lördag 21 februari 2009

Relaterat

I morse vaknade jag och det första jag tänkte på var hur missnöjd jag var med inlägget nedan; hur jag hade velat skriva något bra och insiktsfullt men inte kunde och istället för att strunta i det hela skrev ett mediokert inlägg med en massa länkar som ingen människa kommer att orka klicka på . Jag skulle kunna tänkt på jobbgrejer jag ligger efter med, eller oroa mig för att jag inte vet vem som ska ta hand om sportlovsledig son på måndag, eller längta efter sommaren, eller vad som helst. Men jag tänker på bloggen och undrar lite vilka dimensioner det här ibland tar i mitt liv. Blogito ergo sum, liksom.

Igår åt jag lunch med min man och vi började prata om bloggen. Han kan inte svenska, eller han kan så mycket svenska som man kan efter att ha levt åtta år i en familj där det pratas svenska dagligen. Han brukar förstå vad ett samtal handlar om och kan lite artighetsfraser (typ: Plocka upp legot!, Ät upp spenaten nu!, Får jag se på TV?, HAN TOG MIN BOLL!, TYYYYST!). Jag frågade om han brukade läsa bloggen och han sa att ibland kikande han in och brukade förstå ungefär vad jag skrev om men inte med någon större precision.

Så jag berättade lite om er, ni som kommenterar här och er som jag läser och som nästan uteslutande är människor jag aldrig träffat. Om hon som bor i Luxemburg men har familjen i Skellefteå, om hon som är författare i Paris, om han som skriver barntv-manus söder om söder och brukar fika på ett fik där jag har kompisar som hänger regelbundet fast jag själv aldrig varit där, om hon som är hemlig och jobbar på en hemlig myndighet som jag alltid försöker lista ut vilken den är, om hon som jobbar med reklam i Göteborg osv (alltsa jag räknar inte upp alla här, bli inte ledsen om du inte känner igen dig!).

Vi kom fram till att bloggen nog blivit det man på franska kallar "un jardin secret" hur absurt den än kan verka. Uttrycket jardin secret - hemlig trädgård - beskriver det man inte delar med sin partner. Inte nödvändigtvis smutsiga hemligheter men ett intresse, minnen, en vän, något man gör ensam, och kanske inte berättar allt om.

Det absurda ligger givetvis i att bloggen ju inte är hemlig alls, det är ju öppet för alla som kan svenska att läsa. Men det är ju just det som vi två inte delar, det svenska språket. När jag började blogga var en av anledningarna att jag tyckte min svenska blivit så dålig, jag behövde skrivträning. Nu ser jag ju att det är så mycket viktigare än så, förlorar jag språket förlorar jag ju en del av mig själv. Maken undrade om jag inte kunde skriva på engelska istället så att fler kunde läsa och jag får den frågan regelbundet från vänner i Frankrike. Men dels skriver jag ju inte lika bra på engelska, dels är det inte mitt språk, inte den här bloggens språk. Jag tycker det kan vara kul att tala och skriva engelska (och jag skulle verkligen behöva träna) men det känns som om jag delvis blir någon annan. Jag har gjort några tveksamma twitterförsök på engelska, och ibland på facebook eftersom många vänner inte är svensktalande, och det blir direkt annorlunda, en annan ton. Jag får isådanafall starta en till blogg tror jag, men vem skulle läsa där? Min man?

7 kommentarer:

Jonas sa...

Tack för det här inlägget. Bloggen är ju ett personligt men inte hemligt utrymme. I alla fall inte min blogg. Det kanske blir ett eget blogginlägg om det här.

Jorun sa...

Man ska ju orka och hinna också. En blogg på franska kan kanske kännas viktigt om ett tag, av samma skäl som du startade en på svenska.

Så länge du inte övergår till finska försöker jag hänga kvar i läsekretsen, oavsett språk...

Charlie Truck sa...

Jonas: väl bekomme! jag håller utkik.
Jorun: Jomenvisst, och sedan ska man bestämma vad man ska skriva om på vilken blogg... Skulle jag ha en till måste den nog ha ett tydligare tema.

fransyskan H sa...

Hej! Ny läsare som bott en knapp tredjedel av sitt liv i Frankrike och som känner igen sig sâ väl i det du skrivit om bâde i detta inlägg och i föregânde. Just detta med Jardin Secret är väldigt intressant - har funderat mycket pâ detta i mitt förhâllande till min franske man. En rejäl bit av ens jag - sâ länge han inte kan svenska, ev. nâr han en dag "ät upp spenaten", hihi - blir ju pâ nâgot sätt del av trädgârden. Och är det av en slump att jag valt att ha det sâ? Hm hm.
En annan författare som funderat mkt pâ sprâk-en är Nancy Huston och som enligt mig skriver bäst just när hon skriver runt detta. En kort bok heter "Nord perdu" (Jag har tappat norr - franskt uttryck för att vara vilse/vilsen), som är mycket läsvärd. Vet ej om den getts ut pâ engelska men kan nog tänka mig det, dâ hon brukar ge ut sina romaner pâ bägge sprâken - franska och svenska. Ett tips även för icke utvandrare, dâ det hon skriver om blir allmängiltigt för var och en som växt upp och lämnat barndomen, uppväxtort etc bakom sig. Ska nu fortsätta min läsning!

fransyskan H sa...

haha - läste just vidare och insâg att du med all säkerhet läser franska. Sâ: Nord Perdu av Nancy Huston! och för övriga ickefransktalande hoppas jag pâ engelsk översättning!

Charlie Truck sa...

Tack för tipset fransyskan, och välkomen hit! Jag har "Lignes de faille" oläst i bookhyllan. Jag får leta reda på Nord Perdu också!

fransyskan H sa...

Tackar, tackar (för välkomnandet)! Ja gör det, leta upp Nord Perdu alltsâ (övrigt av NH vâgar jag inte säga ngt mer om dâ jag blev Väldigt besviken när jag läste en första roman av henne - minns ej nu titel. Bättre "essä-ist" än romanförfattare, kanske?).