Separationsångest

Jag är så stressad att jag har värk i tänderna. Jag går omkring och biter ihop och drar upp axlarna och det känns som om jag knyter ihop hela mig till en stressknut. Och då är det inte ens jag som står för bettskenan i vår äktenskapliga säng (jag är den med yllesockorna).

Veckorna rullar på med faslig fart och som för alla andra barnfamiljer är helgerna under våren uppbokade upp över öronen. Fast egentligen är det ju förstås inte allt jag har att göra som stressar mig, utan det jag inte kan/vill göra något åt.

Jag gillar verkligen inte avlsut, avsked, separationer. Jag väntar ofta för länge med att göra slut, byta jobb... och flytta tänkte jag skriva men det är ju inte sant. Och med samma logik som jag åker iväg ensam på dykkurs fast jag inte ens gillar att ha huvudet under vattnet så har jag flyttat ett antal gånger.

Jag drömmer också, intensiva drömmar om människor jag inte sett på 10-15 år. Men som ändå finns där i mina drömmar och nu också i mina tankar.

Om jag tänker efter var det ju tur att jag åkte på den där dykkursen; den förändrade faktiskt, bokstavligen, mitt liv. Fast det är väl just den möjligheten som stressar.