Urban

Det bästa med att bo i hus är tvättstugan. Och att man har plats att hänga tvätt i källaren så att man slipper hammam i badrummet och vingliga tvättställningar mitt i vardagsrummet. Sedan finns det förstås andra fördelar: mer än dubbelt så stor boyta, trädgård, förrådsutrymmen, man slipper grannar och man kan säga till barnen att gå upp på övervåningen och leka.

Men för att kunna bo i hus har vi flyttat ut från stan, förstås.

Det är absolut inget fel på vår närförort, det finns matbutik, bageri och boucherie, bra skola och bra kommunikationer. 15 minuter in till triumfbågen och 20 minuter till jobbet.

Men ändå, jag längtar ofta tillbaka in till stan. Kanske inte till de 75 kvadratmetrarna vi bodde på, men till kvarteret. I sex år bodde vi mitt bland kineser och afrikaner, trendiga barer och trista caféer fulla med arbetslösa nordafrikaner. Vi hade tre-fyra olika matmarknader att välja på och gatulivet var färg-, doft- och ljudrikt, och rätt smutsigt och stökigt. I sonens klass pratade 7 av 30 barn inte ett ord franska vid terminsstarten.

Nu bor vi i trevliga förorten där allt är så - vitt. Och medelklassigt. Skolan är säkert lugnare men jag kan ändå tänka att barnen förlorat något i bytet. Det är givetvis inte "landet" och vi har alla möjligheter att njuta av Paris ändå, men inte riktigt på samma naturliga sätt.

Kanke är det ett resultat av att ha växt upp på bondvischan. Ända sedan jag var ung har jag sjungit för full hals med Eva Dahlgren :
Måste ner till Folkungagatan
Och känna doften av vimlet
Måste bort från öde nojan
Som jag får på Fjällgatans fik

Fast om man får ödenoja på Fjällgatan då har man ingen aning om hur det är att bo i en by som heter Skrikböle.

Eva Dahlgren – Sommarbarn