Paradoxen

Om man nu ska tycka något om det här kungliga så tänker jag det jag alltid tänker, att det är en sådan paradox (anomali? anakronism? jag vet inte riktigt vilket ord jag vill åt här) att vi har monarki i Sverige.

Jämlika Sverige, Världens Modernaste Land, Landet med flest feministdebattörer per innevånare (äh det där hittade jag på, men det är kanske sant?), landet där alla får vara Lucia, i det landet får vi inte ens välja vårt statsöverhuvud! Fast då hade ju Astrid Lindgren varit drottning de senaste 50 åren och numera kanske Blondinbella prinsessa och de var/är ju inte så kungliga kanske.

I vilket fall passar ju de kungliga aldrig in, vi vet ju inte vad vi ska göra med dem och de vet definitivt inte hur de ska bete sig. A ena sidan ska de vara lite lagom folkliga (Per Gesslekonserter och jakt) och andra sidan måste de ju var tjusiga och upphöjda. De är nog bättre på det där första, men vad ska vi då med dem till? Poängen var väl att balen på slottet skulle vara alldeles, alldeles underbar?

Frankrike däremot skulle ju vara jättebra på att ha kungligheter och inte har man några problem med att några anses finare än andra. Vem såg mer kejserlig ut än Mitterand? Och alla politiker har guldbehängda arbetsrum med äkta mattor och inte äts de rotmos med lättöl till i någon kafeterialiknade riksdagsmatsal, det kan jag lova! Bernard-Henri Lévy vore en utmärkt prins, han skulle dock få gifta om sig med Charlotte Rampling. Visst har hon en medfödd talang för det kungliga?

Eller det här landet som är så till sig i trasorna över sitt nya kungapar. Ni skulle sett när Obama höll tal häromkvällen, Michelle fick en stående ovation av parlamentet. Och hon gör bra reklam för inhemska unga designers, precis som de kungliga ska göra.

Nu ska jag fundera på vad jag tycker att de kungliga egentligen ska göra, nu 2008. Vad vore en bra roll för dem? Det är en rätt intressant fråga: Vad skulle du göra om du vore prinsessa?