Ibland känns det som alla tjejer man känner tycker att deras tonårstid var ungefär som Elins. Läs kommentarerna för att hitta ett helt gäng, eller titta här, eller här. Lägg förutom glasögon och bra betyg till frikyrkouppväxt så kan ni ju tänka er vart man hamnade på popularitetsskalan. På min tid fanns inte heller några nerdar, Dungons & Dragons var knappt uppfunnet.
Vart har alla de populära tjejerna tagit vägen? De som var väldigt tidiga bloomers i min mellanstadieklass gifte sig med Raggar-Leffe och fick två barn innan tjugo. Men innetjejerna i högstadiet borde väl ha gått ett annat öde till mötes? Jag tror jag bara känner en kul, smart tjej som jag vet var populär i högstadiet.
En gång, jag gick kanske i femman, ringde en jättesnygg kille och frågade chans för en kompis räkning. Jag blev så nervös så jag sa nej och slängde på, utan att ens tänka efter. Sådant där var ju inte för mig, inte ens med snyggingens kompis. Mycket riktigt ringde det aldrig igen.
Förutom att jag känner igen mycket av det Elin skriver (när sa någon någonsin att man var söt, när sa man det till någon annan?) hade jag sådana klädkomplex. Jag hade alltid snäppet sämre kvalitet på min lamullströja, min jacka var alltid lite fel storlek och framförallt satt ju ingenting bra eftersom jag inte var tillräckligt smal. Så jag gömde mig under jättetröjor och långlugg.
I ettan på gymnasiet fick jag min första riktige kille. Det höll i tre månader sedan gjorde han slut på nyårsdagen. Jag kommer precis ihåg hur det var, vi var på läger och han satt på en luftmadrass bredvid mig och sa "Vad skulle du säga om jag gjorde slut?" vilket bara gjorde att det tog ett tag för mig att fatta att han verkligen gjort slut. Sedan visade det sig förstås att han redan pratat med alla mina kompisar om att han borde göra slut, jada, jada. Total förnedring. Jag trodde jag skulle dö, vem skulle jag nu gifta mig med? Det tog ett år innan jag kom över honom. Jag hann ta studenten innan jag blev kysst igen tror jag. Det blir många, långa, trängtande timmar det.
Trots ett (alldeles för) långt förhållande mellan 19-25 var det nog inte förrens de senare delen av 20-åren som jag började bli lite nöjd med mitt utseende, bli lite säkrare i min kropp, kunde se på mig själv med lite mindre stränga ögon.
Men då kom jag ju på att kroppen kanske duger men kanske ingen vill ha min personlighet? Ur askan i elden kallas det visst.
För plötsligt räckte det inte med att vara söt, glad och snäll. Nej man skulle vara svår, svartklädd och (förstås) pinnsmal. Helst skulle man behandla killar illa, spela svåråtkomlig, vara lynnig och neurotisk. Vilja bli skådis eller konstnär, käka vegetariskt och ha jättesmal musiksmak. Det snackas så mycket om att tjejer vill ha bad boys. Jag lovar det finns ett bad-girls fenomen också. Killar som trånar efter brudar som är otrevliga, sura och väldigt high maintenance. Det där spelet fattade jag heller aldrig.
Men någonstans tror jag ändå what goes around comes around. Sådeså!
Att jag aldrig gjort detta förut!
-
När jag upptäcker något som är fint och som hittills gått mig förbi brukar
det fladdra förbi en tanke på vad jag missat. Men sedan tänker jag på hur
roligt...
5 timmar sedan
6 kommentarer:
Oj, jag har läst en del av texterna du länkar till och en del av kommentarerna och en del andra, relaterade texter. Det snurrar lite i mitt huvud och jag ska försöka formulera något sant och självutlämnande i ämnet.
Men först ska jag bevisa för maken & mig själv att idioterna på högstadiet hade helt fel om min attraktionskraft. Tjingeling!
Det gör du alldeles rätt i. Se låten nedan!
Charlie,
Vi är överens här också. Det jag ändå känner när jag läser de här bloggarna är - ett visst avstånd. Eller snarare, jag tror att det är oundvikligt att det är på det här viset. Jag tror vidare att man ska genomleva det och att det faktiskt är så för alla (utom de där tjejerna som man trodde var lyckliga för de var populära) och jag vet inte om det är så mycket att orda om?
Visserligen var det ju otänkbart då att man någonsin skulle bli snygg sen... Men det här att fortfarande beklaga att man "inte ens var ett acceptabelt ligg" eller nåt i den stilen. Jag måste erkänna att jag inte hade någon som helst lust att varken ligga eller hångla med de här killarna! Det fanns inte en chans i världen, hellre dog jag! Så i mitt fall var väl kanske antipatin ömsesidig.
Så äckliga killar var då? Kanske fanns det någon enstaka på ett astronomiskt avstånd som jag kunde tillåta mig att drömma om (jepp, som i en saga av Grimms) men verkligen bara om jag var säker på att det aldrig kunde bli något.
Och den delen av det hela, det ömsesidiga avståndstagandet, läser jag ALDRIG om.
Vad beror det på? Numera bara gottar man sig åt hur dålig man själv är. Det tycker jag är lite synd.
Karin,
Jo visst verkar det vara en väldigt banal sanning, att ingen kände sig poppis i tonåren. Och det hör nog till livet, som du säger. De populära tjejerna var säkert inte heller speciellt lyckliga, vad vet jag?
Det är inget jag tänker på längre, men sa är jag säkert 10-15 år äldre än vissa av tjejerna som skrivit de andra inläggen/kommentarerna. Jag har haft mer tid på mig. Det jag funderade över var vart de populära tjejerna tar vägen eftersom alla jag känner minns samma sak. Eller förvränger minnet allt? Kanske andra såg en som polulär? Näe knappast.
Och det är ett faktum att småstadssverige och bonnvischan (och tydligen även förorten)är en antiintellektuell miljö och det tycker jag är ett problem. Vi var kanske två i min åttondeklass som läste böcker frivilligt. Det är faktist ett av mina starkaste argument för att uppfostra mina barn i stan. Hur snobbigt den än må låta.
De ömsesidiga avståndstagandet känner jag inte riktigt igen, jag trånade efter alla möjliga hopplösa killar. Jag tyckte mest det var en kedjereaktion: Kalle vill ha Lisa som vill ha Pelle som vill ha Lotta...
Charlie,
Jo, det var antiintellektuellt i förorten, men jag har alltid tänkt mig att det beror på att så länge man gick i grundskolan (som det ju handlar om) så var ALLA kvar. I gymnasiet hade en sortering skett och nördar hamnade med andra nördar.
De populära flickorna gick visserligen en del av dem i gymnasiet, men inte naturvetenskaplig linje. De gick samhällsvetenskaplig och på fest och hade kille.
De populära tjejer jag känner till bor kvar i eller har flyttat tillbaka till samma förort. Alla bor i villa. Arbetartjejerna i nybyggd och medelklasstjejerna i något äldre färdigköpt.
Själv kanske jag var så nördig så att ingen annan var i samma nördighetsklass? Jag gick då naturvetenskaplig linje och hade väl femma i så gott som allt i avgångsbetyg. Jag kunde periodiska systemet utantill och även en liten fransk frekvensordlista, minns jag. Säker även en hel del annat som ingen någonsin hade begärt att jag skulle kunna.
Jag var inte på någon studentskiva och jag tror inte att jag var på en enda fest. Däremot spelade jag oboe också.
Jag tror aldrig att jag stött på någon skrivande människa som just gått naturvetenskaplig linje, så kanske är jag en annan sort?
För jag hade hellre dött än blivit "ett acceptabelt ligg" åt de där supernördarna till killar!!!
Karin, förlåt jag glömde visst svara.
Jag gick ju sam och på en hel del studentfester, det var väl därför jag trånade också. Hade kanske varit sundare att skapa sig en helt egen värdeskala? (Men periodiska systemet utantill hade jag nog aldrig kommit på). Det är sant att det var lite annorlunda på gymnasiet. Jag gick på ett tekniskt gymnasium där de populäraste tjejerna gick 4-årig teknisk (= de var smartare än oss enligt vår värdeskala). En tjej hade långt svallande hår, var stjärna i skolpjäsen, gick kemi (periodiska systemet!!) och hoppade fallskärm på sin fritid! Men jag tror att hon nog skrämde de flesta killarna.
Skicka en kommentar