Confessions of a closet socialist

I helgen såg vi Slumdog Millionaire. Man kan väl säga att den visar sidor av Indien som vi knappt anade under vår rätt turistiga resa tidigare i år.

Filmens tema ledde rätt självklart till ännu en diskussion om social rättvisa, ämnet är svårt att undvika just nu. Vår vistelse i USA samstämmer tidsmässigt med den största finansiella krisen sedan Eldkvarn brann. Under promenaden hem från bion enades vi om att vi nog inte tycker att det egentligen finns någon fördel med ett system som det amerikanska. Eller iallafall den del av systemet som leder till att människor ofta står utan något som helst skyddsnät när ekonomins hjul bromsar in.

På TV visas en oändlig rad tragiska fall upp med människor som förlorat hus, jobb, pension, sparpengarna som skulle betala barnens skolgång osv. Häromdagen såg jag ett reportage om en familj där båda föräldrarna blivit uppsagda från samma fabrik, deras enda alternativ vat att maken åkte en sväng till till Irak, han hade redan varit där två gånger. Han går alltså ut i krig, ett riktigt krig med risk at bli dödad, och att döda, för att kunna betala hyra och mat. Perspektivet svindar för en europée och kanske särskilt för en svensk som måste gå tillbaka rätt många generationer för att hitta krigförande soldater i släkten.

Men det är inte bara arbetare på de stora bilfabrikerna eller i utsatta småorter som fått problem. En dagsiförälders bror och hans fru, båda akademiker, förlorade båda jobben inom tre veckor. Det betyder att de månaden efter flyttar hem till sina föräldrar i Chicago. De kan inte betala en hyra i New York utan jobb, dessutom blir man av med sin sjukfösäkring när man förlorar jobbet. Så de tar sina två barn ur skolan, packar ihop sitt möbelemang och flyttar "hem" tills de hittar nya jobb. Då flyttar de igen. För så gör amerikanerna, de flyttar dit där jobben finns, ofta på andra sidan landet vilket i avstånd kan vara lika långt som att flytta från Stockholm till Prag från en vecka till en annan.

Jag har aldrig röstat vänster men som jag sagt tidigare; i Frankrike kändes det som jag gled mer och mer till höger politiskt, här glider jag snabbt tillbaka till att försvara stora delar av välfärdsstaten. Dessutom är det hela rätt svårt att förstå för vi betalar mer skatt här än i Frankrike. Trots det saknas det pengar i skolorna, vägarna är fulla med hål, tunnelbanan är extremt smutsig, barnomsorgen är inte subventionerad och sjukvården får man betala bredvid. Kort sagt, man får väldigt lite för pengarna.

När jag lunchar med mina kollegor (storstadskillar och tjejer utan barn som jobbar inom IT med försäljning, knappast några typiska vänsterprofiler alltså) pratar de ofta om hur bra vi har det i Europa. "Ni har förstått hur man skapar social trygghet", "Sverige har väl världens bästa sjukvård?" (jag kände mig tyvärr tvungen att ta dem ur den villfarelsen), "wow, gratis universitet!" etc. Jag hör inte alls några skällsord om "europeiska socialister", men Obama fick 84% av rösterna i New York så det kan ju bero på att mina kollgor inte bor i mellanvästern.

Idag skrev Obama under sitt stora stimulipaket. Det har nog kompromissats en hel del men jag hoppas verkligen att det hjälper. Alla dessa trevliga amerikaner jag träffar förtjänar något bättre.

Uppdatering: Börjar du redan glömma vad som hänt sedan september? Ikväll såg vi på Inside the Meltdown på PBS (statstelevisionen), en genomgång av de senaste månadernas händelser i finansvärlden. Inte så mycket analys tyvärr men rätt spännande TV!