Jag har gjort ett misstag på jobbet. Inte speciellt allvarligt, jag äventyrar inte precis företagets framtid, men ett klantigt, dumt misstag. Jag missförstod något och skickade den felaktiga informationen vidare. Jag har rektifierat och det är väl egentligen inget mer med det. Förutom att jag verkligen avskyr att ha gjort fel.
"Alla har rätt att göra ett misstag", "hellre ett felaktigt beslut ibland än att aldrig besluta"... Allt det där är sant och jag tycker så, när det gäller andra. Själv får jag bara ont i magen och kan bli löjligt stressad av ett misstag, eller av rädslan att jag ska göra ett. Varför är det så? Är det "duktig flicka"-syndromet? Eller tar jag mig själv på för stort allvar?
Det fåniga är att jag bara känner så här i mitt professionella liv. I det "riktiga" livet, det som verkligen betyder något med barnen, vännerna, familjen, så är jag inte alls så här. Man gör ju fel hela tiden, speciellt när man uppfostrar barn. Visserligen funderar jag ibland på hur jag borde handlat annorlunda, men jag är mycket mer "jag gör så gott jag kan" hemma än på jobbet.
Men inte ens Margareta Sjödin är ju någon spånig blondin längre, så det finns väl hopp för mig med!
Hanna och Ines
-
Hanna Hellquists krönika om taxen Ines. Vad ska jag säga? Att det var värt
att vara vaken klockan fem natten till lördagen bara för att läsa den? Att
värld...
2 timmar sedan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar