La rentrée!

Idag var det så dags; första skoldagen. Sonen börjar i CP (classe préparatoire) vilket väl motsvaras av "6-års" i Sverige. Första året i "riktiga" skolan. Han travade stolt iväg med sin stora ryggsäck full med nya pennor, suddgummin och skrivhäften i morse. Igår kväll var det flitiga förberedelser med märkning av kläder, limstift och pennskrin (vad gör de med allt limstift, det går åt en osannolik mängd!). Luften full av förväntan och glädje över att hela familjen är samlad igen, på plats, hemma. Även familjen Rastlös tycker det är skönt att vardagen återkommit och vi har lovat varandra att vi inte ska åka bort igen på ett tag!

Dottern börjar i Maternelle (förskolan). Hon har tjatat om skolan i ett år så jag hoppas att hon inte blir besviken. Eftersom jag nu är en rutinerad fransk småbarnsmamma överlevde jag denna gång första skoldagen utan för svåra men. Jag vet hur det går till nu, första gången förstod jag absolut ingenting.

Alla föräldrar och barn kommer till skolan 8.30. I vår maternelle är det 7 klasser med ca 30 elever dvs 210 barn mellan 3-5 år + 1-2 föräldrar. Grinden öppnas och alla strömmar in, försöker hitta rätt klassrum, rätt fröken, rätt klädhängare. Sedan köar man. 30 famlijer i kö för att hälsa på fröken och få komma in i klassrummet. Stressade fäder som ska till jobbet, kissnödiga barn, griniga småsyskon = härlig stämning. Så kommer man äntligen fram till dörren, säger hej till fröken, berättar vad man heter, får en klisterlapp med sitt namn på bröstet och så går man in och försöker känna sig tillrätta. Olika "stationer" med leksaker och ritmaterial finns och man hittar en stol, ett hörn och en aktivitet som intresserar barnet. Sedan stannar mamma/pappa en 5-10 minuter och sedan är det hej då. Det var inskolningen det.

I mitt fall funkade det tack och lov bra bra. Vi har gått igenom den här dagens händelser många gånger och hon visste att jag skulle gå och att hon skulle stanna. Hon hittade en kul leksak och var iallafall när jag gick helt koncentrerad på den. Så koncentrerad att hon inte verkade märka de 5-6 barn som gallskrek hysteriskt efter mamma eller de andra som satt förstenade på varsin stol och såg livrädda ut. Stämningen var minst sagt laddad när jag gick och jag kan bara hoppas att dagen ska avlöpa väl.

Det som också gör att jag tar detta med relativ ro är att jag vet hur det blir sedan. Efter några dagar brukar det hela fungera utmärkt, de flesta barn anpassar sig bra och stämningen i klassrummen är förvånansvärt lugn när man betänker att 30 stycken 3-åringar tillbringar dagen på 30 kvadratmeter (eller hur stort ett klassrum nu är) med två vuxna. OK de kanske inte har så mycket tid till fri lek som på dagis men å andra sidan tillbringar de dagen i en relativt lung och tyst miljö. De måste vänta på sin tur, räcka upp handen och sitta stilla ganska mycket men de har också raster utomhus, gymnastik och musik. De lär sig att lyssna och koncentrera sig men många övningar lämnar i mitt tycke inte så mycket utrymme för egen fantasi.

Men, men den perfekta barnomsorgen/skolan finns väl knappast?

PS. Vad gäller sonen så väntar alla helt enkelt på skolgården, barnens namn ropas upp i högtalare och sa går de in i skolan ensamma, en och en. Men han är ju en skolvan 6-åring!