musik

Just nu dansar åtta-åringen ensam i köket till Radio City Hits 4 från 1992. Nu är det Erasures cover av "Take a Chance on Me", på skivan finns även Lili & Sussie, Dr Alban och Pernilla utan efternamn.

Som utlandssvensk gäller det att värna om det svenska kulturarvet.

Paradoxen

Om man nu ska tycka något om det här kungliga så tänker jag det jag alltid tänker, att det är en sådan paradox (anomali? anakronism? jag vet inte riktigt vilket ord jag vill åt här) att vi har monarki i Sverige.

Jämlika Sverige, Världens Modernaste Land, Landet med flest feministdebattörer per innevånare (äh det där hittade jag på, men det är kanske sant?), landet där alla får vara Lucia, i det landet får vi inte ens välja vårt statsöverhuvud! Fast då hade ju Astrid Lindgren varit drottning de senaste 50 åren och numera kanske Blondinbella prinsessa och de var/är ju inte så kungliga kanske.

I vilket fall passar ju de kungliga aldrig in, vi vet ju inte vad vi ska göra med dem och de vet definitivt inte hur de ska bete sig. A ena sidan ska de vara lite lagom folkliga (Per Gesslekonserter och jakt) och andra sidan måste de ju var tjusiga och upphöjda. De är nog bättre på det där första, men vad ska vi då med dem till? Poängen var väl att balen på slottet skulle vara alldeles, alldeles underbar?

Frankrike däremot skulle ju vara jättebra på att ha kungligheter och inte har man några problem med att några anses finare än andra. Vem såg mer kejserlig ut än Mitterand? Och alla politiker har guldbehängda arbetsrum med äkta mattor och inte äts de rotmos med lättöl till i någon kafeterialiknade riksdagsmatsal, det kan jag lova! Bernard-Henri Lévy vore en utmärkt prins, han skulle dock få gifta om sig med Charlotte Rampling. Visst har hon en medfödd talang för det kungliga?

Eller det här landet som är så till sig i trasorna över sitt nya kungapar. Ni skulle sett när Obama höll tal häromkvällen, Michelle fick en stående ovation av parlamentet. Och hon gör bra reklam för inhemska unga designers, precis som de kungliga ska göra.

Nu ska jag fundera på vad jag tycker att de kungliga egentligen ska göra, nu 2008. Vad vore en bra roll för dem? Det är en rätt intressant fråga: Vad skulle du göra om du vore prinsessa?

9 to 5

Jag är så glad att jag har ett kontor att gå till! Jag gillar att jobba på kontor (och här pratar jag inte om arbetsuppgifterna i sig utan om fenomenet "samma människor sitter på samma platser och arbetar varje dag"). Helst ett fint kontor med snygga möbler och stora fönster men jag börjar bli mer och mer tolerant, egentligen duger vilket kontor som helst. Ja, ska jag vara riktigt ärlig undrar jag om jag inte börjar föredra ett lite schabbigt kontor, ett injobbat lite skamfilat ställe där man ser spår av de som jobbat där tidigare. Jag är inget bra på att göra det mysigt på mitt kontor men jag brukar trivas rätt bra. Mitt skrivbord, min stol, min plats, min tillhörighet.

Jag tycker det är så komiskt när människor säger "Jag skulle aaaldrig kunna sitta på ett kontor hela dagarna...". De vet inte vad de missar!

Och det där lugnet som infinner sig när man jobbat ett tag, man känner folk och kan deras egenheter, man har hittat sina lunchkompisar och vilka man helst undviker vid kaffeautomaten. Det finns en trygghet i det monotona, i det som ibland förstås känns långtråkigt.

Men snart är min projektanställning över och jag måste ut och leta ett nytt kontor igen. Men det är helt i sin ordning, det är ju ekonomisk kris och arbetslöshetsrekord och då brukar jag passa på att söka jobb. Jag tog tex examen från universitetet 1990 men istället för att börja jobba direkt som alla mina kursare åkte jag till Sydamerika i sju månader. När jag kom hem hade börskrisen i USA hunnit till Sverige, Desert Storm pågick för fullt och DN's jobbilaga hade försvunnit i ett svart hål. Det fanns inga jobb, och då menar jag verkligen inga, det tog mig 18 månader av småjobb, extraknäck, juridikstudier och ansökningar, ansökningar, ansökningar innan jag fick mitt första "riktiga jobb". 2001 när Internetbubblan hade spruckit med en smäll och börsen återigen åkte fritt fall hade jag sagt upp mig, fått barn och skulle ut i arbetslivet i ett nytt land. Och nu är det dags igen, snart börjar jag undra vad som är orsak och verkan!

Mardi Gras

Kan ingen skicka en semla? En liten en? Eller de där unga tu kanske kan skicka en till alla medborgare för att fira? Är det inte det som det betyder hovleverantör, att hovet levererar? Något kan man väl få för apanaget? Som jag ju visserligen inte betalar längre men jag betalade väldigt länge utan att få den minsta lilla prinsessbakelse! Jag lovar att sjunga kungssågen medans jag sörplar mandelsmakande mjölk. När jag var liten tänkte jag mig att kvinnor som Salome och Cleopatra badande i hetväggsmjölk , ni vet mjölk och honung, det måste väl vara ungefär som mjölken i hetvägg?

TV-brasan

Det brukar talas med nostalgi om den tid i Sverige när alla samlades framför Hylands Hörna och Tiotusenkronorsfrågan på lördagkvällen. Numer, påstås det, är vi så splittande mellan kabelkanaler och internet, TV-spel och DVD-filmer. Säg det till den stackare som kommer till jobbet på måndag och inte har sett melodifestivalen. Jag lovar, man kan inte bara missa melodifestivalen, det är ett statement att inte har sett den. Jaha du är en snobb som bara lyssnar på opera, eller extremvänster som hatar allt vad kommersiell mainstream heter?

Varannan blogpost eller tidningsartikel från konungariket handlar varje lördag i vad som känns som en evighet om melfest som det heter på twitter. För numera tittar man inte bara med sin familj, nej nu twittrar, bloggar och facebookar man med halva landet.

För en sak kan ju alla enas om, det mesta är skitdåligt och borde aldrig visats i TV. Men bra TV kanske det är ändå? Och rätt kul att skriva om!

Relaterat

I morse vaknade jag och det första jag tänkte på var hur missnöjd jag var med inlägget nedan; hur jag hade velat skriva något bra och insiktsfullt men inte kunde och istället för att strunta i det hela skrev ett mediokert inlägg med en massa länkar som ingen människa kommer att orka klicka på . Jag skulle kunna tänkt på jobbgrejer jag ligger efter med, eller oroa mig för att jag inte vet vem som ska ta hand om sportlovsledig son på måndag, eller längta efter sommaren, eller vad som helst. Men jag tänker på bloggen och undrar lite vilka dimensioner det här ibland tar i mitt liv. Blogito ergo sum, liksom.

Igår åt jag lunch med min man och vi började prata om bloggen. Han kan inte svenska, eller han kan så mycket svenska som man kan efter att ha levt åtta år i en familj där det pratas svenska dagligen. Han brukar förstå vad ett samtal handlar om och kan lite artighetsfraser (typ: Plocka upp legot!, Ät upp spenaten nu!, Får jag se på TV?, HAN TOG MIN BOLL!, TYYYYST!). Jag frågade om han brukade läsa bloggen och han sa att ibland kikande han in och brukade förstå ungefär vad jag skrev om men inte med någon större precision.

Så jag berättade lite om er, ni som kommenterar här och er som jag läser och som nästan uteslutande är människor jag aldrig träffat. Om hon som bor i Luxemburg men har familjen i Skellefteå, om hon som är författare i Paris, om han som skriver barntv-manus söder om söder och brukar fika på ett fik där jag har kompisar som hänger regelbundet fast jag själv aldrig varit där, om hon som är hemlig och jobbar på en hemlig myndighet som jag alltid försöker lista ut vilken den är, om hon som jobbar med reklam i Göteborg osv (alltsa jag räknar inte upp alla här, bli inte ledsen om du inte känner igen dig!).

Vi kom fram till att bloggen nog blivit det man på franska kallar "un jardin secret" hur absurt den än kan verka. Uttrycket jardin secret - hemlig trädgård - beskriver det man inte delar med sin partner. Inte nödvändigtvis smutsiga hemligheter men ett intresse, minnen, en vän, något man gör ensam, och kanske inte berättar allt om.

Det absurda ligger givetvis i att bloggen ju inte är hemlig alls, det är ju öppet för alla som kan svenska att läsa. Men det är ju just det som vi två inte delar, det svenska språket. När jag började blogga var en av anledningarna att jag tyckte min svenska blivit så dålig, jag behövde skrivträning. Nu ser jag ju att det är så mycket viktigare än så, förlorar jag språket förlorar jag ju en del av mig själv. Maken undrade om jag inte kunde skriva på engelska istället så att fler kunde läsa och jag får den frågan regelbundet från vänner i Frankrike. Men dels skriver jag ju inte lika bra på engelska, dels är det inte mitt språk, inte den här bloggens språk. Jag tycker det kan vara kul att tala och skriva engelska (och jag skulle verkligen behöva träna) men det känns som om jag delvis blir någon annan. Jag har gjort några tveksamma twitterförsök på engelska, och ibland på facebook eftersom många vänner inte är svensktalande, och det blir direkt annorlunda, en annan ton. Jag får isådanafall starta en till blogg tror jag, men vem skulle läsa där? Min man?

Flyttfågel

Ulrika skrev om hur nära sitt barndomshem hon bor och uppmanade mig att skriva om motsatsen. När jag slog in min barndomsbygd och min nuvarande adress svarade google så här:

"We could not calculate directions between Skärplinge, Tierp, Sweden and Manhattan, New York, US."

Vilket känns som ett lämpligt svar för jag kan inte heller riktigt mäta, väga eller beskriva vägen jag tagit. Jag skulle skrivit svar på denna förfrågan för flera dagar sedan men visste inte riktigt vad jag skulle skriva.

För på ett sätt handlar hela min blogg om det här. Ibland som små anekdoter som i mitt första inlägg eller i Babels kaffemaskin eller när jag skrev en hel serie om julfirande. Och så om mat och vanor förstås.

Ibland mer eftertänksamma och funderande inlägg. Det som bäst beskriver hur jag känner kanske är Wherever I lay my hat, eller Hemlängtan eller mer positivt i Hemma.

Man kan ju undra om hela min person definieras av det faktum att jag utvandrat. Följande citat av Ann Tyler är värt att tas igen:

"You can start to believe that your life is defined by your foreignness," she says, trying to explain her feelings of isolation. "You think everything would be different if only you belonged. 'If only I were back home,' you say, and you forget that you wouldn't belong there either, after all these years." "You belong just as much as I do," Dave stubbornly replies, adding, "We all think the others belong more."

Det blev en väldigt mycket länkningar här och då valde jag bara några månader på vinst och förlust. Helt klart är detta det allt överskuggande ämnet för den här bloggen (och mitt liv?).

Titta vad jag hitta!

Annika Norlin har en blogg om poptexter: Waiting around to die. Det bästa är hennes kommentarer till texterna. Läs och lyssna!

Så här gör gossarna var de gå, var de sitter och var de stå...

Bockar och niger barn i Sverige idag?

Igår hade jag en diskussion med andra utlandssvenskar (jag har nätverkat igen, denna gång var det riktigt lyckat. Så denna vecka har jag varit social på restaurant med trevliga människor två gånger - det går framåt!) och vi insåg att vi inte vet hur barn (eller för all del vuxna) i Sverige beter sig längre. Middagsgästerna har bott utomlands mellan 5 och 22 år och trots att alla åker hem regelbundet insåg vi att vi missar en massa i utveckligen av det sociala samspelet.

Den ende jag vet som alltid bockar ordentligt är min far. Han bockar nästan utstuderat och brukar få kommentarer om det. Jag tror inte min bror bockar fast han lärde sig det som barn och jag har inte lärt min son att bocka. Han pussar ju på kind. Har inte lärt min dotter att niga heller och tycker plötsligt att det är lite synd. Det ser fint ut. Eller ser det bara helt otidsenligt och "archi-catho-bourgeois" ut? De har ju inte vattenkammat hår och stenhårda margaretaflätor heller. Men i min nigreflex rycker det ibland när jag hälsar på gamla människor.

Men sedan undrade någon om man skulle nia generalkonsuln och då sa jag bestämt nej. Nia ska man väl egentligen ingen i Sverige, man har väl aldrig egentligen niat man tilltalade i tredje person eller? "Vill Farmor ha mer kaffe" sa min mamma när jag var liten. Och det är väl bara kungafamiljen som man ska tilltala i tredje person numera? Om det nu finns några "ska" i sådana här frågor. I vilket fall är tydligen niandet på frammarch i Sverige, men Magadalena Ribbing säger nej tror jag. Och jag med, jag niar aldrig på svenska och som ni märker är jag en riktig auktoritet på området.

Generalkonsuln skulle jag hursomhelst dua utan problem, man duar ju statsministern (och inget fjantigt "Du" med versal, vad är det för ett ottyg det betyder ju ingenting!) Vem vet det kanske är som i "Morrhår och ärtor" där Gösta Ekman säger uppgivet till Margareta Krook som titulerar sig änkekonsulinna "Men mamma, Pappa var inte konsul - han var konsult!".

Dancing in the Dark

Jag minns inte när jag dansade senast. Alltså dansade på riktigt, på fest eller klubb, inte tre steg i köket medans man lagar mat. Å andra sidan dansar jag rätt ofta med en åtta- och en femåring. Men det är ju inte riktigt samma sak.

Jag gillar ju att dansa, varför gör jag inte det oftare?

Men igår var jag ute med kompisar på restaurant i Meatpacking och sedan gick vi till en trendig hotellbar, och klockan var nog nästan över midnatt när jag kom hem. Vem vet, det kanske är ett steg på väg till ett nytt partyfyllt liv? (När vi nu ändå fantiserar fritt kanske man kan tänka sig sovmorgnar dagen efter också?)

Confessions of a closet socialist

I helgen såg vi Slumdog Millionaire. Man kan väl säga att den visar sidor av Indien som vi knappt anade under vår rätt turistiga resa tidigare i år.

Filmens tema ledde rätt självklart till ännu en diskussion om social rättvisa, ämnet är svårt att undvika just nu. Vår vistelse i USA samstämmer tidsmässigt med den största finansiella krisen sedan Eldkvarn brann. Under promenaden hem från bion enades vi om att vi nog inte tycker att det egentligen finns någon fördel med ett system som det amerikanska. Eller iallafall den del av systemet som leder till att människor ofta står utan något som helst skyddsnät när ekonomins hjul bromsar in.

På TV visas en oändlig rad tragiska fall upp med människor som förlorat hus, jobb, pension, sparpengarna som skulle betala barnens skolgång osv. Häromdagen såg jag ett reportage om en familj där båda föräldrarna blivit uppsagda från samma fabrik, deras enda alternativ vat att maken åkte en sväng till till Irak, han hade redan varit där två gånger. Han går alltså ut i krig, ett riktigt krig med risk at bli dödad, och att döda, för att kunna betala hyra och mat. Perspektivet svindar för en europée och kanske särskilt för en svensk som måste gå tillbaka rätt många generationer för att hitta krigförande soldater i släkten.

Men det är inte bara arbetare på de stora bilfabrikerna eller i utsatta småorter som fått problem. En dagsiförälders bror och hans fru, båda akademiker, förlorade båda jobben inom tre veckor. Det betyder att de månaden efter flyttar hem till sina föräldrar i Chicago. De kan inte betala en hyra i New York utan jobb, dessutom blir man av med sin sjukfösäkring när man förlorar jobbet. Så de tar sina två barn ur skolan, packar ihop sitt möbelemang och flyttar "hem" tills de hittar nya jobb. Då flyttar de igen. För så gör amerikanerna, de flyttar dit där jobben finns, ofta på andra sidan landet vilket i avstånd kan vara lika långt som att flytta från Stockholm till Prag från en vecka till en annan.

Jag har aldrig röstat vänster men som jag sagt tidigare; i Frankrike kändes det som jag gled mer och mer till höger politiskt, här glider jag snabbt tillbaka till att försvara stora delar av välfärdsstaten. Dessutom är det hela rätt svårt att förstå för vi betalar mer skatt här än i Frankrike. Trots det saknas det pengar i skolorna, vägarna är fulla med hål, tunnelbanan är extremt smutsig, barnomsorgen är inte subventionerad och sjukvården får man betala bredvid. Kort sagt, man får väldigt lite för pengarna.

När jag lunchar med mina kollegor (storstadskillar och tjejer utan barn som jobbar inom IT med försäljning, knappast några typiska vänsterprofiler alltså) pratar de ofta om hur bra vi har det i Europa. "Ni har förstått hur man skapar social trygghet", "Sverige har väl världens bästa sjukvård?" (jag kände mig tyvärr tvungen att ta dem ur den villfarelsen), "wow, gratis universitet!" etc. Jag hör inte alls några skällsord om "europeiska socialister", men Obama fick 84% av rösterna i New York så det kan ju bero på att mina kollgor inte bor i mellanvästern.

Idag skrev Obama under sitt stora stimulipaket. Det har nog kompromissats en hel del men jag hoppas verkligen att det hjälper. Alla dessa trevliga amerikaner jag träffar förtjänar något bättre.

Uppdatering: Börjar du redan glömma vad som hänt sedan september? Ikväll såg vi på Inside the Meltdown på PBS (statstelevisionen), en genomgång av de senaste månadernas händelser i finansvärlden. Inte så mycket analys tyvärr men rätt spännande TV!

Saker jag inte visste om mig själv (1)

Att jag tydligen kan den här låten utantill. Satt framför youtube och sjöng felfritt med i hela låten. Familjen mycket imponerad (ok, jag tyckte det var ballt och jag ingår ju i familjen).

Åtta år är en livstid

De bar fram dig till mitt huvud direkt efter att de plockat ut dig, de sa att du var en fin pojke och sedan fick jag ha ditt ansikte mot mitt en kort stund innan du försvann med pappa bakom dörren. Sedan tog de en evighet innan ni kom tillbaka medans de slet och drog i mitt inre och sydde ihop mig. Men ni kom och du låg på mitt bröst och sträckte dig och letade, och fann. Det minns jag så väl, känslan i bröstvårtan. Då slog lyckan till och jag fattade att du var min, vår, att du levde och ville leva.

Sedan dess har du aldrig slutat sträcka dig mot framtiden; bli större, starkare, äldre. Du sträcker dig bort från mig dit där du kan växa fritt och högt, men ännu en tid får jag ha dig nära, än har du rötterna planterade här i min trädgård.

Happy Birthday Precious!

Dagens citat

"Och nu är det tydligen kulturens tur att kommunaliseras.
Great.
Några lågoddsare:

Borgerligt styrda kommuner kommer att lägga ner all kultur som är gratis – biblioteken till exempel – för att istället sänka skatten med ett par promille. Les nouveau riches har ju redan läst Guillou, Coelho och Marklund i pocket so wtf?

Vänsterstyrda kommuner kommer att hävda prioritet för vård-skola-omsorg och således slarva bort även kulturpengarna i administrationens svarta hål. Ja, och så fixar man en grafittivägg för kidsen, ett mångkulturprogram på det lokala ABF och en Hamilton-staty på torget."

Från Johan Thentes Blogg.

Vårkänslor

Jo ni så här lagom till Alla hjärtans dag (som är en biiiig deal här) har vi fått vår i New York. Det är säkert 15 (ok 12 då) grader och sol! Igår hade jag en perfekt dag; jobbade koncentrerat och bra, åt årets första lunch ute på terass, gick och tränade och gick sedan en lång promenad genom Greenwich Village, Soho och Nolita innan jag hämtade barnen. Folk ser yrvakna ut, måste börja ta med mig kameran mer.

Jag snabbar mig att lägga in det här för tydligen ska det bli kallare imorgon...
Hejsvejs!

Twittra, twittrade , twittrat

Nu har jag varit inne där igen, på Twitter. Jag skapade ett konto för några månader sedan men glömde bort det. Nu har jag uppdaterat en massa och inser att absolut ingen läser, ingen som finns i min adressbok finns på twitter, jag känner ingen som är där. Är det överhuvudtaget någon mening med twitter om inte ens kompisar är där? Det är som facebook utan vänner. Att följa menlösa vardagskommentarer om folk man inte känner har kanske ett rätt begränsat värde. Däremot vore det ju kul att följa sina kompisar, det blir som en jättechatt. Däremot fattar jag inte hur kommentarstrådarna funkar och hur gör man det hela från mobilen?

Så ni stackars få trogna läsare jag har, börja twittra så jag känner mig lite mindre ensam! Annars trötnar jag nog innan veckan är slut.

Obama

Obama håller sin första prime-time direktsända presskonferens just nu i alla kanaler. Ämnet för dagen är förstås krisen och det "stimulus package" som Senaten röstar om imorgon.

Och han är så bra. Kolugn, pedagogisk, håller en trevlig ton men talar ända klart om vad han vill. Jag har precis hört honom förklara att "bipartisanship" (dvs att samarbeta med republikanerna) är något han önskar men att det bara är möjligt om republikanerna åtminstone spelar på samma planhalva. Dvs. att de vill ha statliga investeringar för att stimulera ekonomin.

Det enda jag tänker på är vilken lättnad det är att höra en intelligent och vältalig person tala från den där pulpeten. Det spelar nästan ingen roll om jag håller med eller inte. Givetvis kommer jag, liksom många andra att bli besviken på Obama. Med den haussen är inget annat möjligt, men bara det att han faktiskt är intelligent och eftertänksam räcker långt. Väldigt långt. Skillnaden är som natt och dag.

Ni kan läsa och kolla mer på CNN.

Kunkletown, PA.

I helgen var vi på utflykt för att åka skidor i Poconos Mountains i Pennsylvania, the State of Independence. Vi behövde bara åka någon timme från Manhattan för att komma till ett helt annat land.

Ett land som vi kom fram till mer liknade Sverige än Frankrike (våra referenser), ett land där främst holländare och tyskar slog sig ner då det begav sig. Ett land med gigantiska trähus; gamla förfallna kråkslott eller nyare hus med dubbelgarage, lövskogsklädda kullar och små vindlande landsvägar.

Även bilarna är jättestora, vår i vårt tycke rymliga Chrysler hyrbil såg ut som en Mini Cooper på parkeringsplatsen bredvid hjul höga som hela vår bil. Mest kör de väldiga "trucks", de där flakbilarna där hela familjen sitter i en rad i framsätet. Varför har alla sådana, har de alltid grejer att transportera? Kanske det, det verkade finnas mycket småfirmor: Johnson Auto Repair, Wenkelhof plumming service, Lester's contruction company. Vi bara anar hur krisen slår i sådana här småföretagarbygder.

Samhällena ser annars rätt trista ut, shoppingcentra och matställen ligger utsträckta längs landsvägen med stora parkeringar framför. Här tar man bilen vart man ska. Männen matchar sina bilar med rutiga flanellskjortor och basebollkepsar, jeans och kängor.

Vi sov på ett mer än hundraårigt hotell i Kunkletown och byarna runt ikring hette saker som Stroudsboug, Broadheadsville och Merwinsburg. Men för all del det fanns både ett Betlehem och ett Nasareth också.

Pennsylvania hade tidigt en starkt förankrad religionsfrihet och det var här kväkarna slog sig ner och senare Mennoniterna och Amish, i the Dutch Country. Idag finns det kyrkor i varannan vägkorsning, man räknar till 115 olika trosåskådningar bara i Pennsylvania. Av statens drygt 12 miljoner innevanare tillhör över 8 miljoner någon form av kyrka (enligt wikipedia).

Skidåkniningen då? Ja, det var lite som i Rättvik eller Sandviken, nej lite högre backar var det nog, men inte var det ju Courchevel direkt. Förutom priset på liftkorten då, det var klart i Courchevel-nivå. Men strålande sol hade vi!

Jag träffade en headhunter häromdagen.

Det borde jag inte ha gjort. Strutsar sover bättre.

Late bloomers

Ibland känns det som alla tjejer man känner tycker att deras tonårstid var ungefär som Elins. Läs kommentarerna för att hitta ett helt gäng, eller titta här, eller här. Lägg förutom glasögon och bra betyg till frikyrkouppväxt så kan ni ju tänka er vart man hamnade på popularitetsskalan. På min tid fanns inte heller några nerdar, Dungons & Dragons var knappt uppfunnet.

Vart har alla de populära tjejerna tagit vägen? De som var väldigt tidiga bloomers i min mellanstadieklass gifte sig med Raggar-Leffe och fick två barn innan tjugo. Men innetjejerna i högstadiet borde väl ha gått ett annat öde till mötes? Jag tror jag bara känner en kul, smart tjej som jag vet var populär i högstadiet.

En gång, jag gick kanske i femman, ringde en jättesnygg kille och frågade chans för en kompis räkning. Jag blev så nervös så jag sa nej och slängde på, utan att ens tänka efter. Sådant där var ju inte för mig, inte ens med snyggingens kompis. Mycket riktigt ringde det aldrig igen.

Förutom att jag känner igen mycket av det Elin skriver (när sa någon någonsin att man var söt, när sa man det till någon annan?) hade jag sådana klädkomplex. Jag hade alltid snäppet sämre kvalitet på min lamullströja, min jacka var alltid lite fel storlek och framförallt satt ju ingenting bra eftersom jag inte var tillräckligt smal. Så jag gömde mig under jättetröjor och långlugg.

I ettan på gymnasiet fick jag min första riktige kille. Det höll i tre månader sedan gjorde han slut på nyårsdagen. Jag kommer precis ihåg hur det var, vi var på läger och han satt på en luftmadrass bredvid mig och sa "Vad skulle du säga om jag gjorde slut?" vilket bara gjorde att det tog ett tag för mig att fatta att han verkligen gjort slut. Sedan visade det sig förstås att han redan pratat med alla mina kompisar om att han borde göra slut, jada, jada. Total förnedring. Jag trodde jag skulle dö, vem skulle jag nu gifta mig med? Det tog ett år innan jag kom över honom. Jag hann ta studenten innan jag blev kysst igen tror jag. Det blir många, långa, trängtande timmar det.

Trots ett (alldeles för) långt förhållande mellan 19-25 var det nog inte förrens de senare delen av 20-åren som jag började bli lite nöjd med mitt utseende, bli lite säkrare i min kropp, kunde se på mig själv med lite mindre stränga ögon.

Men då kom jag ju på att kroppen kanske duger men kanske ingen vill ha min personlighet? Ur askan i elden kallas det visst.

För plötsligt räckte det inte med att vara söt, glad och snäll. Nej man skulle vara svår, svartklädd och (förstås) pinnsmal. Helst skulle man behandla killar illa, spela svåråtkomlig, vara lynnig och neurotisk. Vilja bli skådis eller konstnär, käka vegetariskt och ha jättesmal musiksmak. Det snackas så mycket om att tjejer vill ha bad boys. Jag lovar det finns ett bad-girls fenomen också. Killar som trånar efter brudar som är otrevliga, sura och väldigt high maintenance. Det där spelet fattade jag heller aldrig.

Men någonstans tror jag ändå what goes around comes around. Sådeså!

Ja, faktiskt

Vad sugen jag blev på att dansa plötsligt, vem bjuder på fest?

Dagens podcast (och så blev det ett par filmtips också)

Stephen Fry's: Language

Han pratar fort och mycket i långa, vindlande meningar och svävar ibland ut i knappt förståliga bisatser. Men jag tycker det är ett rent nöje att lyssna på hans vackra engelska när han pratar om "Le plaisir de la langue". Och så ger han ett par kängor åt språkpoliser som jag kände mig lite träffad av.

Här får ni se honom i fina Peter's friends, där han lyckas leverera repliken "Typical Chesterton there to describe a chimney as a kind of uterus" utan att blinka.


Det finns två filmer som handlar om rätt kastrofala återträffar av gamla college-gäng. Den brittiska Peter's Friends och den amerikanska The Big Chill. Finfint ensemblespel från 80-talsunga favroiter som Glen Close, Kevin Kline, William Hurt och Jeff Goldblum. Sedär två filmtips till helgen!

Uppdatering: Nu läste jag wikipedialänkarna ordentligt och citerar om Peter's Friends: " The film deals with themes of friendship, marriage, fidelity, materialism, and coping with death and loss. It has often been described as a British The Big Chill." Det var ju det jag sa, samma filmidé pre-och post AIDS. Filmkritiker kanske vore en ny karriär? Dessutom star det att The big chill inspirerade thirtysomething, en annan favorit. Det var en bra TV-serie innan det egentligen gjordes bra TV-drama, helt klart före sin tid.

Trevlig murmeldjursdag!

Det här är Phil.
Idag är det Groundhog Day,vilket tydligen är en urgammal sed som bygger på ett otal andra seder (som det brukar vara alltså). Det hela går ut på att man skrämmer ut ett murmeldjur ur hans håla och om han ser sin skugga (dvs det är soligt) fortsätter vintern i sex veckor till, ser han inte sin skugga (det är mulet) kommer våren snabbare. Intensivast firas detta på gammeltysk dialekt i Punxsutawney, Pennsylvania och något ska man väl roa sig med där också.

Så trots att vi haft 10+ och sol idag fortsätter alltså kanske vintern i sex veckor till (mycket riktigt har de lovat snöstorm i veckan).

Men utan filmen hade jag ju aldrig hört talas om den här festen. Undrar hur många kanaler den går på ikväll?

Söndagsläsning

Det delas ut bloggpriser i Sverige i dagarna tror jag. Ni har väl kollat in den Internationella motsvarigheten: The Ninth Annual Weblog Awards?

Bl a har de en kategori för bäst skrivna blogg (Best writing of a weblog) vilket jag tycker är ett jättebra pris! Ni hittar en massa roliga bloggar bland de nominerade bla Confessions of a pioneer woman, en ambitiös blogg av en kvinna som bor på en ranch där hon hemundervisar sina fyra barn, lagar mat, fotograferar, renoverar och skriver.

Eller microbloggen Dear Old Love. "Dear Old Love is short notes to people we've loved (or at least liked). Requited or unrequited." Annars kan man muntra upp sig med Cakewrecks. Ingen svensk blogg verkar vara nominerad (jag tror man nog måste skriva på engelska för att ha en chans) men en isländsk!

Det går fortfarande att rösta. Nu ska jag ut och åka skridskor i solen!