Konservativ - moi?

Blir man per automatik mer konservativ när man blir äldre?
Blir man konservativ av att få barn?
Blir man konservativ av att utvandra?
Vad är det egentligen att vara konservativ?

Ska jag skriva fler frågor tycker ni?

Jag har aldrig ansett mig vara speciellt konservativ, heller inte speciellt radikal, men jag tycker inte att jag är rädd för utveckling och modernisering. Jag är teknikvänlig, gillar (viss)samtidsdramatik och (viss) samtidslitteratur, tycker att ordet modernisera i grunden är ett positivt begrepp. Jag tror inte nödvändigtvis att samhället blir hårdare och mer själviskt utan tycker att vi tar ett antal samhällsproblem på allvar som helt ignorerades för 50 år sedan. Viss utveckling är givetvis negativ men i det stora hela känner jag mig inte som en bakåtsträvare.

Utom i vissa lägen då.

Plötsligt finner man sig stå där på svenska kyrkans basar och drömma om något slags Jenny Nyström-land. Man vill så väldigt gärna förmedla något till sina barn som nog kanske är försvunnet i Sverige också. Det finns nog knappast en kulturkonservativare skara än utlandssvenskar. Man vill liksom inte ha dagens Sverige men ett tillrättalagt "gammal-Sverige" med märkliga traditioner (doppa bröd i grisfett - något att vara stolt över?). Jag känner mig inte riktigt bekväm med det där. Det känns mossigt, ungefär som att sjunga Kungssången och hurra för fosterlandet den 6:e juni. Lite jolmigt mysigt och väldigt lite som jag är i resten av livet. Det blir liksom ett skådespel, lite påhittad svenskhet sådär i december.

Men och andra sidan tycker jag ju om lussekatter och julpsalmer. Och att bevara traditioner behöver väl inte nödvändigtvis vara jolmigt bara men fyller dem med innehåll? Eller skapar egna varianter.

Man vill ju inte riktigt slänga ut bebin med badvattnet heller och jag har svårt att tänka mig att bara läsa könsneutrala sagor (som Agneta skrev om i en kommentar, jag förstar dock inte riktigt vad det är) eller sjunga altermondialistiska julsånger. Om det nu är det som är modernt.