Bockar och niger barn i Sverige idag?
Igår hade jag en diskussion med andra utlandssvenskar (jag har nätverkat igen, denna gång var det riktigt lyckat. Så denna vecka har jag varit social på restaurant med trevliga människor två gånger - det går framåt!) och vi insåg att vi inte vet hur barn (eller för all del vuxna) i Sverige beter sig längre. Middagsgästerna har bott utomlands mellan 5 och 22 år och trots att alla åker hem regelbundet insåg vi att vi missar en massa i utveckligen av det sociala samspelet.
Den ende jag vet som alltid bockar ordentligt är min far. Han bockar nästan utstuderat och brukar få kommentarer om det. Jag tror inte min bror bockar fast han lärde sig det som barn och jag har inte lärt min son att bocka. Han pussar ju på kind. Har inte lärt min dotter att niga heller och tycker plötsligt att det är lite synd. Det ser fint ut. Eller ser det bara helt otidsenligt och "archi-catho-bourgeois" ut? De har ju inte vattenkammat hår och stenhårda margaretaflätor heller. Men i min nigreflex rycker det ibland när jag hälsar på gamla människor.
Men sedan undrade någon om man skulle nia generalkonsuln och då sa jag bestämt nej. Nia ska man väl egentligen ingen i Sverige, man har väl aldrig egentligen niat man tilltalade i tredje person eller? "Vill Farmor ha mer kaffe" sa min mamma när jag var liten. Och det är väl bara kungafamiljen som man ska tilltala i tredje person numera? Om det nu finns några "ska" i sådana här frågor. I vilket fall är tydligen niandet på frammarch i Sverige, men Magadalena Ribbing säger nej tror jag. Och jag med, jag niar aldrig på svenska och som ni märker är jag en riktig auktoritet på området.
Generalkonsuln skulle jag hursomhelst dua utan problem, man duar ju statsministern (och inget fjantigt "Du" med versal, vad är det för ett ottyg det betyder ju ingenting!) Vem vet det kanske är som i "Morrhår och ärtor" där Gösta Ekman säger uppgivet till Margareta Krook som titulerar sig änkekonsulinna "Men mamma, Pappa var inte konsul - han var konsult!".
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Barn i Sverige tar, enligt min erfarenhet, på sin höjd i hand. (Ofta efter uppmaning från föräldrarna.) Eller kramar, om man är närmare bekant och om barnen själva vill. (Jag gillar inte tvångskramande av barn.) Däremot brukar de få lära sig att tacka. Ovanstående är enligt mig en helt OK ordning.
Mina vuxna vänner hälsar på alla möjliga sätt. Kramar är väldigt vanliga. Kindpussar ibland, handskakningar ibland men då mest lite skämtsamt om man känner varandra redan. Alltid handskakningar med främmande eller affärsbekanta om man inte är förkyld eller vill hälsa genom en bugning av religiösa skäl.
Och niande har vi ju avskaffat. Dessutom uppfattas det ibland väldigt oförskämt tvärtemot vad den som niar tänkt sig. Förr i tiden var ju niandet ett sätt att markera avstånd och många gamla sägs förknippa det med pigsamhället där dom minsann inte fick vara du med överklassen.
Du-reformen är nog en av de trevligare uppfinningar vi kommit på i Sverige. Enda problemet är när man kommer utomlands och förväntas lägga till ett Sir eller Madam. Enklare då med franskans vous...
I Thailand har jag fått lära mig att man inte waiar (bugar med händerna ihop) mot servicepersonal. Det upplevs suspekt. Inte artigt. För en svensk känns det förmodligen väldigt konstigt... Waiar gör man däremot mot vänner.
Det var just det jag menade med niandet, att det var nagot man tilltalade tjänstefolket med. Tjänstefolket svarade i tredje person tror jag. Men som sagt det behöver vi ju inte bry oss om mer!
Tvangskramas eller pussas tycker jag inte heller om, da är det bättre att ta i hand!
Vill bara tillägga att kommentaren "pappa var konsult" är en av svensk films bästa! :)
Alltså, jag har missat en massa här! Samma sak har slagit mig. Mina gamla släktingar sträcker fram en hand mot barnen, de tar den men niger/bockar inte. Det tror jag faktiskt inte att jag heller gjorde?
Däremot fick jag lära mig att be om saltet utan att säga du/ni. "Kan jag be och få saltet." eller "Får jag be om saltet?".
Jag sa även tant och farbror till vissa av mina föräldrars vänner som barn...
Mest förvånad blev jag nog när jag såg både mamma och moster niga för min farmors kista på hennes begravning. Det har jag heller aldrig lärt mig...
Det där med att niga framför kistan känner jag igen.
Min mamma (född 1934) skrev såhär appropå nigning: "När jag var barn var det självklart att niga så snart man mötte en vuxen. Man neg på flera meters håll.Kom det främmande hem skulle man ta i hand niga eller bocka.Vi fick lära oss i skolan att sätta det ena benet lite bakom det andra så blev det en fin knix."
Skicka en kommentar