onsdag 9 april 2008

Pseudonym skriver based on a true story

Jag hittade den här artikeln hos Jill Walker Rettberg som är associate professor i Bergen. Hon har bloggat sedan 2000 och skriver här bl a om hur mycket svårare det blivit för henne att blogga bra sedan hon blivit en etablerad akademiker. Det går ju an att visa sitt ansikte på bloggen när man är en outsider men när man inser att både studenter och överordande läser ens blogg är det knepigare.

För det är ju egentligen inte offentligheten som är problemet utan de närstående. Jag skulle helt klart vara öppenhjärtligare här om jag visste att ingen jag kände läste. Men jag vill ju ha läsare så jag har själv berättat om bloggen för vänner och bekanta. Men jag får aldrig kommentarer om vad som står här IRL och nästan ingen jag känner kommenterar här så det är nog inte så många som läser. På så sätt kan jag upprätthålla föreställningen om att jag är anonym, även om jag inser att min pseudonym är klart mindre effektiv än Clark Kents glasögon.

En annan sak jag ständigt funderar på är ju hur mycket jag ska lämna ut mitt privatliv; partner, barn, föräldrar har ju inte bett om att bli omnämda offentligt, samtidigt är det ju ibland så bra stoff! Jag gillar själv verkligt personliga bloggar.

En tredje fråga är om det man skriver måste vara sant. Vem skulle kunna kolla? Skuvar man tills sanningen en aning blir det ju ofta så mycket bättre läsning.

Jag kanske ska uppfinna en man och andra barn som jag kan skriva om. Göra en helt fiktiv jätteprivat mamma-blogg? I detta kulturklimat där det enda som diskuteras är hur sant ett verk är vore det väl en höjdare?

7 kommentarer:

Jorun sa...

Mina uppsatsfunderingar går i närheten av de här banorna. Min handledare tycker inte att jag kan göra en enkät, jag har inte så lång tid på mig och blir allt för beroende av andras snabba svar. Samtidigt inbillar jag mig att bloggare som får en mailenkät antingen svarar snabbt eller inte alls.

Frågor om öppenhet, förtrolighet, nätgemenskap osv är väldigt intressanta. Jag undrar om jag inte ska försöka mig på en enkät i alla fall.

(Jag använder ditt kommentarsfält till att tänka högt, pardon!)

Charlie Truck sa...

Visst är det intressanta frågor och man ställs inför dem varje gång man klickar på "new post"...

Hanna sa...

Jag har valt att ha en blogg riktad enbart till släkt och vänner. Eftersom jag lägger upp foton på barnen vill jag inte ha fler läsare än så. Däremot är jag sååå sugen på att skriva om annat, betraktelser och funderingar, men för en annan publik. Och där vill jag i så fall vara anonym. Personlig, därför anonym. Tiden räcker inte till, tyvärr. Vill man ha läsare måste man ju uppdatera.

Jonas sa...

Om jag bloggar anonymt, Hur vet jag att det jag skriver inte stämmer överens med någon verklig person/familj?

På julfesten undrar alla i familjen om moster Beda har börjat blogga och avslöjar familjens hemligheter, eller är det den yngre kusinen? Men ingen vet.

Vem skall ta upp det laddade ämnet.

Jakten börjar på den anonyma bloggaren :-)

Marie sa...

Det finns alltid två sidor av ett mynt. Du skriver och jag läser. Jag vet inte om det du skriver är sant. För mig är det inte ens relevant. Jag vet egentligen ingenting om dig men du vet absolut inget om mig. Vad gör det då mig till? Smygtittare? Ibland känns det så. Jag antar att det ingår i spelets regler. Jag tycker bara att det är intressant att du, där du befinner dig, och jag i Göteborg (om det nu är där jag befinner mig), kan fundera över samma artiklar, böcker och samhällsdebatter. Om det är sant eller inte spelar ingen roll. Vem säger att skönlitteratur mister sitt värde om den inte är sann? Huvudsaken är att tankar tänks.

Charlie Truck sa...

Tack för era tankar. Ibland vill jag vara mycket personligare, skriva allt kanske även saker som inte är sanna, se det hela som just skönlitteratur, ingen dagbok. Med bild och namn och emailadress och hela faderullan. För varför skriva om ingen vet att det är jag som skrivit? Behovet av bekräftelse slåss med rädslan. Rädslan för konflikt, för att såra, för att göra sig löjlig...

Men den här Charlie-pseudonymen börjar kännas trång!

Jonas sa...

Även en pseudonym har ett liv. Pseudonymen ger möjlighet att skriva utan att vara belastad av tidigare historia. Kanske för att man vill skriva om saker som gör avsteg ifrån det man vanligtvis skriver. Skådespelare kan ju vara goda i en roll och onda i en annan, alla accepterar rollbytet. Det borde vi som skriver också ha rätt att göra. Pseudonymen hjälper oss och läsaren att ställa om förväntningarna.