Relaterat

I morse vaknade jag och det första jag tänkte på var hur missnöjd jag var med inlägget nedan; hur jag hade velat skriva något bra och insiktsfullt men inte kunde och istället för att strunta i det hela skrev ett mediokert inlägg med en massa länkar som ingen människa kommer att orka klicka på . Jag skulle kunna tänkt på jobbgrejer jag ligger efter med, eller oroa mig för att jag inte vet vem som ska ta hand om sportlovsledig son på måndag, eller längta efter sommaren, eller vad som helst. Men jag tänker på bloggen och undrar lite vilka dimensioner det här ibland tar i mitt liv. Blogito ergo sum, liksom.

Igår åt jag lunch med min man och vi började prata om bloggen. Han kan inte svenska, eller han kan så mycket svenska som man kan efter att ha levt åtta år i en familj där det pratas svenska dagligen. Han brukar förstå vad ett samtal handlar om och kan lite artighetsfraser (typ: Plocka upp legot!, Ät upp spenaten nu!, Får jag se på TV?, HAN TOG MIN BOLL!, TYYYYST!). Jag frågade om han brukade läsa bloggen och han sa att ibland kikande han in och brukade förstå ungefär vad jag skrev om men inte med någon större precision.

Så jag berättade lite om er, ni som kommenterar här och er som jag läser och som nästan uteslutande är människor jag aldrig träffat. Om hon som bor i Luxemburg men har familjen i Skellefteå, om hon som är författare i Paris, om han som skriver barntv-manus söder om söder och brukar fika på ett fik där jag har kompisar som hänger regelbundet fast jag själv aldrig varit där, om hon som är hemlig och jobbar på en hemlig myndighet som jag alltid försöker lista ut vilken den är, om hon som jobbar med reklam i Göteborg osv (alltsa jag räknar inte upp alla här, bli inte ledsen om du inte känner igen dig!).

Vi kom fram till att bloggen nog blivit det man på franska kallar "un jardin secret" hur absurt den än kan verka. Uttrycket jardin secret - hemlig trädgård - beskriver det man inte delar med sin partner. Inte nödvändigtvis smutsiga hemligheter men ett intresse, minnen, en vän, något man gör ensam, och kanske inte berättar allt om.

Det absurda ligger givetvis i att bloggen ju inte är hemlig alls, det är ju öppet för alla som kan svenska att läsa. Men det är ju just det som vi två inte delar, det svenska språket. När jag började blogga var en av anledningarna att jag tyckte min svenska blivit så dålig, jag behövde skrivträning. Nu ser jag ju att det är så mycket viktigare än så, förlorar jag språket förlorar jag ju en del av mig själv. Maken undrade om jag inte kunde skriva på engelska istället så att fler kunde läsa och jag får den frågan regelbundet från vänner i Frankrike. Men dels skriver jag ju inte lika bra på engelska, dels är det inte mitt språk, inte den här bloggens språk. Jag tycker det kan vara kul att tala och skriva engelska (och jag skulle verkligen behöva träna) men det känns som om jag delvis blir någon annan. Jag har gjort några tveksamma twitterförsök på engelska, och ibland på facebook eftersom många vänner inte är svensktalande, och det blir direkt annorlunda, en annan ton. Jag får isådanafall starta en till blogg tror jag, men vem skulle läsa där? Min man?