverse reformer, för hemlösa, för bönder... Alltid dessa demonstrationer.

Jag vet inte varför jag har så svårt för demonstrationer, det är verkligen inte mitt sätt att utrycka en åsikt. Eller jag vet ju varför; det är trubbigt, enväga och förenklande. Man kan inte ha en dialog med ett demostrationståg, man kan inte ha nyanserade åsikter, allt ska rymmas på ett plakat, som en kvällstidningsrubrik. Man kan inte ha plakat som både är emot Bush och Saddam Husseins politik i samma tåg. Det ryms inte. Jag kan ju aldrig hålla med om allt som står på alla plakat och hur kan jag då deltaga?

Jag har aldrig demonstrarat förutom ett par vaga försök på 80-talet för ISAK (Isolera Sydafrika-komitéen, så gammal är jag), och i samband med någon fredskonferens. Jag snörade nästan på mig skorna när Le Pen gick till andra valomgången 2002 men eftersom jag inte har rösträtt här avstod jag.

Sedan är det något med det där att skandera i kör som är läskigt, jag får dåliga associationer. Och jag upphör aldrig att förvånas över att de mycket individualistiska frasnmännen älskar sina demonstrationståg.

Sur

... är jag just nu. Jag har precis avbokat en lunch med en gammal mycket god vän som jag inte sett på evigheter samt en middag med nya, potentiellt goda vänner.

I ekvationen: Barn+jobb+familj+skola+husochhem+sakersombaramåstegöras+äktenskap+vänner+allamöjligaadraåtaganden+sakerjaggärnaskulleviljagöra+sömn+diverse = min tidsplanering, så känns det som om jag alltid stryker samma saker när ekvationen inte går ihop (dvs när det som står innan ärlikamedtecknet (vad heter det?) vida överstiger det som står efter).

Av någon anledning så är det oftaste enklast att stryka "sakerjaggärnaskulleviljagöra" (och framförallt "sakerjaggärnaskulleviljagörabaraförminegenskull"),
"vänner" samt "sömn". Jag skulle hellre stryka: "sakersombaramåstegöras", "allamöjligaandraåtaganden", kanske lite "husochhem" och lite "diverse".

För det mesta är det OK, men just idag är jag lite sur och lite trött på mig själv. Dessutom har jag härmed skrivit mitt mest svårlästa inlägg i bloggen. Bravo.

La rentrée!

Idag var det så dags; första skoldagen. Sonen börjar i CP (classe préparatoire) vilket väl motsvaras av "6-års" i Sverige. Första året i "riktiga" skolan. Han travade stolt iväg med sin stora ryggsäck full med nya pennor, suddgummin och skrivhäften i morse. Igår kväll var det flitiga förberedelser med märkning av kläder, limstift och pennskrin (vad gör de med allt limstift, det går åt en osannolik mängd!). Luften full av förväntan och glädje över att hela familjen är samlad igen, på plats, hemma. Även familjen Rastlös tycker det är skönt att vardagen återkommit och vi har lovat varandra att vi inte ska åka bort igen på ett tag!

Dottern börjar i Maternelle (förskolan). Hon har tjatat om skolan i ett år så jag hoppas att hon inte blir besviken. Eftersom jag nu är en rutinerad fransk småbarnsmamma överlevde jag denna gång första skoldagen utan för svåra men. Jag vet hur det går till nu, första gången förstod jag absolut ingenting.

Alla föräldrar och barn kommer till skolan 8.30. I vår maternelle är det 7 klasser med ca 30 elever dvs 210 barn mellan 3-5 år + 1-2 föräldrar. Grinden öppnas och alla strömmar in, försöker hitta rätt klassrum, rätt fröken, rätt klädhängare. Sedan köar man. 30 famlijer i kö för att hälsa på fröken och få komma in i klassrummet. Stressade fäder som ska till jobbet, kissnödiga barn, griniga småsyskon = härlig stämning. Så kommer man äntligen fram till dörren, säger hej till fröken, berättar vad man heter, får en klisterlapp med sitt namn på bröstet och så går man in och försöker känna sig tillrätta. Olika "stationer" med leksaker och ritmaterial finns och man hittar en stol, ett hörn och en aktivitet som intresserar barnet. Sedan stannar mamma/pappa en 5-10 minuter och sedan är det hej då. Det var inskolningen det.

I mitt fall funkade det tack och lov bra bra. Vi har gått igenom den här dagens händelser många gånger och hon visste att jag skulle gå och att hon skulle stanna. Hon hittade en kul leksak och var iallafall när jag gick helt koncentrerad på den. Så koncentrerad att hon inte verkade märka de 5-6 barn som gallskrek hysteriskt efter mamma eller de andra som satt förstenade på varsin stol och såg livrädda ut. Stämningen var minst sagt laddad när jag gick och jag kan bara hoppas att dagen ska avlöpa väl.

Det som också gör att jag tar detta med relativ ro är att jag vet hur det blir sedan. Efter några dagar brukar det hela fungera utmärkt, de flesta barn anpassar sig bra och stämningen i klassrummen är förvånansvärt lugn när man betänker att 30 stycken 3-åringar tillbringar dagen på 30 kvadratmeter (eller hur stort ett klassrum nu är) med två vuxna. OK de kanske inte har så mycket tid till fri lek som på dagis men å andra sidan tillbringar de dagen i en relativt lung och tyst miljö. De måste vänta på sin tur, räcka upp handen och sitta stilla ganska mycket men de har också raster utomhus, gymnastik och musik. De lär sig att lyssna och koncentrera sig men många övningar lämnar i mitt tycke inte så mycket utrymme för egen fantasi.

Men, men den perfekta barnomsorgen/skolan finns väl knappast?

PS. Vad gäller sonen så väntar alla helt enkelt på skolgården, barnens namn ropas upp i högtalare och sa går de in i skolan ensamma, en och en. Men han är ju en skolvan 6-åring!

Människans bästa vän

Jag skulle precis skriva ett inlägg om husdjur och storstäder, eller snarare husdjur och storstadsmänniskor. Hundarna fanns överallt i New York också, precis som i Paris. Men i New York finns inget hundbajs. Och hundarna promeneras av professionella hundrastare istället för att gläfsa inspärrade i lägenheter hela dagarna. 25$/timmen per hund tar de, hundrastarna, så när de promenerar 5 hundar tjänar de 125$/timmen.

Undrar om det är billigare med barnvakt än hundvakt?

I vilket fall så funderade jag på detta inlägg och ångrade att jag inte hann fotografera den lille magre hunden med skor vi till barnens förtjusning såg på Union Square när jag plötsligt hittade veckans artikel i Expressen: Husdjuren dras in i könskriget.

Och det var ju så mycket roligare att skriva om. Men när jag skulle skriva om artiken insåg jag att den var så absurd så jag visste inte i vilken ända jag skulle börja. Precis allt i artikeln känns som ett arpilskämt.

Men jag kan inte låta bli ett par frågor:

- Varför jobbar zoologen Måns Andersson på Uppsala universitets centrum för genusvetenskap? Studerar han människor eller djur, eller menar man inom zoologin (eller kanske genusvetenskapen) att det är samma sak?

- Om han är zoolog, varför uttalar han sig då om hur människor beter sig?

- Är hundägaren också någons slags genusexpert, eller representerar han "folkets röst"?

- Vilka "rön" menar man, finns det verkligen forskning på att killar vill ha hund för att slåss?

- Vad i alls in dar har Göran Skytte med sin icke-åsikt i artiken att göra? Råkade han gå förbi när journalisten intervjuade pappegojtanten?

Men roligast av allt är ändå faktarutan.

Tillägg: Här hittar ni pressmededelandet om seminariet. Även SvD tyckte det här var kul.

Mer fotbeklädnader

Undrar om det finns en diagnos för det mentala tillstånd som inträder när man inom 24 timmar måste gå från att dagligen använda sådana här:



Till att använda sådana här:



När man egentligen borde använda sådana här:

Fourniture scolaire

Nu närmar det sig: the big rentrée.

"La rentrée" betyder återkomsten men används mer i betydelsen start, början. Det är i Frankrike en egen säsong som inträffar efter semestermånaden som är augusti. Givetvis menar man "la rentrée scolaire" (skolstarten) men även så mycket mer, allt börjar om; teatersäsong, biosäsong, den litterära säsongen, nya TV program...

Sedan maj-juni har allt skjutits upp. Vi får se "à la rentrée", låt oss träffas "à la rentrée", vi tar beslutet "à la rentrée"... Det gör att den här tiden på året kan bli rätt hektisk.

En viktig sak att göra om man har skolbarn, förutom att hitta Mary Poppins, är att införskaffa skolmateriel. Man får en lång, mycket exakt lista på pennor, kritor, märkliga plastfickor, pärmar, block etc som ska inhandlas. Varje år visar varje nyhetssänding minst ett par reportage om stressade fyra-barnsmammor som står på stormarknaden och försöker övertyga sin modemedvetna sexåring om att hon inte behöver ett Barbie-pennfack eller My Poney-agenda. Många familjer får ett speciellt bidrag i augusti för dessa utgifter.

Jag har alltid tyckt att detta varit så typiskt franskt. Visst man fick kanske en ny skolväska (men man ville ju bara ha en plastkasse iallafall) eller ett par nya jeans men jag minns inte att det var någon stor köpfest.

Men så fick jag veta sanningen från folkliga vänstertidningen Aftonbladet. I Sverige handlar fourniture scolaire inte om block och penna utan om MP3-spelare och laptops! Läs här.

Kan någon förklara för mig vad en MP3-spelare har i ett klassrum att göra? Ingenting givetvis och jag tror ju egetligen inte att det är så här, jag tror att Aftonbladets "prylexpert" (det är tydligen hans titel på fullaste allvar) behövde komma upp med en artikel och ville produktplacera lite av de gadgets han fått gratis att skriva om. Men ändå, hur korkade artiklar får man skriva?

Facebook - igen

Jag hittade tre personer jag känner på Facebook. Varav två är nära släktingar.

Jag är tydligen äldre än vad jag trodde.

Hôtel Elite***

OK, nu har jag registrerat mig på Facebook. Men vad gör man sedan? Vad ska man ha det där till? Är det inte bara ett jättelikt forum som vilket som helst annat? Eller som Myspace, utan musiken? Jag fattar inte vitsen men efter att ha läst artiklar både i denna veckas Newsweek och Business Week tänkte jag att jag måste testa. Tydligen så är det fler och fler "äldre" (dit jag utan tvekan hör) som reggar sig och det är inte alls en college-grej längre. Men jag fattar fortfarande inte vitsen. Än får man väl tillägga. I artiklarna stod det också en hel del om Facebooks grundare som är hela 23 år och precis har sagt nej till en megacheck från Yahoo.

Detta får mig osökt att tänka på vad jag gjorde när jag var 23: jag penslade tippex över guldstjärnor på vad som absolut är mitt värsta jobb någonsin (i hård konkurrens med ett telemarketing-stint jag gjorde hos Intrum Justitia, det var också ruggigt).

1988 jobbade jag några sommarmånader i en hotelreception i en vintersport-ort i Schweiz. Någon Norman Bates bodde inte där men annars var det som i en skräckfilm. Jag vet inte om ni varit i en vintersport-ort på sommaren, det är som att vandra omkring i en stad efter att den neotronbombats; stängda restauranter, tomma, överdimensionerade parkeringsplatser, fula skidanläggningar, vägarbeten och totalt tomt på turister. Varför Hotel Elite hade öppet är en gåta, vi hade absolut inga gäster förutom en busslast Holländare i vandrarkängor varannan vecka.

Hotellet styrdes av Cruella herself. En mager, klackklapprande, kedjerökande, elak kvinna. Under henne fanns kökschefen; fransman, störig, taskig, snackig och självgod. Han assisterades av någon som jag bäst kan beskriva som Gareth i The Office. Lismande, insmickrande, märklig. Vi var alla övertygade om att han var förälskad i kökschefen och det hela tog en dramatiskt vändning när han blev beskylld och utlämnad som den som var ansvarig för att en gäst fått kall wienerschnitsel (eller vad det var). Hans uppsyn var sinnebilden av en bedragen, sviken, sårad, lojal vän. Eller försmådd älskare. Hell hath no fury like a woman scorned tydligen men han var inte arg, bara oförstående.

Sedan fanns ett snällt par spanjorer; han servitör, hon städerska, vars 5-åring satt instängd på rummet när de jobbade. Dessutom en rad portugiser, italienare och yugoslaver. Ju längre ner i hierarkin, desto mindre franska kunde de och desto snällare och underdånigare var de. Säsongsarbetstillståndet i Schweiz betydde betalda sjukhusräkningar och husbyggen i hemlandet. Det var en snabbkurs i människors olika livsvillkor för en naiv svenska att se dem krypa för Cruellas infall och utfall.

Receptionen styrdes av en mini-Cruella som var den enda infödda schweizaren som jobbade på hotellet, kanske var det därför hon kände sig överlägsen. Men maken till ogin och sur arbetskamrat får man leta efter. Eftersom vi inte hade något att göra hade man gott om tid till att reta upp sig på sina arbetskamrater och jag minns med exakthet hennes trista marinblå kjol, vita blus, platta skor och sura uppsyn. Byxor var förbjudna i receptionen (det här var ju ändå på 1800-talet) och det var ett dilemma för mig som inte ägde så många trista, marinblå kjolar. Jag var aldrig rätt klädd, eller rätt någonting på det där stället.

I timmar och dagar satt jag ensam i den öde receptionen. Den hade den där unkna lukten och looken som barer får i obärmhärtigt solljus. Mörkt trä, jägargrön filtmatta, rökfärgat glas. Dessutom satt Cruella bakom receptionen på sitt kontor och rökte 374 cigaretter om dagen (jag sa ju att det var 1800-tal). När hon inte sov. Hon bodde på hotellet och sov siesta varje eftermiddag klockan 13-17. Min absolut svåraste arbetsuppgift var att avgöra om telefonsamtalen till henne borde släppas igenom eller inte. Jag var totalt inkompetent; antingen blev hon arg för att hon blev väckt, eller för att hon missat ett viktigt samtal.

Min andra arbetsuppgift var jag bättre på. Hotellet hade haft 4 stjärnor men degraderats till 3 så på allt broschyrmaterial, prislistor, visitkort o dyl. tippexade vi över en stjärna! Smart va!

Jag hade av någon anledning också föresatt mig att använda tiden till något matnyttigt så istället för att läsa bestsellers för att få tiden att gå läste jag Pesten av Camus. På franska. Jag kom typ till sidan 20. Det var en del råttor, det är allt jag minns.

Jag minns plötsligt en mängd händelser som när det fattades sprit i baren och Cruella hade 3:e gradens förhör med alla anställda, eller när snälle Mario blev anklagad av en kund att inte ha gett rätt växel tillbaka, eller när vi fotograferade för en ny broschyr och jag utklädd i Falcon Crest-blus och Linda Evans-frisyr poserade framför en helt uppdiktad frukostbuffé, eller personalmatsalen som var en underjordisk betongkammare där vi fick äta maten som inte var fräsch nog att serveras till gästerna alternativt fiskpinnar. En gång räknade jag: vi fick fiskpinnar 9 gånger på 14 dagar. Eller när jag i smyg gjorde riktigt kaffe i espresso-maskinen och hur gott den smakade jämfört med det äckliga personalkaffet, eller hur jag varje kväll körde hela den vindlande alpvägen ner i min CV2 till byn fast jag hade personalboende på hotellet för jag kunde inte förmå mig till att stanna en sekund längre än jag måste, eller när jag hade så långtråkigt att ett toalettbesök kändes som ett större event...

Där satt jag, läste om råttorna och tippexade, och fick ont i magen varje gång telefonen ringde. Det kallar jag arbetslivserfarenhet. Släng dig i väggen Mark Zuckerberg !