Himmel über Frankreich

Bilen far fram som en landningskapsel, vi är helt inneslutna min flicka och jag. Himlen ligger som en blöt lovikavante över landskapet. Allt är brunt, beigt, grått, mjölkigt. Fälten breder ut sig; nakna, berövade sitt skydd av grödor, det ser smutsigt, trasigt, fattigt ut. Inget spirar, inget växer, ingen skördar. Vindkraftverken står rakryggade i led och snurrar, en armée beredd till strid. Kanske är de utsända av främmande makt från ett annat solsystem? Några fält av kvarglömd manshög majs står och ruttnar på plats. Varför har ingen skördat? Var är bonden? Har något hänt som gjorde att han inte hann ta in majsen i tid?

Söndag. Byarna ser intill förväxling lika ut. Stenhus, stenmurar, en kyrka, en bistro med en PMU-skylt, ett stängt apotek och ett bageri. Inte en människa, eller kanske en som går över gatan med sin hund och in genom en grind och några tonåringar som hänger på tonåringars vis över sina mopedstyren. Överallt murar, stängda dörrar.

Men gräset i väggrenen är nästan oanständigt ljusgrönt och några gula löv kämpar fortfarande en ojämn kamp mot höstvindarna. Min flicka har somnat med en skumbanan i näven. France Cultur på radion, den enda kanal man får in om man kör längre än tio mil från Paris. De tar med mig på en resa över haven. Några människor ha ägnat år av möda åt att återfinna och sammanställa manuskript från Magellans resor. Det verkar vara ett enormt verk med fotnoter och utvikningar och en oändlig mängd fakta om livet här på jorden under sekelskiftet 1400-1500. Programmet pågår i flera timmar, jag lyssnar av och till, fascinerad av dessa människors idoga arbete, deras passion för en värld som sedan länge försvunnit. Är sådana människor vår garant mot barbariet?

Sedan når vi fram till havet. Det har samma färg som te med mycket mjölk, längre ut mer blekgrönt. Vågorna slår höga, klipporna är vita och kalla. Människor hukar på stranden, jag fyller lungorna.