Häromdagen kom 6-åringen hem och sa att de ätit "paddlår" till skollunch (cuisse de crapaud), "grodlår?" undrarde jag. Efter ett tag kom vi fram till att det nog varit anka, eller kanske kyckling. Men under ett kort ögonblick trodde jag nästan att de faktiskt fått, om inte padd-, så grodlår till skollunch. Det låter dyrt kommer jag ihåg att jag tänkte, men jag tyckte inte att det var konstigare än så.
Jag har ingen aning om skolluncherna är bättre i Frankrike än i Sverige, det är inte alls säkert. Men maten tar fortfarande en helt annan plats i människors liv här. Många barn och vuxna, iallafall utanför storstadsområdena, går hem varje lunch och äter. Man äter alltid (även i skolan) förätt, varmrätt och efterrätt. Även om förrätten kan bestå av rivna morrötter (alltid med salladsdressing) och efterrätten ofta är en yogurt. Jag kommer ihåg på dagis när 2-åringarna satt och valde från ostbrickan: "mmm, jag älskar chèvre!". Ingen funderade på om något var för kryddstarkt eller "svårt".
Men MacDonalds finns här, överallt, och "la malbouffe" dvs snabbmat är på frammarch, iallafall i de lägre socialgrupperna. Så även överviktsproblemen, precis som i övriga västvärlden. Men det finns också ett starkt motstånd och söndagsmiddagar hos svärföräldrarna är i många familjer näst intill obligatoriska. En söndagsmiddag som kan pågå från ett-tiden till framåt fem. Som svensk kan man bli lätt klaustrofobisk när ljuvliga vårsöndagar tillbringas bakom fördragna vita nätgardiner ätandes, ätandes och åter ätandes. Lika obligatorisk som söndagspromenaden i den friska luften är i vår protestantiska kultur och vårt nordliga klimat (det gäller att passa på!), lika tvångsmässig kan denna evighetslunch bli.
Det finns mycket att skriva om detta; t ex. att fransmännen ser choklad som ett livsmedel, alltså inte som godis utan snarare som en mjölkprodukt. Fransmän har i regel en rejäl "sweet tooth"!
Barnen kommer hem från skollov hos farmor och farfar och har både plockat och ätit räkor, snäckor och tom sniglar. Men tro mig, de kan trots detta vägra "allt som är grönt" eller gnälla för att de vill ha fiskpinnar när man gjort sig till och gjort lax i ugn. Och när de kommer hem från mormor och morfar så kräver de att få risgrynsgröt varje frukost.
Det känns som om deras Madeleine-kakor kommer att kunna smaka det mesta.
Bästa filmen om nord/syd-konflikter i köket är givetvis Babettes gästabud (byggd på en bok av Karen Blixen).Inte ett speciellt bra klipp, så se om filmen istället!
Annat vansinne
-
Att föra videosamtal i grupp i allmänna transportmedel. All användning av
mobiltelefon utan hörlurar på allmän plats är enerverande, men ju högre
volym på ...
22 timmar sedan
4 kommentarer:
Det här har jag också tänkt mycket på, och hur maten ligger så nära språket, tungan.
Den franska kulturen, säger de ju själva, är just tungans. Språk och käk. Dessutom påstår de att det är vad som kännetecknar alla kulturer, gemensamt kök och gemensamt språk.
Den definitionen tycker jag känns väldigt fransk.
Och hur man aldrig kan få svenskar att förstå att de faktiskt oftast käkar sämre, för det gör de ju.
Och att svenska råvaror inte alls nödvändigtvis är de bästa på jorden alla gånger.
Ja, det är mycket med det här, det är liksom fundamentalt. Fattar man till slut.
Har du försökt förklara för en svensk över 50 att kokt, svensk vinterskalpotatis inte nödvändigtvis är det näringsrikaste som finns?
Matintresset i Sverige känns som en ungdoms- och överklassgrej; ruccola och svindyr olivolja i blänkade poggenpholkök, typ.
Det här är jätteintressant, och det finns mycket mer att säga.
Nej, men jag har försökt att förklara för motsvarande svensk att det finns BÄTTRE kycklingar i Frankrike. Att europeisk/fransk fågel INTE är proppfull med salmonella. Att det finns "vildhöns" typ. Att all fjäderfä KAN vara innehållsdeklarerad, vad de har käkat, hur de har levt och hur länge - i affären.
Ingen tror mig.
Ja, detta är en värld som öppnas.
Maten i Sverige är lika rotlös som svenskarna själva - och det stör mig.
Vi köper kyckling direkt från bonden i Normandie. De är stora som kalkoner och smakar fantastiskt. Tom jag som inte är någon gourmet, snarare gourmande, har svårt med snabbsköpsvarianten numera.
Skicka en kommentar