Är det jag som är cynisk eller varför blir jag alltid extra misstänksam mot personer som ideligen yttrar saker som: "Jag är för snäll helt enkelt och det har man aldrig något för" och "Jag är ju en sådan person som alltid hjälper andra, människor anförtror sig gärna åt mig, de vet att jag ger goda råd...". Gärna med ett litet tillägg om hur slitigt det är att vara en sådan stöttepelare för alla andra.
Borde inte glorior lysa utan att man ska behöva putsa upp dem själv?
Hanna och Ines
-
Hanna Hellquists krönika om taxen Ines. Vad ska jag säga? Att det var värt
att vara vaken klockan fem natten till lördagen bara för att läsa den? Att
värld...
2 timmar sedan
2 kommentarer:
Egentligen är jag ju alldeles för diskret och tillbakadragen och downright ädel för att säga något sånt här, men om sanningen ska fram så är jag alldeles för snäll. För att vara helt ärlig så gör jag allt för alla andra och inget för mig själv och den lilla uppskattning jag röner är säkert väl menad men helt och hållet otillräcklig om man tänker på alla mina osjälviska gärningar och väl underbyggda råd och tips. Jag är så självutplånande att jag inte finns i verkligheten. Nästan alltså. Jag ska ge alla mina vänner förgyllda tegelstenar i julklapp, med en liten bruksanvisning. Förr eller senare kommer någon att resa ett monument över mig.
Jag skulle gärna ägna mig en stund åt dina problem också, men vi har ju inga gemensamma vänner, så vem skulle jag då kunna antyda mitt kunskapsövertag till?
Vet någon förresten om man måste vara katolik för att få bli helgonförklarad?
Undrar Heliga Gloria (eller är det namnet taget?)
Jag tror att Anglikanerna också har någon slags helgon. Men jag vet inte om de har samma (katolska) helgon eller egna?
Skicka en kommentar