Anders skriver om barn som hoppar och sura grannar. Jag känner direkt hur blodtrycket rusar i taket när jag minns henne.
Tjejen var säkert inte 30 ens men snabbt going on 85. Hon bodde under oss och skickade en dag efter polisen klockan 18 för hon tyckte att våra barn sprang så mycket att hon inte kunde koncentrera sig på sin bok. Hon ringde på var och varannan dag nästan i tårar för att hon inte fick sova middag ifred. Långt hår, ängalikt utseende, huvudet på sned:
"Jag har rätt till min sömn, jag betalar hyra".
"Men de är knäpptyst hos oss varenda kväll efter klockan 20, vi betalar också hyra, våra barn bor här!"
Hon var lärare (no comments) och förklarade tålmodigt med den ängalika visk-rösten att hon jobbade i en problemskola och visste hur man skulle tas med svåra barn. Hon tyckte vår 2-åring var ouppfostrad för att hon sprang i lägenheten istället för att gå tyst. Hon skrev till hyresvärden och klagade. Vi hyschade och hyschade, tjatade och tjatade och började smyga i trapphuset för att inte möta henne. Vi blev nästan galna.
Sedan flyttade hon, vi borde haft fest.
Men nu börjar jag undra. Stackars sorgliga människa, hur kan man leva mitt i Paris och tåla så lite? Vi bodde på en jättetrafikerad gata, bilarna tutade hela tiden. Vad hade hänt henne så att hon inte tålde barnsteg? Vad händer om hon själv får barn? Kommer hon att kräva att barnet alltid är knäpptyst så att hon får sin lugna stund med sin bok? Man får väl hoppas att modersinstinkt är något som finns iallafall...
Men ofta när ungarna rusar runt i huset vi bor i nu tänker jag på henne och njuter av att bara daggmaskarna lider.
Annat vansinne
-
Att föra videosamtal i grupp i allmänna transportmedel. All användning av
mobiltelefon utan hörlurar på allmän plats är enerverande, men ju högre
volym på ...
15 timmar sedan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar