Hemkomst

Allhelgonahelgen tillbringade vi i min lilla familj var och en på sitt håll. En i Uppsala, en i Stockholm, en i Normandie och en i Boston. Det var första gången vi alla var utspridda och mitt i en stressig och rätt tröttsam höst fick vi alla lite andrum, nya intryck, vila för en del, stimulans för andra. Och den gamla klyschan att det bästa med att åka bort är att komma hem stämmer ju faktiskt ibland, vi hade alla saknat varandra och ibland behövs det för att man ska uppskatta den regniga novembervardagen igen.

Min Stockholmsvistelse var ren lyx. Tre dagar när jag bara behövde bry mig om mig själv och min lilla person (som man säger här). Precis innan jag åkte hade vi besök och levde under några dagar nio personer i storhushåll. Det var härligt och kul och kontrasten blev slående. Men rätt skön. Jag hann träffa många goda vänner det känns bra att veta att de finns där, även när jag är dålig på att höra av mig.

Men jag tror att den egentliga orsaken till att just det här besöket blev så lyckat ligger i min inställning. Under en tid har jag varit så ambivalent när jag åkt hem. Jag har kännt en sorg över att jag inte känner mig hemma längre, en frustration över att samtalen aldrig hinner bli riktigt avslutade, att jag alltid måste gå "mitt i", att jag ofta känner mig missförstådd och det inte finns tid att rätta till. Den här gången var jag mer avslappnad, förväntade mig inte att känna mig hemma och kunde då bättre uppskatta det, och dem, jag tycker om.

Kanske, kanske håller jag sakta på att lära mig det här. Att vara "världsmedborgare", att känna mig trygg utan en tydlig geografisk/nationell hemvist. Att jag inte blir identitetslös bara för att jag inte självklart vet vad jag ska svara på frågan "var kommer du ifrån?". Att "hemma" är människor, inte hus.

Och med tanke på att det nog snart bär iväg igen så är det nog dags att lära sig det där. Att rastlös inte nödvändigtvis betyder rotlös.