Inlandsis

Karin har startat en förening: Inlandsisens vänner. Jag tror inte att vi har något val, föds man till svensk kollektivansluts man vid födseln. Jag undrar faktiskt om det inte är detta som danat den svenska folksjälen, det enda typiskt svenska - vi har upplevt inlandsisen. Utan inlandsisen hade vi inte varit de vi är utan något helta annat - norrmän kanske. Och det vet ju alla att norrmänn de är annorlunda; de har toppluva, spetsiga berg och är glada jämt. De äger inte alls den tyngd och allvar man får av att ha klämts under kilometer av tjock is.

Vän av ordning kanske invänder att Finland väl också täcktes av is, liksom Ryssland och säkerligen en massa länder som nu existerar, men jag tror inte alls att det är samma sak. Vi svenskar är de enda rätta inladsisarvingarna, vi bär stora isblock på vara böjda ryggar och kommer nog aldrig riktigt att kunna resa oss upprätt. Evigt dömda till att var shoegazers. Liksom de där neandertalarna som fanns i samma lärobok. Den som det stod om inlandsisar i alltså.

Jag minns tydligt genomskärningsbilderna som Bodil skriver om. Och tidsaxeln, detta pedagogiska underverk som täckte hela långväggen i klassrummet. Väggen till höger alltså, mittemot fönstren. Neandertalaren fanns nog där också och mest var det jura och krita. Och Gustav Wasa. Birka. Fast i mitt minne hann vi aldrig längre än till jura och krita. Det finns ju så mycket att lära om rullstensåsar!

Nu kommer jag att få kul googlingsbesök! Här kan ni höra lite drippdropp från isen som sakta smälter.