Plakat

Peter Englund skriver som alltid tänkvärt i DN om kriget i Irak.

Jag tänker på de första demonstrationerna mot kriget jag såg här i Paris. Jag såg en kanske 10-årig flicka med ett stort plakat som det stod BUSH = ASSASSIN (mördare) på. Jag kommer ihåg att jag undrade vem som skrivit plakatet och hur de föklarat för flickan vad det betydde. Sedan tänkte jag att i det kilometerlånga tåget fanns det inte ett enda plakat som talade om att Saddam Hussein hade gjort något illa i sin livsgärning. Jag undrade vad exil-Irakierna i Paris tyckte om det.

Vi bodde nära bastiljen så vi satt på första parkett vid alla demonstrationer: mot Le Pen, mot Irakkriget, mot CPE (speciellt anställnigskontrakt för ungdomar), mot diverse reformer, för hemlösa, för bönder... Alltid dessa demonstrationer.

Jag vet inte varför jag har så svårt för demonstrationer, det är verkligen inte mitt sätt att utrycka en åsikt. Eller jag vet ju varför; det är trubbigt, enväga och förenklande. Man kan inte ha en dialog med ett demostrationståg, man kan inte ha nyanserade åsikter, allt ska rymmas på ett plakat, som en kvällstidningsrubrik. Man kan inte ha plakat som både är emot Bush och Saddam Husseins politik i samma tåg. Det ryms inte. Jag kan ju aldrig hålla med om allt som står på alla plakat och hur kan jag då deltaga?

Jag har aldrig demonstrarat förutom ett par vaga försök på 80-talet för ISAK (Isolera Sydafrika-komitéen, så gammal är jag), och i samband med någon fredskonferens. Jag snörade nästan på mig skorna när Le Pen gick till andra valomgången 2002 men eftersom jag inte har rösträtt här avstod jag.

Sedan är det något med det där att skandera i kör som är läskigt, jag får dåliga associationer. Och jag upphör aldrig att förvånas över att de mycket individualistiska frasnmännen älskar sina demonstrationståg.