Stephen Fry. Man måste kanske vara ett fan av Stephen Fry för att uppskatta det här för det är rätt pladdrigt, men jag tycker han har ett sätt att använda språket som är oefterhärmligt - och väldigt brittiskt. Här pratar han om Oscar Wilde (who else?) och i den tidigare podcasten om hur han avskyr att dansa. (Jag tror man måste ladda ner via itunes.)
Som bonus får ni "A bit of Fry & Laurie". (Visst ser Hugh Laurie mycket bättre ut numera sedan han börjat ställa differential diagnosis-ar?)
onsdag 30 april 2008
Sista april
Inser plötsligt att de redan klarat av champagnefrukost, forsränning, sillunch, mösspåtagning och nu hunnit till champagnegaloppen (som kommer före gasquen och sexan).
Antingen snöar det eller är 25 grader varmt och sol i Uppsala idag, det finns bara två väder för denna dag.
Och jag tänker inte dela med mig av några minnen från min glada studenttid som plötsligt känns väldigt avlägsen (vilket ju eventuellt kan bero på att den faktiskt börjar bli väldigt avlägsen).
p.s. och glöm inte att det heter Sista april, inte Valborg.
Antingen snöar det eller är 25 grader varmt och sol i Uppsala idag, det finns bara två väder för denna dag.
Och jag tänker inte dela med mig av några minnen från min glada studenttid som plötsligt känns väldigt avlägsen (vilket ju eventuellt kan bero på att den faktiskt börjar bli väldigt avlägsen).
p.s. och glöm inte att det heter Sista april, inte Valborg.
Detroit
Vi hade tagit en jättebillig resa till Florida. Miami Beach i december; ljumma vindar, smutsigt hotell, dyra restauranger och art deco. Allt är konstgjort och plastigt. Tanterna har verkligen rosa hår. Vi hyrde bil och åkte till Key West som hade mindre smuts och mer turister. Vi förstod aldrig riktigt vad det var menigen att man skulle göra i Florida, om man var över 12 och under 80 år.
Men det var varmt och skönt, vi var nygifta utan pengar men med en bebis i magen.
Hemvägen gick med våra mycket billiga biljetter via Detroit. När vi landade var det snöstorm och vi blev fast. Vi fick ett rum högt upp i ett hotell mitt i Gotham City.
Vädret klarnade, vi byltade på oss allt vi hade och försökte gå en promenad. Det var smällkallt ute, klarblå himmel och på andra sidan den frusna floden såg vi Kanada. Men inte en människa. Det var knappt ens någon trafik fast vi befann oss mitt i Motor City. Snön gjorde att det var märkligt tyst. Några enstaka taxibilar, snygga, höga 20-tals-skyskrapor, kontor och hotell - men inga restauranger, affärer, människor. Det kändes som vi befann oss mitt i en amerikansk katastrof-film efter att neutronbomben har smällt. Staden som tydligen har ett sådant fantastiskt uteliv, med en musikhistoria som sträcker sig från Motown till Housens födelse, en mer öde stad har jag aldrig sett. Kommer Detroitborna bara ut efter att det blivit mörkt? Vi tog någon slags skyrail runt stan för att se om "centrum" fanns någon annastanns men det såg likadant ut överallt och vi var nästan de enda passagerarna. Vi åkte två varv för säkerhets skull.
Till slut såg vi en blinkande skylt och gick in: "Casino". Det var där alla var. I en fönsterlös gigantisk lokal satt hundratals människor i joggingoveraller, med hinkar fyllda med mynt och drog i enarmade banditer, klockan två på eftermiddagen.
Vi köpte varsin varmkorv och gick hem till hotellet.
Om jag skulle försöka föreställa mig hur det skulle kunna vara att vara i Limbo, då tänker jag mig en vintereftermiddag i downtown Detroit.
Fler vackra foton av Detroits förfall hittar ni hos fotograferna Yves Marchand Och Romain Meffre
"A work on contemporary ruins and urban archeology".
tisdag 29 april 2008
På tal om affirmative action...
"-Hey girls, looks like we are on the same pre-school party circuit. ... We think we stand a good chance, first of all Ed's a christian and I'm a muslim and Lucas is adopted. He's half jewish, a quarter latino and a quarter chinese.
-I think we have a pretty good shot, biracial daughter of lesbian mums. It's got to be a nische somewhere."
Hmm, jag tror jag har en del att lära om att söka skola i USA!
Och den ska vara skön också.
Svenska Akademiens Ordbok:
SKÖN-LITTERATUR.
[jfr t. schönlitteratur, fr. belles lettres]
litteratur som fyller (anses fylla) vissa estetiska krav o. (främst) är avsedd som konstnärligt uttryck l. som underhållning, vitter litteratur, vitterhet; stundom äv. allmännare: underhållningslitteratur (med fingerade personer o. händelser) i bokform.
Tips till alla hugade skribenter: ni får hitta på! Ni behöver inte skriva om era grannar, gamla älskare, stackars pappor, skolgårdstrauman, vaknätter, tarmvred eller shoppingneuroser.
Det är det som är poängen med Romanen, man kan skriva om vad man vill, så varför begränsa sig till fyra kvadratmeter runt sina egna fötter? Sluta gräv där ni står, gropen är djup nog, åk och gräv någon annanstans!
Jag vill läsa unga (eller äldre) debutanter som skriver om inkahövdingar med kärleksbekymmer, själslivet hos medelålders män i Arboga, intriger bland OS-funktionärer i Kina, livet i 1870-talets Norrbotten, ja i princip vad som hellst bara det är hittepå! Jag vill inte veta vad ni upplevt, jag vill veta vad ni fantiserar om.
Jag blir faktiskt inte sugen på att läsa en enda av de här böckerna.
SKÖN-LITTERATUR.
[jfr t. schönlitteratur, fr. belles lettres]
litteratur som fyller (anses fylla) vissa estetiska krav o. (främst) är avsedd som konstnärligt uttryck l. som underhållning, vitter litteratur, vitterhet; stundom äv. allmännare: underhållningslitteratur (med fingerade personer o. händelser) i bokform.
Tips till alla hugade skribenter: ni får hitta på! Ni behöver inte skriva om era grannar, gamla älskare, stackars pappor, skolgårdstrauman, vaknätter, tarmvred eller shoppingneuroser.
Det är det som är poängen med Romanen, man kan skriva om vad man vill, så varför begränsa sig till fyra kvadratmeter runt sina egna fötter? Sluta gräv där ni står, gropen är djup nog, åk och gräv någon annanstans!
Jag vill läsa unga (eller äldre) debutanter som skriver om inkahövdingar med kärleksbekymmer, själslivet hos medelålders män i Arboga, intriger bland OS-funktionärer i Kina, livet i 1870-talets Norrbotten, ja i princip vad som hellst bara det är hittepå! Jag vill inte veta vad ni upplevt, jag vill veta vad ni fantiserar om.
Jag blir faktiskt inte sugen på att läsa en enda av de här böckerna.
måndag 28 april 2008
The land of the free and the home of the brave?
Ju längre det går i det amerikanska primärvalen ju tröttare, mer cyniska och mer besvikna känns kommentarerna (och kanske även väljarna?).Delvis på mediernas hantering av kampanjen. Läs t ex vad Elisabeth Edwards skriver i New York Times: Bowling 1, Health Care 0.
"Did you, for example, ever know a single fact about Joe Biden’s health care plan? Anything at all? But let me guess, you know Barack Obama’s bowling score. We are choosing a president, the next leader of the free world. We are not buying soap, and we are not choosing a court clerk with primarily administrative duties."
Men också över att ingeting händer, att makten forfarande finns hos dem som alltid haft den. Nora Ephron skriver bitskt i Huffington Post:
"...whom are we kidding? This is an election about whether the people of Pennsylvania hate blacks more than they hate women. And when I say people, I don't mean people, I mean white men. How ironic is this? After all this time, after all these stupid articles about how powerless white men are and how they can't even get into college because of overachieving women and affirmative action and mean lady teachers who expected them to sit still in the third grade even though they were all suffering from terminal attention deficit disorder -- after all this, they turn out (surprise!) to have all the power."
Martin Gelin tipsade pa sin NY-blogg i SvD om den här artikeln som berör samma sak (tror jag, den här amerikanska satiren är ibland lite svår att följa när man inte är så insatt i amerikanska samhällsfrågor).
Men också över att ingeting händer, att makten forfarande finns hos dem som alltid haft den. Nora Ephron skriver bitskt i Huffington Post:
"...whom are we kidding? This is an election about whether the people of Pennsylvania hate blacks more than they hate women. And when I say people, I don't mean people, I mean white men. How ironic is this? After all this time, after all these stupid articles about how powerless white men are and how they can't even get into college because of overachieving women and affirmative action and mean lady teachers who expected them to sit still in the third grade even though they were all suffering from terminal attention deficit disorder -- after all this, they turn out (surprise!) to have all the power."
Martin Gelin tipsade pa sin NY-blogg i SvD om den här artikeln som berör samma sak (tror jag, den här amerikanska satiren är ibland lite svår att följa när man inte är så insatt i amerikanska samhällsfrågor).
Alltså, det är lätt att sitta på avstånd i ett relativt jämställt och klasslöst sammanhang och tycka att kvotering och affirmative action är fel i princip och tro att folk faktiskt får jobb pga av sin kompetens, bara de jobbar på och försöker ordentligt. Allt annat är tandlös "politisk korrekthet" (tidernas mest missbrukade term). Men så är faktiskt inte fallet alls än och så fort någon lyckas misstänkligörs han på grund av att han ju haft hjälp av denna avskydda affirmative action.
Det här är komplicerade frågor och man kan inte översätta amerikanska förhållanden vare sig till svenska eller franska. Här i Frankrike är det t ex förbjudet i lag att registrera någons ras eller religionstillhörighet (vi i Europa vet ju vad sådant kan föra med sig) och då är det ju också omöjligt att ha någon som helst statistik över hur många procent färgade det finns i parlamentet tex, eller att ha någon form av kvotering. Ett helt annat sätt att se på problemet och dess evetuella lösning alltså. (Fin bild från wikipedia.)
Krank och blek
Varför valde de den där bilden? Tänk om folk tror at jag skriver en trädgårdsblogg?
Fast de kan ju gärna få tro att det ser ut så där i vår trädgård. Vi som bara har strejkande tulpaner (vill de ha mer betalt för att komma upp år 2?) och en näsduksstor gräsmatta. En näsduksstor gräsmatta som ser helt bedrövlig ut. Sällan har så mycket pengar, tid och energi lagts ner på en grämatta med så klent resultat. För en mig närstående person har vår gräsmatta blivit en personlig förolämpning; den ska tuktas till lydnad, skrämmas av bevattningsanfall till tystnad, nedtryckas i sina gräsrötter och helt enkelt lära sig veta hut och växa vackert, tätt och grönt.
Förra året blev den någotsånär presentabel någon gång i september. Tyvärr kunde inte familjens gräsmattefanatiker (som i andra sammanhang är en lugn och sansad person) hålla sig utan skulle prompt slänga på något specialgödsel innan hösten. Gödslet brände sönder allt levande. Jag skojar inte, gräsmattan blev helt randig; frodigt gröna band varvade med bruna jordband där gödslet landat. Jag föreslog att vi skulle göra ett rutmönster och spela jätteschack som i Kungsan när jag var barn. Det skämtet föll inte i god jord om man säger så.
Nu har den börjat ta sig igen efter omsorgsfull omvårdad och snälla ord. Men jag är säker på att mossan gör sig beredd till motatack. Kan vi få flytta först, snälla?
Fast de kan ju gärna få tro att det ser ut så där i vår trädgård. Vi som bara har strejkande tulpaner (vill de ha mer betalt för att komma upp år 2?) och en näsduksstor gräsmatta. En näsduksstor gräsmatta som ser helt bedrövlig ut. Sällan har så mycket pengar, tid och energi lagts ner på en grämatta med så klent resultat. För en mig närstående person har vår gräsmatta blivit en personlig förolämpning; den ska tuktas till lydnad, skrämmas av bevattningsanfall till tystnad, nedtryckas i sina gräsrötter och helt enkelt lära sig veta hut och växa vackert, tätt och grönt.
Förra året blev den någotsånär presentabel någon gång i september. Tyvärr kunde inte familjens gräsmattefanatiker (som i andra sammanhang är en lugn och sansad person) hålla sig utan skulle prompt slänga på något specialgödsel innan hösten. Gödslet brände sönder allt levande. Jag skojar inte, gräsmattan blev helt randig; frodigt gröna band varvade med bruna jordband där gödslet landat. Jag föreslog att vi skulle göra ett rutmönster och spela jätteschack som i Kungsan när jag var barn. Det skämtet föll inte i god jord om man säger så.
Nu har den börjat ta sig igen efter omsorgsfull omvårdad och snälla ord. Men jag är säker på att mossan gör sig beredd till motatack. Kan vi få flytta först, snälla?
Inte illa!
Titta här!
Charlie's View är veckans blogg på bloggtidningen.
Och eftersom jag känner mina Pappenheimare och är rädd att ni inte orkar klicka på länken (nej nu ljög jag men jag vill ju inte att någon ska missa min aldra första recension, speciellt inte när den är så här rosig!) så citerar jag nedan:
Charlie’s View är veckans blog och görs av Charlie Truck. Charlie Truck heter egentligen Karin och bor i Farnkrike.
Det är inte så länge sedan jag blev tipsad om Charlie’s View, i ett mail: ”Det här tror jag du skulle gilla…”. Det gör jag och nu är alltså Charlies View, veckans blog här på Bloggtidningen.
Det är omöjligt att bestämma om Charlie’s View är en personlig blog, litterärt magasin, kultur-, video- humor- eller nyhetsblog. Den fungerar i alla perspektiv och blir av någon anledning inte spretig eller svår att hänga med i. Bilden är ett exempel på vad man kan hitta hos Charlie Truck.
Charlie lever i ett annat land än det hon är född i och det lyser igenom. Det färgar perspektivet på ett väldigt spännande sätt och gör att i alla fall att jag återvänder gång på gång för att få veta vad som händer härnäst.
Vi passar på att gratulera på födelsedagen. Charlie Truck fyllde ett år häromdagen.
Vi tackar, bockar och hälsar eventuella nytillkomna läsare välkomna!
p.s. Så här fint skriver ingen ens om den famösa dagboken.
p.p.s. Om jag anstränger mig tror jag att jag kan få in något om den däringa dagboken i princip varje inlägg. Bra idé...eller kanske inte ändå.
Charlie's View är veckans blogg på bloggtidningen.
Och eftersom jag känner mina Pappenheimare och är rädd att ni inte orkar klicka på länken (nej nu ljög jag men jag vill ju inte att någon ska missa min aldra första recension, speciellt inte när den är så här rosig!) så citerar jag nedan:
Charlie’s View är veckans blog och görs av Charlie Truck. Charlie Truck heter egentligen Karin och bor i Farnkrike.
Det är inte så länge sedan jag blev tipsad om Charlie’s View, i ett mail: ”Det här tror jag du skulle gilla…”. Det gör jag och nu är alltså Charlies View, veckans blog här på Bloggtidningen.
Det är omöjligt att bestämma om Charlie’s View är en personlig blog, litterärt magasin, kultur-, video- humor- eller nyhetsblog. Den fungerar i alla perspektiv och blir av någon anledning inte spretig eller svår att hänga med i. Bilden är ett exempel på vad man kan hitta hos Charlie Truck.
Charlie lever i ett annat land än det hon är född i och det lyser igenom. Det färgar perspektivet på ett väldigt spännande sätt och gör att i alla fall att jag återvänder gång på gång för att få veta vad som händer härnäst.
Vi passar på att gratulera på födelsedagen. Charlie Truck fyllde ett år häromdagen.
Vi tackar, bockar och hälsar eventuella nytillkomna läsare välkomna!
p.s. Så här fint skriver ingen ens om den famösa dagboken.
p.p.s. Om jag anstränger mig tror jag att jag kan få in något om den däringa dagboken i princip varje inlägg. Bra idé...eller kanske inte ändå.
Kapad
Någon har kapat min adressbok. Så om du fått ett skumt email från mig där jag vill sälja hemelektronik så är det inte från mig. Jag hade precis tänkt lägga upp min email här på bloggen men nu blev jag ju lite fundersam. Jag får nog skapa ett nytt konto, utan adressbok, först.
Värst är det med alla de där som man inte hört av sig till på evigheter. De man hade tänkt skicka långa, trevliga mail till där man tar sig tid at verkligen skriva. Ni vet, de där mailen som aldrig blir skrivna; först kommer ingenting, sedan ingenting, sedan en ursäkt om att man inte skrivit men just nu är det lite körigt, sedan ingenting och så ett supererbjudande om ny printer! Ni vet vilka ni är, jag ska bättra mig!
Min kära moder ringde och undrade vad det var för varor jag plötsligt sålde, ni anar inte hur tacksam jag är att det tydligen var rätt oskyldiga saker som mobiltelefoner och laptops. Det hade ju kannat vara vad som helst... tänk er äcklig tofu eller Noréns dagböcker. Det hade varit pinsamt!
Värst är det med alla de där som man inte hört av sig till på evigheter. De man hade tänkt skicka långa, trevliga mail till där man tar sig tid at verkligen skriva. Ni vet, de där mailen som aldrig blir skrivna; först kommer ingenting, sedan ingenting, sedan en ursäkt om att man inte skrivit men just nu är det lite körigt, sedan ingenting och så ett supererbjudande om ny printer! Ni vet vilka ni är, jag ska bättra mig!
Min kära moder ringde och undrade vad det var för varor jag plötsligt sålde, ni anar inte hur tacksam jag är att det tydligen var rätt oskyldiga saker som mobiltelefoner och laptops. Det hade ju kannat vara vad som helst... tänk er äcklig tofu eller Noréns dagböcker. Det hade varit pinsamt!
Lägesrapport
Har ägnat helgen åt allt annat än att förbereda Flytten. Flytten stavas numera med stor bokstav här, när den börjar benämnas FLYTTEN betyder det att vi blivit riktigt stressade.
Jag tror att i läget efter kommer det att heta "flytten" och vad de där citationstecken innebär törs jag inte riktigt tänka på.
Fast samtidigt slår det mig att man ju inte riktigt kan vara försenad till en flytt. Vi måste ut ur huset, klara eller inte. Man kan inte misslyckas, eller?
Så därför kan man lika gärna tillbringa helgen fikandes i solen eller ännu absurdare kikandes i Marais alla roliga inredningsbutiker. Nej, dumma högerhjärnhalva, det är inte läge att köpa ett nytt, tungt, stort matbord just idag. Vi får ju inte ens med oss det vi äger.
I think it's called denial.
Jag tror att i läget efter kommer det att heta "flytten" och vad de där citationstecken innebär törs jag inte riktigt tänka på.
Fast samtidigt slår det mig att man ju inte riktigt kan vara försenad till en flytt. Vi måste ut ur huset, klara eller inte. Man kan inte misslyckas, eller?
Så därför kan man lika gärna tillbringa helgen fikandes i solen eller ännu absurdare kikandes i Marais alla roliga inredningsbutiker. Nej, dumma högerhjärnhalva, det är inte läge att köpa ett nytt, tungt, stort matbord just idag. Vi får ju inte ens med oss det vi äger.
I think it's called denial.
fredag 25 april 2008
181+113= 294
Med det här blir det 295 inlägg. 295/365 = 0,8 inlägg om dagen. Vad var det nu socialstyrelsen rekommenderade? (och jag vet det var inte alls socialstyrelsen utan brödinstitutet, men i detta numera idiomatiska uttryck säger man socialstyrelsen, så det så.)
Jag ska försöka hålla bättre tempo i sommar än förra sommaren så att ni kan följa min flytt. LIIIIVE FROM NEW YORK! Jag kanske skulle börja med gueststars, och orkester!
Men för tillfället jobbar jag fortfarande här:
Jag ska försöka hålla bättre tempo i sommar än förra sommaren så att ni kan följa min flytt. LIIIIVE FROM NEW YORK! Jag kanske skulle börja med gueststars, och orkester!
Men för tillfället jobbar jag fortfarande här:
Hipp, hipp
Och nu inser jag att jag missat Charlies födelsedag, den var igår! Pga dagens förminskade hjänkapacitet har jag inte mycket att säga om det utan jag snor Anders idé och publicerar mitt första inlägg.
den 24 april 2007
Cahier de vie
Morgondialog:
Mamma: - Var har du din "Cahier de Vie" som ska med till skolan?
Son: - Varför pratar du franska?
M: - Ok, var har du din, ehhh, skrivbok?
S: - Vad är skrivbok? Jag kan inte skriva!
M: - Nej, jag menar din dagbok, där du ritar vad du gjort i helgen.
S: - Ah, mon "Cahier de vie", j'sais pas! Pourquoi ty dit "bok" ce ne pas un "bok".
M: - Nej, men det heter dagbok, som en bok, fast det kan se ut som ett skriv.. ehh.. häfte!
S: - Vad ar en häfte?
M: - Det heter ett häfte, det är en tunn bok, som man skriver i.
S: - Mais, je ne sais pas écrire!!
M: - OK, jag vet, var är den?
S: - Vilken da?
Sonens "Cahier de Vie" är kanske borta men här har ni min!
Välkomna!
Upplagd av Charlie Truck kl. 10:25
(Numera kan sonen läsa och jag använda bokstaven å).
den 24 april 2007
Cahier de vie
Morgondialog:
Mamma: - Var har du din "Cahier de Vie" som ska med till skolan?
Son: - Varför pratar du franska?
M: - Ok, var har du din, ehhh, skrivbok?
S: - Vad är skrivbok? Jag kan inte skriva!
M: - Nej, jag menar din dagbok, där du ritar vad du gjort i helgen.
S: - Ah, mon "Cahier de vie", j'sais pas! Pourquoi ty dit "bok" ce ne pas un "bok".
M: - Nej, men det heter dagbok, som en bok, fast det kan se ut som ett skriv.. ehh.. häfte!
S: - Vad ar en häfte?
M: - Det heter ett häfte, det är en tunn bok, som man skriver i.
S: - Mais, je ne sais pas écrire!!
M: - OK, jag vet, var är den?
S: - Vilken da?
Sonens "Cahier de Vie" är kanske borta men här har ni min!
Välkomna!
Upplagd av Charlie Truck kl. 10:25
(Numera kan sonen läsa och jag använda bokstaven å).
Skör
Jag fick migrän i går kväll, eller någon annan oklar sjukdom med huvudvärk och illamående som gjorde att jag helst hade velat skilja huvudet från resten av kroppen men det kändes som om inte ens det skulle ha hjälpt. Fy...fabian säger jag bara. Nu är det egentligen över men jag känner mig som en 97-åring. Skakig och trött både fysiskt och mentalt. Om någon säger det minsta dumt till mig tror jag att jag rullar ihop mig i fosterställning direkt. I en liten boll här under skrivbordet. Så kan den snälla damen från Haiti som städar här sopa upp mig och ta med mig hem och laga någon god gryta eller nåt.
Man borde vara ute och njuta av solen och försommarvärmen, själv längtar jag efter tjocka, fördragna gardiner och svala lakan.
Man borde vara ute och njuta av solen och försommarvärmen, själv längtar jag efter tjocka, fördragna gardiner och svala lakan.
torsdag 24 april 2008
Skoskav
...och nu när ni ägnat 24 timmar at att undra varför kan jag svara: därför att någon har snott vårt skohorn. Och utan skohorn tar det en kvart för mig att få på mig mina lowboots, och jag har inte en extra kvart på morgonen: därav Converse.
Hur försvinner ett skohorn? Har vi en illvillig gårdstomte som gömmer saker?
Annars är det här en deprimerande sko-tid, jag vet aldrig vad jag ska ha på mig under mellansäsongerna. På vintern funkar stövlar och stövletter för det mesta, på sommaren finns det en massa fina sandaletter både platta och med klack. Men nu? Visserligen gillar jag att bära klackar, jag känner mig fin och man får snygga ben. Men det funkar inte alltid, för att ha höga klackar och inte känna sig för uppklädd krävs en viss sinnestämning. Il faut assumer. Både stövlar och sandaler är mer lättburet, och gympadojor förstås. Men på jobbet har man ju ofta mellandagar när klackskorna kännns för fina, och gympadojorna känns tonårsaktiga.
Annars finns bara tantiga "promenadskor" eller prepubära (nej sa säger man inte, prepubertala ?) ballerinaskor. Eller sa är det väl inte men jag känner mig som antingen tant eller tönt.
Kvinnor anses ju ofta vara skofetischister och skosamlare, jag är snarast skofobiker. Jag avskyr att köpa skor, dyrt är det också! Jag är mycket nöjd när jag verkligen hittar ett par snygga skor, men vägen dit är så lång och törnbeströdd.
(Nästa inlägg blir om väskor - nej jag bara skoja!)
Hur försvinner ett skohorn? Har vi en illvillig gårdstomte som gömmer saker?
Annars är det här en deprimerande sko-tid, jag vet aldrig vad jag ska ha på mig under mellansäsongerna. På vintern funkar stövlar och stövletter för det mesta, på sommaren finns det en massa fina sandaletter både platta och med klack. Men nu? Visserligen gillar jag att bära klackar, jag känner mig fin och man får snygga ben. Men det funkar inte alltid, för att ha höga klackar och inte känna sig för uppklädd krävs en viss sinnestämning. Il faut assumer. Både stövlar och sandaler är mer lättburet, och gympadojor förstås. Men på jobbet har man ju ofta mellandagar när klackskorna kännns för fina, och gympadojorna känns tonårsaktiga.
Annars finns bara tantiga "promenadskor" eller prepubära (nej sa säger man inte, prepubertala ?) ballerinaskor. Eller sa är det väl inte men jag känner mig som antingen tant eller tönt.
Kvinnor anses ju ofta vara skofetischister och skosamlare, jag är snarast skofobiker. Jag avskyr att köpa skor, dyrt är det också! Jag är mycket nöjd när jag verkligen hittar ett par snygga skor, men vägen dit är så lång och törnbeströdd.
(Nästa inlägg blir om väskor - nej jag bara skoja!)
onsdag 23 april 2008
tisdag 22 april 2008
Läsning för en tråkig dag
One person in six million will be struck by lightning. Fifteen people in a hundred will experience clinical depression. One woman in sixteen will experience breast cancer. One child in 30,000 will experience a serious limb deformity. One American in five will be a victim of violent crime.
A day in which nothing happens is a miracle, a day in which all of the things that could have gone wrong didn't. The dull day is a triumph of the human spirit, and boredom is a luxury unprecedented in the history of our species.
Ur All Families Are Psychotic av Douglas Coupland
A day in which nothing happens is a miracle, a day in which all of the things that could have gone wrong didn't. The dull day is a triumph of the human spirit, and boredom is a luxury unprecedented in the history of our species.
Ur All Families Are Psychotic av Douglas Coupland
måndag 21 april 2008
Some people really have to much time on their hands
eBay Auction: Drive Someone Insane with Postcards.
You are bidding on a rare chance to traumatize a treasured friend or relative with baffling, mind-numbing, mystery correspondence from abroad.
Here is the arrangement: I will be spending the Christmas holiday in Poland in a tiny village that has one church with no bell because angry Germans stole it. Aside from vodka, there is not a lot for me to do.
During the course of my holiday I will send three postcards to one person of your choosing.These postcards will be rant-ravingly insane, yet they will be peppered with unmistakable personal details about the addressee. Details you will provide me.
The postcards will not be coherently signed, leaving your mark confused, guessing wildly, crying out in anguish."How do I know this person? And how does he know I had a ferret named Goliath?"
Sadana här vykort har jag helt klart fått, ni vet de där korten i augusti från någon "Helena" eller "Sandra". Innan man tittar misstänksamt på maken kanske man skulle kolla ebay? Auktionen togs hem för 415$, ni kan se vykorten här.
You are bidding on a rare chance to traumatize a treasured friend or relative with baffling, mind-numbing, mystery correspondence from abroad.
Here is the arrangement: I will be spending the Christmas holiday in Poland in a tiny village that has one church with no bell because angry Germans stole it. Aside from vodka, there is not a lot for me to do.
During the course of my holiday I will send three postcards to one person of your choosing.These postcards will be rant-ravingly insane, yet they will be peppered with unmistakable personal details about the addressee. Details you will provide me.
The postcards will not be coherently signed, leaving your mark confused, guessing wildly, crying out in anguish."How do I know this person? And how does he know I had a ferret named Goliath?"
Sadana här vykort har jag helt klart fått, ni vet de där korten i augusti från någon "Helena" eller "Sandra". Innan man tittar misstänksamt på maken kanske man skulle kolla ebay? Auktionen togs hem för 415$, ni kan se vykorten här.
söndag 20 april 2008
Ny säsong
Äntligen kan man diska med öppet fönster och utsikt över grannens blommande syrén. Basilikan doftar från balkongen. Det känns som det satt hårt inne i år, men nu är våren definitivt uppe i varv.
Och jag har varit ute och sprungit, ett annat vårtecken. En, två, tre planlösa vändor innan mitt sanna jag tar över igen och det går som det brukar med träning och bikinibantning (dvs. inte alls). Men alla jag känner som tränar mycket har hälsoproblem; onda ryggar, slitna knän etc. Så jag tänker om jag bara låter kroppen vara ifred så kanske jag undviker att väcka den björn som sover? Nä, inte det?
Försöker rensa bland barnkläderna men blir hela tiden sittande med något pastelligt och mjukt i knät och huvudet fullt av minnen. Vad ska man spara? Det är ju inte alltid de finaste kläderna som man minns bäst. Den här gamla slitna HM-bodyn hade hon ju när hon var så sjuk och vi var så rädda. Eller den här fula ärtgröna pyamasen med snögubbar på som var det enda som var rent när vi skulle hem från BB. Han mötte VÄRLDEN i den pyamasen, den kan jag ju inte ge till myrorna! Det är lättare med ytterkläder och skor, men det är något med de där små intima klädesplaggen de har när de är riktigt små. Jag känner fysiskt känslan av deras lätta tyngd på axeln, den smärfyllda njutningen av snuttandet på bröstvårtan, den lilla perfekta handen som kniper om mitt lillfinger. Oh my, jag tror jag får byta arbetsuppgift med maken som sorterar verktyg annars blir det här aldrig gjort. Någon som behöver en sekatör?
Och jag har varit ute och sprungit, ett annat vårtecken. En, två, tre planlösa vändor innan mitt sanna jag tar över igen och det går som det brukar med träning och bikinibantning (dvs. inte alls). Men alla jag känner som tränar mycket har hälsoproblem; onda ryggar, slitna knän etc. Så jag tänker om jag bara låter kroppen vara ifred så kanske jag undviker att väcka den björn som sover? Nä, inte det?
Försöker rensa bland barnkläderna men blir hela tiden sittande med något pastelligt och mjukt i knät och huvudet fullt av minnen. Vad ska man spara? Det är ju inte alltid de finaste kläderna som man minns bäst. Den här gamla slitna HM-bodyn hade hon ju när hon var så sjuk och vi var så rädda. Eller den här fula ärtgröna pyamasen med snögubbar på som var det enda som var rent när vi skulle hem från BB. Han mötte VÄRLDEN i den pyamasen, den kan jag ju inte ge till myrorna! Det är lättare med ytterkläder och skor, men det är något med de där små intima klädesplaggen de har när de är riktigt små. Jag känner fysiskt känslan av deras lätta tyngd på axeln, den smärfyllda njutningen av snuttandet på bröstvårtan, den lilla perfekta handen som kniper om mitt lillfinger. Oh my, jag tror jag får byta arbetsuppgift med maken som sorterar verktyg annars blir det här aldrig gjort. Någon som behöver en sekatör?
fredag 18 april 2008
Om mig och min fru
Unna dig årets kärleksfilm pa 7:54 minuter. Om mig och min fru av Torbjörn Monvik.
Fler fina filmer finns på wwww.svt.se - Play/Samhälle & Dokumentär/SVT Dokumentär/Aktuella filmer/Det vi minns och det vi gör.
Fler fina filmer finns på wwww.svt.se - Play/Samhälle & Dokumentär/SVT Dokumentär/Aktuella filmer/Det vi minns och det vi gör.
Poddradio
Jag som tänkte att jag skulle försöka ta mig tillbaka till april 2008 efter all denna nostalgi har nu hamnat i poddradioträsket. P3 Dokumentär är min nya drog, i morse Ebbe Carlssonaffären. Palme och Geijer. Carl Lidbom och Hans Holmér. Anna-Greta Leijon och Ingvar Carlsson. Buggning, PKK och konstitutionsutskottet. Alla intervjuade låter så förvånat förorättade. Varför måste jag avgå? Varför blev det ett sådant mediedrev?
Slutet på den svenska oskulden som sagt.
Det är så spännande att jag måste gå ett varv runt kontoret för att lyssna klart. Släng dig i väggen Jack Bauer, det här är en thriller som heter duga!
Varför har ingen film gjorts? Med Susanne Reuter som Leijon (henne har hon väl nästan spelat i Kronprinsessan?) och Stefan Sauk som Hans Holmér. Krister Henriksson som en trött Ingvar Carlsson kanske? Jan Malmsjö är ju självskriven som Lidbom!
I kväll blir det IB-affären. Vad tror ni om Kiefer Sutherland i rollen som Jan Oscar Sverre Lucien Henri Guillou?
Slutet på den svenska oskulden som sagt.
Det är så spännande att jag måste gå ett varv runt kontoret för att lyssna klart. Släng dig i väggen Jack Bauer, det här är en thriller som heter duga!
Varför har ingen film gjorts? Med Susanne Reuter som Leijon (henne har hon väl nästan spelat i Kronprinsessan?) och Stefan Sauk som Hans Holmér. Krister Henriksson som en trött Ingvar Carlsson kanske? Jan Malmsjö är ju självskriven som Lidbom!
I kväll blir det IB-affären. Vad tror ni om Kiefer Sutherland i rollen som Jan Oscar Sverre Lucien Henri Guillou?
Hungrig
Inlägget nedan handlade alltså om barnens skolmatsal. Vår "cantine" här på jobbet är jättetråkig, dessutom ligger den i källaren. Idag tror jag det får bli libanesen i stället, eller japanen. Det är de två alternativ som finns inom bekvämt avstånd. Går man lite längre finns ett köpcentrum med en "foodhall" med en bra sushibar, ni vet en sådan där där maten snurrar runt. Men där ser allt så gott ut och det är sa kul att välja bland tallrikarna att det alltid blir jättedyrt. Trots att barnen inte är med för det misstaget gör jag inte om, så fort jag vände ryggen till snappade de till sig både två och tre av de dyraste tallrikarna med rå fisk och sjögräs. Gissa vem som fick äta upp medans de tjatade om fiskpinnar?
Ibland när jag är så här förmiddagshungrig drömmer jag om att den här kvinnan jobbade i vår kantin. Roligt lunchsällskap är hon säkert också. Eller hennes franska kollega som man kan hitta här i fransk eller engelsk version.
Typmening Hemmafrun:
"Den här varianten på lammbiffar är kostcirkelns motsvarighet till den där kontaktannonsen du innerst inne borde svara på. Intressant sammansatt och smakfullt formulerad. Betryggande trevlig utan att för den sakens skull verka tråkig. Annorlunda nog att skilja sig från mängden, men inte så udda att man kan misstänka sinnessjukdom."
Typmening Chocolat & Zucchini:
"Keeping one's greens fresh and happy seems to be the culinary equivalent of keeping one's skin young: it's a losing battle, but everyone hopes to find the magic technique."
Ibland när jag är så här förmiddagshungrig drömmer jag om att den här kvinnan jobbade i vår kantin. Roligt lunchsällskap är hon säkert också. Eller hennes franska kollega som man kan hitta här i fransk eller engelsk version.
Typmening Hemmafrun:
"Den här varianten på lammbiffar är kostcirkelns motsvarighet till den där kontaktannonsen du innerst inne borde svara på. Intressant sammansatt och smakfullt formulerad. Betryggande trevlig utan att för den sakens skull verka tråkig. Annorlunda nog att skilja sig från mängden, men inte så udda att man kan misstänka sinnessjukdom."
Typmening Chocolat & Zucchini:
"Keeping one's greens fresh and happy seems to be the culinary equivalent of keeping one's skin young: it's a losing battle, but everyone hopes to find the magic technique."
torsdag 17 april 2008
Skolmaten v. 16.
Hmm, de fick oxtunga i måndags. Men å andra sidan slipper de lapskojs. (Stavas det så? Det ser mycket märkligt ut.)
(Som ni förstår gör jag allt för att slippa blogga om Berlusconi, Engla eller strejkande lärare).
onsdag 16 april 2008
Fler ungdomsförälskelser
Jag har städat bland CD-skivorna idag och det är ju en värre trip down memory lane än fotoalbumen! Har precis laddat ner hela Jesus Christ Superstar till min ipod, jag såg den 1978 i London och det är nog fortfarande min bästa konsertupplevelse alla kategorier. Och eftersom det går en 70-talsvind över mitt hörn av bloggosfären så bjuder jag här på ett bidrag. Jag har aldrig sett filmversionen och på min skiva spelar givetvis Murray Head Judas, här är det Carl Anderson, inte illa det heller. Och som uppföljning på temat filmkostymörer sa har de här härliga Hippie-pyamasar och kaftaner.
Det går att se i prinicp hela filmen i olika klipp på Youtube.
Visst är det bra, Andrew Lloyd Webber kunde det där med melodramatiska musicals!
Det går att se i prinicp hela filmen i olika klipp på Youtube.
Visst är det bra, Andrew Lloyd Webber kunde det där med melodramatiska musicals!
Stilikon
Tittar på Fem myror med dottern och förundras mest över hur snygg Eva Remaeus är. Hon har outfits och frisyrer som skulle platsa på vilket hippt Sofo-fik som helst. Mycket trikå, träskor, huvuddukar och så emmellanåt dessa fantastiska festklänningar! Tittar man efter ser man hur noga kostymören jobbat med alla tres klädval, allt anpassat till personlighet och situation. Det är betydligt beyond (jag tycker lite svengelska passar bra så här när jag modebloggar) Magnus för korta byxor och Brasses schavighet.
Sedan kommer vi till avsnittet när det visas bild på ett barn och hans/hennes namn bokstaveras. Min dotter ser aldrig om det är en pojke eller flicka, de har samma randiga t-shirts och Gustav Wasa-frisyrer. Ofta ger namnet heller ingen större ledtråd. Det var långt innan man behövde prinsesskronor och comabtbyxor för att tala om viken sort man var.
67, 67 var har du tagit vägen nu?
(Det här kan, möjligen men kanske inte så troligt, vara ett första inlägg i en längre serie om maj sextiåttas 40-årskalas/kris som här i Frankrike är en STOR grej.)
Sedan kommer vi till avsnittet när det visas bild på ett barn och hans/hennes namn bokstaveras. Min dotter ser aldrig om det är en pojke eller flicka, de har samma randiga t-shirts och Gustav Wasa-frisyrer. Ofta ger namnet heller ingen större ledtråd. Det var långt innan man behövde prinsesskronor och comabtbyxor för att tala om viken sort man var.
67, 67 var har du tagit vägen nu?
(Det här kan, möjligen men kanske inte så troligt, vara ett första inlägg i en längre serie om maj sextiåttas 40-årskalas/kris som här i Frankrike är en STOR grej.)
tisdag 15 april 2008
Inlandsis
Karin har startat en förening: Inlandsisens vänner. Jag tror inte att vi har något val, föds man till svensk kollektivansluts man vid födseln. Jag undrar faktiskt om det inte är detta som danat den svenska folksjälen, det enda typiskt svenska - vi har upplevt inlandsisen. Utan inlandsisen hade vi inte varit de vi är utan något helta annat - norrmän kanske. Och det vet ju alla att norrmänn de är annorlunda; de har toppluva, spetsiga berg och är glada jämt. De äger inte alls den tyngd och allvar man får av att ha klämts under kilometer av tjock is.
Vän av ordning kanske invänder att Finland väl också täcktes av is, liksom Ryssland och säkerligen en massa länder som nu existerar, men jag tror inte alls att det är samma sak. Vi svenskar är de enda rätta inladsisarvingarna, vi bär stora isblock på vara böjda ryggar och kommer nog aldrig riktigt att kunna resa oss upprätt. Evigt dömda till att var shoegazers. Liksom de där neandertalarna som fanns i samma lärobok. Den som det stod om inlandsisar i alltså.
Jag minns tydligt genomskärningsbilderna som Bodil skriver om. Och tidsaxeln, detta pedagogiska underverk som täckte hela långväggen i klassrummet. Väggen till höger alltså, mittemot fönstren. Neandertalaren fanns nog där också och mest var det jura och krita. Och Gustav Wasa. Birka. Fast i mitt minne hann vi aldrig längre än till jura och krita. Det finns ju så mycket att lära om rullstensåsar!
Nu kommer jag att få kul googlingsbesök! Här kan ni höra lite drippdropp från isen som sakta smälter.
Vän av ordning kanske invänder att Finland väl också täcktes av is, liksom Ryssland och säkerligen en massa länder som nu existerar, men jag tror inte alls att det är samma sak. Vi svenskar är de enda rätta inladsisarvingarna, vi bär stora isblock på vara böjda ryggar och kommer nog aldrig riktigt att kunna resa oss upprätt. Evigt dömda till att var shoegazers. Liksom de där neandertalarna som fanns i samma lärobok. Den som det stod om inlandsisar i alltså.
Jag minns tydligt genomskärningsbilderna som Bodil skriver om. Och tidsaxeln, detta pedagogiska underverk som täckte hela långväggen i klassrummet. Väggen till höger alltså, mittemot fönstren. Neandertalaren fanns nog där också och mest var det jura och krita. Och Gustav Wasa. Birka. Fast i mitt minne hann vi aldrig längre än till jura och krita. Det finns ju så mycket att lära om rullstensåsar!
Nu kommer jag att få kul googlingsbesök! Här kan ni höra lite drippdropp från isen som sakta smälter.
söndag 13 april 2008
Paradise by the dashboard light
1979. Han var mörk och hade en orange Ford, med svarta spoilers. Det luktade gott, kanske fanns en doftgran? Jag var "en lillsyrra" och satt givetvis i baksätet men hade jag tur vid lämningsturen var jag kvar till sist och kunde med blossande kinder flytta fram. Spänningen var olidlig och jag tolkade, och övertolkade, varje harkling, handrörelse, ögonskast. Jag drog i min nya vita sweatshirt, bet i läpparna och la varje detalj på minnet för att nära timmar av spekulation på flickrummet fram till nästa helg.
Det var svinkall vinter ute, den ringlande landsvägen lyste vit mellan de svarta granarna i strålkastarljuset men i bilen var det varmt och "Bat out of Hell" dånade ur de extrainsatta högtalarna.
Det var svinkall vinter ute, den ringlande landsvägen lyste vit mellan de svarta granarna i strålkastarljuset men i bilen var det varmt och "Bat out of Hell" dånade ur de extrainsatta högtalarna.
lördag 12 april 2008
Lördag 20:00-21:00
Middagen är äten, bordet avtorkat, diskmaskinen iplockad. Den rituella kollektiva brottningsmatchen som de övriga familjemedlemmarna gillar avklarad.
Sitter med datorn öppen och slöläser Svenskan och DN framför franska nyhetssändningen på TV.
Som bakrundssoundtrack hörs högläsning från sonens rum, jag hör satsmelodin som interpunkteras av vår egen Lotta på Bråkmakargatans ivriga röst: "Pappa, varför gör hon så, vem var det, hur då?" Sonen blir irriterad: "Tyst nu, jag vill höra".
Ikväll blir det minst två avsnit av The Wired. Och slatten i Chardonnay-flaskan. Och jag tror jag såg en bortglömd glass i frysen.
Rock n' Roll!
Sitter med datorn öppen och slöläser Svenskan och DN framför franska nyhetssändningen på TV.
Som bakrundssoundtrack hörs högläsning från sonens rum, jag hör satsmelodin som interpunkteras av vår egen Lotta på Bråkmakargatans ivriga röst: "Pappa, varför gör hon så, vem var det, hur då?" Sonen blir irriterad: "Tyst nu, jag vill höra".
Ikväll blir det minst två avsnit av The Wired. Och slatten i Chardonnay-flaskan. Och jag tror jag såg en bortglömd glass i frysen.
Rock n' Roll!
Separationsångest
Jag är så stressad att jag har värk i tänderna. Jag går omkring och biter ihop och drar upp axlarna och det känns som om jag knyter ihop hela mig till en stressknut. Och då är det inte ens jag som står för bettskenan i vår äktenskapliga säng (jag är den med yllesockorna).
Veckorna rullar på med faslig fart och som för alla andra barnfamiljer är helgerna under våren uppbokade upp över öronen. Fast egentligen är det ju förstås inte allt jag har att göra som stressar mig, utan det jag inte kan/vill göra något åt.
Jag gillar verkligen inte avlsut, avsked, separationer. Jag väntar ofta för länge med att göra slut, byta jobb... och flytta tänkte jag skriva men det är ju inte sant. Och med samma logik som jag åker iväg ensam på dykkurs fast jag inte ens gillar att ha huvudet under vattnet så har jag flyttat ett antal gånger.
Jag drömmer också, intensiva drömmar om människor jag inte sett på 10-15 år. Men som ändå finns där i mina drömmar och nu också i mina tankar.
Om jag tänker efter var det ju tur att jag åkte på den där dykkursen; den förändrade faktiskt, bokstavligen, mitt liv. Fast det är väl just den möjligheten som stressar.
Veckorna rullar på med faslig fart och som för alla andra barnfamiljer är helgerna under våren uppbokade upp över öronen. Fast egentligen är det ju förstås inte allt jag har att göra som stressar mig, utan det jag inte kan/vill göra något åt.
Jag gillar verkligen inte avlsut, avsked, separationer. Jag väntar ofta för länge med att göra slut, byta jobb... och flytta tänkte jag skriva men det är ju inte sant. Och med samma logik som jag åker iväg ensam på dykkurs fast jag inte ens gillar att ha huvudet under vattnet så har jag flyttat ett antal gånger.
Jag drömmer också, intensiva drömmar om människor jag inte sett på 10-15 år. Men som ändå finns där i mina drömmar och nu också i mina tankar.
Om jag tänker efter var det ju tur att jag åkte på den där dykkursen; den förändrade faktiskt, bokstavligen, mitt liv. Fast det är väl just den möjligheten som stressar.
fredag 11 april 2008
Törnrosa
Oaktsam, ouppmärksam, självupptagen, stängd.
Trött.
Sneglar knappt på den framsträckta handen "pour manger s'il vous plaît....".
Fyraåringsivriga rösten pladdrar på. "Men mamma, lyssna då!"
Svarar som Alfons.
Syrenen är plötsligt grön.
Sonens byxor är för korta.
Mailboxen full.
Är underlåtenhet en dödssynd? Det borde det vara.
När kommer prinsen och väcker mig? Jag vill vara med och leka!
Trött.
Sneglar knappt på den framsträckta handen "pour manger s'il vous plaît....".
Fyraåringsivriga rösten pladdrar på. "Men mamma, lyssna då!"
Svarar som Alfons.
Syrenen är plötsligt grön.
Sonens byxor är för korta.
Mailboxen full.
Är underlåtenhet en dödssynd? Det borde det vara.
När kommer prinsen och väcker mig? Jag vill vara med och leka!
onsdag 9 april 2008
Pseudonym skriver based on a true story
Jag hittade den här artikeln hos Jill Walker Rettberg som är associate professor i Bergen. Hon har bloggat sedan 2000 och skriver här bl a om hur mycket svårare det blivit för henne att blogga bra sedan hon blivit en etablerad akademiker. Det går ju an att visa sitt ansikte på bloggen när man är en outsider men när man inser att både studenter och överordande läser ens blogg är det knepigare.
För det är ju egentligen inte offentligheten som är problemet utan de närstående. Jag skulle helt klart vara öppenhjärtligare här om jag visste att ingen jag kände läste. Men jag vill ju ha läsare så jag har själv berättat om bloggen för vänner och bekanta. Men jag får aldrig kommentarer om vad som står här IRL och nästan ingen jag känner kommenterar här så det är nog inte så många som läser. På så sätt kan jag upprätthålla föreställningen om att jag är anonym, även om jag inser att min pseudonym är klart mindre effektiv än Clark Kents glasögon.
En annan sak jag ständigt funderar på är ju hur mycket jag ska lämna ut mitt privatliv; partner, barn, föräldrar har ju inte bett om att bli omnämda offentligt, samtidigt är det ju ibland så bra stoff! Jag gillar själv verkligt personliga bloggar.
En tredje fråga är om det man skriver måste vara sant. Vem skulle kunna kolla? Skuvar man tills sanningen en aning blir det ju ofta så mycket bättre läsning.
Jag kanske ska uppfinna en man och andra barn som jag kan skriva om. Göra en helt fiktiv jätteprivat mamma-blogg? I detta kulturklimat där det enda som diskuteras är hur sant ett verk är vore det väl en höjdare?
För det är ju egentligen inte offentligheten som är problemet utan de närstående. Jag skulle helt klart vara öppenhjärtligare här om jag visste att ingen jag kände läste. Men jag vill ju ha läsare så jag har själv berättat om bloggen för vänner och bekanta. Men jag får aldrig kommentarer om vad som står här IRL och nästan ingen jag känner kommenterar här så det är nog inte så många som läser. På så sätt kan jag upprätthålla föreställningen om att jag är anonym, även om jag inser att min pseudonym är klart mindre effektiv än Clark Kents glasögon.
En annan sak jag ständigt funderar på är ju hur mycket jag ska lämna ut mitt privatliv; partner, barn, föräldrar har ju inte bett om att bli omnämda offentligt, samtidigt är det ju ibland så bra stoff! Jag gillar själv verkligt personliga bloggar.
En tredje fråga är om det man skriver måste vara sant. Vem skulle kunna kolla? Skuvar man tills sanningen en aning blir det ju ofta så mycket bättre läsning.
Jag kanske ska uppfinna en man och andra barn som jag kan skriva om. Göra en helt fiktiv jätteprivat mamma-blogg? I detta kulturklimat där det enda som diskuteras är hur sant ett verk är vore det väl en höjdare?
Aaj!
"- Jag släpper av dig här. För att ta av hjälmen trycker du på knappen här på sidan. Vi ses i kväll."
Tror ni knappen funkade?
Vet ni hur det känns att försöka slita av sig en oöppnad integralhjälm?
Förstår ni hur löjlig man ser ut när man går igenom hela byn med en stor motorcykelhjälm på huvudet?
Vem tror ni efter en kvart framför badrumsspegeln till slut gav upp och bet ihop och drog av den?
Nu är mina stackars öron alldeles röda och varma. Givetvis funkade knappen så fort jag fått av hjälmen.
Tror ni knappen funkade?
Vet ni hur det känns att försöka slita av sig en oöppnad integralhjälm?
Förstår ni hur löjlig man ser ut när man går igenom hela byn med en stor motorcykelhjälm på huvudet?
Vem tror ni efter en kvart framför badrumsspegeln till slut gav upp och bet ihop och drog av den?
Nu är mina stackars öron alldeles röda och varma. Givetvis funkade knappen så fort jag fått av hjälmen.
Vardagslyx
Idag är jag ledig. Sedan nyår jobbar jag deltid för första gången i mitt liv och jag gör som alla andra deltidsarbetande mammor (och några ynka pappor) i det här landet: jag är ledig på onsdagarna. Onsdagar är i Frankrike skolfria och av tradition är det dagen då man har tennis, piano eller privata engelsklektioner. Samt tar sovmorgon och har födelsedagskalas.
Anledingen till att franska skolbarn är lediga på onsdagar men ofta går åtminstone halvdag på lördagar (det beror på i vilken kommun man bor) är lite svår att förstå för en svensk pragmatiker. Det finns forskning vad gäller barns biologiska rytm som stöder det här schemat men svaret stavas nog tradition. Jag trodde länge att det var för att på onsdagarna sköttes katekismen av le curé (eftersom det inte finns varken religions- eller kristendomsundervisning i skolan) men jag vet inte om det är en följd eller orsak.
I vilket fall är det en lyx att ha en extra ledig dag i veckan tillsammans med barnen, på helgen har man ju så mycket annat som ska fixas men den här dagen har man tid att spela spel, läsa, leka etc. Hos oss brukar det vara "svenskdag" med barnkör och barntimmar i svenska kyrkan. Samt om vi orkar lite skrivövningar i svenska läromedel som jag köpt på nätet. Annars finns det massor av möjligheter, varenda museum har specialprogram och ateljeer för barn på onsdagar.
Det finns fritids också för alla kan ju inte jobba deltid. Sonen älskar det, mest beroende på att det sköts av ett gäng unga män på 25-30 år, i en annars väldigt kvinnodominerad skolmiljö tycker han det är kul. Det spelas rugby och has kaplatävlingar, byggs katapulter och läses serier. Men mest "hänger" de nog bara med kompisarna, något som uppskattas mitt i en annars inrutad och krävande skolvecka. Idag ville han så gärna gå dit att jag föll till föga och vips blev dottern inbjuden att leka med en klasskompis. Så plötsligt fick jag ledigt! Just nu försöker jag nogsamt att undvika högen med pappersarbete som borde fixas och har precis bestämt att jag ska äta lunch med maken. På restaurant, mitt i veckan, utan barn - det känns nästan syndigt...
Ciao!
Anledingen till att franska skolbarn är lediga på onsdagar men ofta går åtminstone halvdag på lördagar (det beror på i vilken kommun man bor) är lite svår att förstå för en svensk pragmatiker. Det finns forskning vad gäller barns biologiska rytm som stöder det här schemat men svaret stavas nog tradition. Jag trodde länge att det var för att på onsdagarna sköttes katekismen av le curé (eftersom det inte finns varken religions- eller kristendomsundervisning i skolan) men jag vet inte om det är en följd eller orsak.
I vilket fall är det en lyx att ha en extra ledig dag i veckan tillsammans med barnen, på helgen har man ju så mycket annat som ska fixas men den här dagen har man tid att spela spel, läsa, leka etc. Hos oss brukar det vara "svenskdag" med barnkör och barntimmar i svenska kyrkan. Samt om vi orkar lite skrivövningar i svenska läromedel som jag köpt på nätet. Annars finns det massor av möjligheter, varenda museum har specialprogram och ateljeer för barn på onsdagar.
Det finns fritids också för alla kan ju inte jobba deltid. Sonen älskar det, mest beroende på att det sköts av ett gäng unga män på 25-30 år, i en annars väldigt kvinnodominerad skolmiljö tycker han det är kul. Det spelas rugby och has kaplatävlingar, byggs katapulter och läses serier. Men mest "hänger" de nog bara med kompisarna, något som uppskattas mitt i en annars inrutad och krävande skolvecka. Idag ville han så gärna gå dit att jag föll till föga och vips blev dottern inbjuden att leka med en klasskompis. Så plötsligt fick jag ledigt! Just nu försöker jag nogsamt att undvika högen med pappersarbete som borde fixas och har precis bestämt att jag ska äta lunch med maken. På restaurant, mitt i veckan, utan barn - det känns nästan syndigt...
Ciao!
måndag 7 april 2008
Wisteria
Foto från Two small monsters. Om ni undrar vart våren flydde så siktades den förra veckan drickandes Prosecco i Milano. Där var det över 20 grader, sol och fullt med blommande blåregn. Annars kan jag rekommendera Loiredalens slott under blåregnssäsongen. Magnifikt.
Stereotyper (2)
Perrongen i morse: två familjer med en barnvagn stor som en tanks samt en sittvagn med ett barn som måste vara minst 4 år i. Northface fleecetröjor, bekväma gympaskor, jeans, oklippta frisyrer, ryggsäckar samt beviset framför andra: barn i termobrallor och vinterstövlar (se nedan). Jag var ju tvungen att ställa mig tätt intill men tji fick jag; de var inte svenskar de var danskar!
Tyvärr kunde jag inte tjyvlyssna för att få veta vad de gjorde i min förort, tåget kom, jag klämde mig på och de stod kvar på perrongen med all sin utrustning.
Tyvärr kunde jag inte tjyvlyssna för att få veta vad de gjorde i min förort, tåget kom, jag klämde mig på och de stod kvar på perrongen med all sin utrustning.
Dagens samtalsämne
Snön som täckte hustaken i morse. Den första i vinter och kanske även fler vintrar? Barnen gick till skolan i gympaskor för man vet ju att vid elva har allt smält bort.
Det här är ju tillfällen som vi utlandssvenskar älskar, äntligen får vi briljera vid kaffeautomaten. Vi drar exotiska historier: "Ska det här kallas snö? Då skulle ni varit med 1983 då vi åkte 12 tonåringar i en gammal folkabuss till Tänndalen (fast det vet ju ingen var det ligger så man säger polcirkeln för att anpassa historien till publiken). Bussen började hacka, det var minst -42 ute, vi satt i sovsäckar för att inte frysa ihjäl och vi hade inte sett ett hus på flera mil, bara granskog. När vi kom fram fanns det inget rinnande vatten och dasslocket hade frusit fast..." Här brukar de flesta kollegorna ursäkta sig och dra sig tillbaka till sina kontor, utedass är något fransmän verkligen inte förstår sig på. Liksom snö i stan.
Det här är ju tillfällen som vi utlandssvenskar älskar, äntligen får vi briljera vid kaffeautomaten. Vi drar exotiska historier: "Ska det här kallas snö? Då skulle ni varit med 1983 då vi åkte 12 tonåringar i en gammal folkabuss till Tänndalen (fast det vet ju ingen var det ligger så man säger polcirkeln för att anpassa historien till publiken). Bussen började hacka, det var minst -42 ute, vi satt i sovsäckar för att inte frysa ihjäl och vi hade inte sett ett hus på flera mil, bara granskog. När vi kom fram fanns det inget rinnande vatten och dasslocket hade frusit fast..." Här brukar de flesta kollegorna ursäkta sig och dra sig tillbaka till sina kontor, utedass är något fransmän verkligen inte förstår sig på. Liksom snö i stan.
söndag 6 april 2008
Stereotyper
Om det nu är så att 98% av generna mellan chimpanser och människor är identiska eller hur det nu var så kan det ju inte vara så speciellt stor genetisk skillnad mellan tyskar och spanjorer. Alltså måste skillnaderna bero på kultur, uppfostran och uppfyllandet av förväntningar. Man kan ju tycka att välutbildade, relativt unga och relativt beresta europeer år 2008 borde lärt en del av varandra och hitta lite gemensamma nämnare?
Icke sa nicke, inte i den viktiga disco-frågan iallafall.
Jag tror tom Jacques Delors skulle bli EU-skeptiker om han gick på sameuropeisk discodans. Medan spanjorskorna tar över golvet, skrattar, dansar med varandra, dansar med okända, dansar ensamma och plötsligt börjar dansa Sevillana i total oblygsel över gäddhäng och mulliga magar står tyskorna som hägrar, smala och bleka och stampar med fötterna medan de gör försiktiga friskis och svettis-rörelser med armarna. Det handlar inte om att "ha någonting i blodet", inte ens om att ha lärt sig dansa av pappa som liten. Det måste handla om hela synen på (kvinno-)kroppen, det sinnliga, sexualiteten, relationen mellan könen, livsnjutande och mycket mer.
Och själv kommer man från ännu nordligare breddgrader, huvva!
Icke sa nicke, inte i den viktiga disco-frågan iallafall.
Jag tror tom Jacques Delors skulle bli EU-skeptiker om han gick på sameuropeisk discodans. Medan spanjorskorna tar över golvet, skrattar, dansar med varandra, dansar med okända, dansar ensamma och plötsligt börjar dansa Sevillana i total oblygsel över gäddhäng och mulliga magar står tyskorna som hägrar, smala och bleka och stampar med fötterna medan de gör försiktiga friskis och svettis-rörelser med armarna. Det handlar inte om att "ha någonting i blodet", inte ens om att ha lärt sig dansa av pappa som liten. Det måste handla om hela synen på (kvinno-)kroppen, det sinnliga, sexualiteten, relationen mellan könen, livsnjutande och mycket mer.
Och själv kommer man från ännu nordligare breddgrader, huvva!
lördag 5 april 2008
Lonely Planet
Den 67-procentiga boknörden läser nu "The Good Life" av Jay McInerney. Jag har en lång läslista av pre-och post-9/11-böcker som alla utspelar sig på Manhattan (det finns ett gäng). Har en teori om att de kan lära mig lite mer än guideböckerna för expats som bara handlar om vilken real estate broker man ska använda.
Peut mieux faire
Hittade det på Talkie Walkie, jag har nollkoll på Harry Potter och biblioteksbeteckningar så jag borde kanske vara rätt nöjd med resultatet trots allt.
Undan Flykten
"Never complain. Never explain." (Katherine Hepburn).
Det känns som ett urmodigt motto som man gärna skulle vilja att lite fler tog till sig. Iallafall skulle jag vilja vara sådan, istället trasslar jag alltid in mig i lama ursäkter och bortförklaringar. Det brukar ju finnas orsaker till de flesta händelseförlopp så varför ska man nödvändigtvis berätta detaljerna? Ändå är det svårt att låta bli; trafiken, akutinsatt möte, sjuka barn, besök av svärmor, ingen budget, flunsan... ursäkterna brukar ju dessutom vara ungefär desamma, och alltid lika ointressanta för dem som väntat förgäves.
Så, jag har bloggat urdåligt på sistone, det har sina orsaker. Punkt.
Det känns som ett urmodigt motto som man gärna skulle vilja att lite fler tog till sig. Iallafall skulle jag vilja vara sådan, istället trasslar jag alltid in mig i lama ursäkter och bortförklaringar. Det brukar ju finnas orsaker till de flesta händelseförlopp så varför ska man nödvändigtvis berätta detaljerna? Ändå är det svårt att låta bli; trafiken, akutinsatt möte, sjuka barn, besök av svärmor, ingen budget, flunsan... ursäkterna brukar ju dessutom vara ungefär desamma, och alltid lika ointressanta för dem som väntat förgäves.
Så, jag har bloggat urdåligt på sistone, det har sina orsaker. Punkt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
