9 to 5

Jag är så glad att jag har ett kontor att gå till! Jag gillar att jobba på kontor (och här pratar jag inte om arbetsuppgifterna i sig utan om fenomenet "samma människor sitter på samma platser och arbetar varje dag"). Helst ett fint kontor med snygga möbler och stora fönster men jag börjar bli mer och mer tolerant, egentligen duger vilket kontor som helst. Ja, ska jag vara riktigt ärlig undrar jag om jag inte börjar föredra ett lite schabbigt kontor, ett injobbat lite skamfilat ställe där man ser spår av de som jobbat där tidigare. Jag är inget bra på att göra det mysigt på mitt kontor men jag brukar trivas rätt bra. Mitt skrivbord, min stol, min plats, min tillhörighet.

Jag tycker det är så komiskt när människor säger "Jag skulle aaaldrig kunna sitta på ett kontor hela dagarna...". De vet inte vad de missar!

Och det där lugnet som infinner sig när man jobbat ett tag, man känner folk och kan deras egenheter, man har hittat sina lunchkompisar och vilka man helst undviker vid kaffeautomaten. Det finns en trygghet i det monotona, i det som ibland förstås känns långtråkigt.

Men snart är min projektanställning över och jag måste ut och leta ett nytt kontor igen. Men det är helt i sin ordning, det är ju ekonomisk kris och arbetslöshetsrekord och då brukar jag passa på att söka jobb. Jag tog tex examen från universitetet 1990 men istället för att börja jobba direkt som alla mina kursare åkte jag till Sydamerika i sju månader. När jag kom hem hade börskrisen i USA hunnit till Sverige, Desert Storm pågick för fullt och DN's jobbilaga hade försvunnit i ett svart hål. Det fanns inga jobb, och då menar jag verkligen inga, det tog mig 18 månader av småjobb, extraknäck, juridikstudier och ansökningar, ansökningar, ansökningar innan jag fick mitt första "riktiga jobb". 2001 när Internetbubblan hade spruckit med en smäll och börsen återigen åkte fritt fall hade jag sagt upp mig, fått barn och skulle ut i arbetslivet i ett nytt land. Och nu är det dags igen, snart börjar jag undra vad som är orsak och verkan!