A taste of Sweden

Nu har jag ätit årets sämsta måltid - igen. Dagen har tillbringats på IKEA och det spelar ingen roll om det gäller IKEA i Evry (Paris) eller Red Hook (Brooklyn) maten är lika oätbar. Jag är inte kräsen, jag har inga problem med att gå på Mc Donalds emellanåt, men IKEAs mat är under all kritik. Svampiga köttbullar och hårdfriterade pommes frites med en sådan där lingonsylt man fick i plugget, den som består av 60% äpple. Det värsta är alla stora skyltar med "Swedish cuisine" och "A taste of Sweden". Varför kan ingen smart restaurantmänniska se vilken fantastisk distributionskanal IKEA skulle kunna vara för bra svensk mat? Et le comble - det fanns inga bilar i den lilla matbutiken (som by the way får konstigare och konstigare utbud - hur många sorters delicatokakor kan man sälja overseas?)!

Maken kommenterade att det måste finnas åtminsotne två kategorier svenskar som avskyr IKEA: duktiga möbelsnickare och kockar.

Dessutom är det ju helt omöjligt att åka till det där stället utan att bli en "Men vi hade iallafall tur med vädret"-familj. Alla är uttråkade innan vi hunnit till bokhyllorna ens, vid köken är vi totalt uttröttade och när vi kommer till sängkläderna är alla så sura att man får vara glad om det inte slutar i blodvite innan vi hunnit hem. Idag tog vi int ens båten, vilket brukar vara en förmildrande omständighet iallafall för barnen, vi åkte tricken och buss. Men å andra sidan har vi ju en dags hopskruvning att se fram emot!

Nu tröstäter jag Ballerinakex och tittar på något slags uppvärmningsprogram inför Super Bowl som är imorgon. De röstar fram de bästa reklamfilmerna som visats under tidigare superbowls. Vilket verkar mindre konstigt när man tänker på att 30 sekunder reklam kostar 3 miljoner dollar. Lite extra TV-tid kan man ju unna dem för det priset.

Fredagsmusik AKA Whatchamacallit Singers

"Hootenanny was used in the early twentieth century America to refer to things whose names were forgotten or unknown. In this usage it was synonymous with thingamajig or whatchamacallit, as in "hand me that hootenanny." Hootenanny was also an old country word for "party". Now, most commonly, it refers to a folk-music party."

Se där nu har ni lärt er något idag också!
Allt från Wikipedia, var annars?

Mormor och morfar hade denna singel på svenska, det var det enda som kunde liknas vid popmusik i deras skivsamling. Det var liksom den eller Einar Ekberg. Jag spelade den om och om igen när jag var där. Jag tror att andra sidan var "Omkring tiggarn' från Luossa". Rock on.


"Gabrielle torka tåren, när det grönskar i snåren, ska jag komma med våren..."

Somliga dagar

Ibland funderar jag pa hur det skulle vara att ha sina färäldrar i samma land, eller kanske till och med i samma stad. Och kanske svärföräldrarna också, och brorsan och hans familj, och barnens gudföräldrar, och ens ungdomsvänner...

Jag flyttade utomlands när jag var gravid med mitt första barn. Jag lämnade föräldraförsäkring, VAB, maxtaxa, öpnna förskolan och kommunala musikskolan. Men framförallt lämnade jag barnens mormor och morfar. Nu bor vi i New York, mormor och morfar i Uppsala, min bror och alla kusinerna i London, farmor och farfar i Normandie och barnens faster i Paris. Vi träffas en eller flera gånger per år men ibland, dagar som idag, funderar jag på hur det skulle vara att kunna plocka upp telefonen och fråga morfar om han kan hämta i skolan, eller brorsan om mellankusinen har lust att komma på pyamasparty och sleepover, eller farmor om hon kan ta med den yngsta till tandläkaren. Eller bara kunna ses en stund, helt apropå, utan att betala 2000 dollar i flygbiljetter och ta en veckas semester.

Vi får annat, och livet vi valt har andra fördelar, men ibland undrar jag bara hur det känns att leva sådär fysiskt nära sina närmaste.

I vilken Charlie dissar och är allmänt otrevlig.

Med anledning av att konsten och kulturen verkar stå högt i kurs i Sverige just nu (knarkförfattare OCH galna ickegalna konstfacksstudenter på samma vecka!)kan jag ju berätta att jag minsann varit på teater. Och sett Peter Stormare i Hedda Gabler. Av alla pjäser som går på Broadway var jag och såg en svensk skådis i en norsk pjäs.

Min ursäkt är att jag äntligen drog ett djupt andetag och hasade mig iväg till ett evenemang annordnat av den där svenska kvinnoklubben som finns lite överallt. Nu skulle här nätverkas och skaffas vänner! Det jag inte fattat var att alla hade med sig sina gubbs, i ordets bokstavliga bemärkelse. Tom jag sänkte medelåldern rejält (och det vill inte säga lite). Även på denna sida Atlanten är kulturbäraren en tant, om än i välfönat, blonderat hår och med vidhängade skeppsredarmake. Men trevliga var de!

Nå åter till pjäsen. Marie-Louise Parker spelade en blek och mager Hedda. Jag gillar henne men inte fick hon mig och förstå varför (obs spoiler!) hon tar livet av sig. Peter Stormare gick omkring och var Peter Stormare, dvs slem seriemördare. Eller det var han ju inte här, men han skulle kunnat vara.

Jag tror han toppar listan av överskattade skådisar. Han spelar ju alltid samma galning med slickat hår som drar ut tänder eller stoppar folk i flismaskiner. Eller förresten jag kom på en ännu mer överskattad skådis: Skarsgård d.ä. Vad är grejen med honom? Har han spelat i en enda bra film? Jovisst han verkar trevlig och han har en massa barn att försörja men som en kritiker skrev om MLP i ovannämda pjäs "you could iron shirts on his face"!

Lite extra vatten på den kvarnen fick jag av att jag på en av dessa oändliga flygresor jag roat mig med den senaste månaden såg "Mamma Mia". Jag säger som alla de sex kvinnliga protagonisterna gör medans de fnittrande slänger sig baklänges på en knirkig säng: OH...MY...GOD!!! Med en miljon utropstecken ty så talar och skriver kvinnor. Har ingen från grekiska ambassaden stämt B&B för förtal och hets mot folkgrupp? Alla grekiskor bär städrockar och hucklen och skakar på huvudet åt de tokiga turisterna. Utom de unga adonisarna på stranden som bara är ute efter en sak. Dessutom hur skulle någon vid sina sinnens fulla bruk kunna välja Pierce Brosnan när Mr Darcy finns i rummet? Det måste vara världens sämsta castingbeslut! I övrigt håller jag med Ulrika.

För ett år sedan

Mymlan undrar vad vi skrev för ett år sedan. Jag skrev inget den 28 januari men mitt nästa inlägg skulle kunna skrivits idag (om man byter ut lite platsnamn). Är det bra eller dåligt? Tyder det på konsistens i tanke och handling eller bara på att man drar runt i gamla hjulspår och inte tänker något nytt? Det kan ju också ha att göra med att vi gör en lång resa med makens jobb varje januari sedan fem år tillbaka. Samma typ av beteende föder nog samma typ av tankar.

Talande citat: Fortfarande är det dunkelt tänkta det dunkelt skrivna.
Charlie januari 2008: Örnen har landat

Dagens citat

"We do survive every moment, after all, except the last one."
John Updike

Kerala

Kerala är mycket vackert och Indiens rikaste region (vilket säger en hel del om situationen i resten av landet). Kristna syrianer kom hit redan på 1000-talet och judar har funntis här lika länge (jag ska nog inte klaga mer på flygresan). Både portugiser och holländare har koloniserat och numera är det Indiens enda kommunistiskt styrda region. Jag såg flaggor med hammaren och skäran för första gången på mycket länge! Det är ocksa en lugn region med relativt goda relationer mellan kristna, muslimer och hinduer (i vilket fall var det vad alla som jobbar i turistbranchen sa, och vi valde att tro på dem). Religionen var iallafall mycket närvarnade; tempel, kyrkor och moskeer fanns överallt och det verkade inte vara något problem att kombinera med en kommunistisk politik.



Vi åkte flodbat i de berömda Backwaters i några dagar. Ett vackert och rogivande sätt att resa på.



Kvar efter resan finns en känsla av att ha rest både i rum och tid. Och färgerna! Kvinnornas saris och palmskogarnas grönhet mot en bakgrund av brungrå smuts och lera. Männen bar ofta kjol, eller snarare ett skynke virat om höftena, eller västerländska kläder. Kvinnorna däremot bar alla saris eller andra traditionella kläder. Jag tror inte jag såg en enda kvinna i västerländska kläder förutom de som bar uniform.



En sak alla var mycket stolta över är att 95 procent av barnen går i skolan och i princip alla kan läsa och skriva. Det finns både privata och offentliga skolor, vissa undervisar på malayalam (det lokala språket) och andra på engelska.

Godmorgon!

Nu är klockan drygt tre på morgonen och det är som förgjort att försöka sova, vilket väl inte är så konstigt eftersom jag somnade vid sju. Jag tittar på en dokumentär om slaveriet på PBS (statsägda TV-kanalen) och surfar lite planlöst. Indien ligger tio timmar före New York och min kropp vet inte när den ska sova eller äta längre.

Det känns bra att vara tillbaka även om det fortfarande känns märkligt att vi åker "hem", när vi åker hit.

Resten av familjen vaknar. Barnen är ovanligt lugna och utsövda, sonen gör läxor, dottern målar med vattenfärger, maken knappar på sin dator, jag på min. Jag dricker kaffe gjort i min nya, blänkande kaffemaskin som jag fick igår. Den är helt fabulous! Bara Dusty Springfield vet vad som skulle kunna vara bättre.

Jag tror vi ska fortsätta med den här dygnsrytmen, den är rätt behaglig. Vi har fortfarande oceaner av tid kvar tills vi måste iväg. Idag ska det bli minus fyra och sol och vi har en ny president! Det känns bra.

Nu frukost!

Gryning, januari 2009, sydvästra Indien

Det skulle nog lika gärna kunnat vara januari 1909, eller kanske 1809.


På natten ser man hundratals ljus från fiskebåtarna ute till havs, i gryningen kommer de in och drar upp båtarna på stranden. Medans ljuset tilltar och solen snabbt stiger kommer kvinnorna ner till stranden och förhandlar om nattens magra skörd.

Det är väldigt mycket folk överallt och det verkar omöjligt att de alla ska leva på det lilla som finns i fiskebåtarna.

Några fiskar fortfarande på det traditionella sättet utan båt, med ett nät som dras upp för hand. De sliter och drar i timmar och jag har sällan sett så lite lön för så mycket möda.

Fisk till frukost?

Lokal hambo

Varför det är så att varje gång någon från jordens nordligare delar reser söderut innehåller resan alltid minst en dansuppvisning? Aldrig får man se konst, skulptur eller enbart musik utan alltid denna dans, dans, dans. Dansarna har företrädelsevis konstfulla kostymer som är mer eller mindre autentiska och ärligt talat uppskattar åskadarna väldigt sällan musiken.

Vi har hunnit med tre uppvisningar på denna resa, två traditionella sydindiska som mest ser ut som en slags pantomim och en Bollywood-uppvisning i discotakt.

Annars är det intressant, annorlunda, vackert, hjärtskärande, fattigt, kul och ibland jobbigt. Nu tar vi sats inför hemresan som börjar inatt 02.00 från Cochin via Abu Dhabi - Paris - Normandie- Paris- New York. Jag tror det kommer att ta runt 50 timmar och innehålla två troligen sömnlösa nätter. Vi kommer förhoppningsvis fram vid 21-snåret söndag kväll New York-tid och sedan är det jobb och skola måndag morgon. Tjohej!

Rapport från Château Saint Just

Här ligger jag som prinsessan på ärten i en slottsäng och vilar inför kvällens begivenheter. Fast slottet ser mest ut som ett konferenshotell med ett litet torn på. Korridorerna ser rent av ut som om man var på kollo!

Veckan (inser just att bara drygt halva gått) har varit välfylld. Födelsedagskalas (hon har nu hunnit bli fem!) och visumansökningar, packning och en massa jobb. Men vi kom iväg i går kväll iallafall och vi hann tom med planet. I morse landade vi på Charles de Gaulle och sedan har vi kört sex timmar bil för att lämna barnen hos farmor och farfar. Nu ska vi konferensa och kickoffa och dinneranddancinga i två dagar och på lördag morgon åker vi till Thiruvananthapuram.

Jag läser precis på deras turistsite att "Behaviour demonstrating affection in public like hugging or kissing is not an accepted practice in Kerala." Men å andra sidan: "There is no limit to the amount of foreign currency that visitors can bring." Så man får väl passa på att kramas ikväll så får vi shoppa där?

Och vet ni vad nästan det bästa är? Jag slipper höra/läsa orden bloggdrev och gammelmedia under en hel vecka!

Ny dag - nytt citat!

Så att vi snabbt får ner det där korkade orden längre ner på sidan!

Peter Englund:
"Flera gånger har jag fått frågan om varför jag som författare bloggar. (Underförstått: varför räcker det inte med att skriva böcker?) Och jag har bara kunnat svara med ett “varför inte?” Det finns, som jag skrivit på annan plats, en oemotståndlig lätthet i bloggformen, i detta att kunna skriva om vad man vill, hur mycket man vill och när man vill, en ångestfri enkelhet som inte finns i dagstidningsartikeln och sannerligen inte i boken.

Själv är jag snarare förvånad över att så FÅ av mina författarkollegor bloggar."

Just det, det har jag också undrat över. Ibland tror jag att somliga tycker att det vor att kasta pärlor för svin. Eller så vill de inte slösa bort bra idéer? Eller vill de ha betalt för att skriva? Eller har de bara inte tänkt på det?

Jag vill se en blogg av Kerstin Ekman. Och Kristina Lugn. Och en massa andra. Jag tycker nye städige sekreteraren skulle införa obligatoriskt bloggande för de aderton!

Fast det är klart, som vi tidigare sagt så borde kanske somliga författare avhålla sig från att blogga...

Dagens citat

Ni har väl inte missat att Joe Wurzelbacher aka Joe the plumber numera är krigskorrespondent för pjtv (uttalas pyamas-TV, no kidding). Jag tror även han kandiderar till första pris i Amerikas mest korkade:

"You know, I liked back in World War I and World War II when you'd go to the theater and you'd see your troops on, you know, the screen and everyone would be real excited and happy for them. Now everyone's got an opinion and wants to downer-and down soldiers."

Citat från Huffington post.

Bara sex månader kvar...

Sommaren kom förra året och den kommer i år igen, jag lovar...

Männer aus Dertingen

Jag fortsätter pojktemat och tittar in i kristallkulan, eller kanske min egen backspegel. Jag hittade den här videon på något outgrundligt sätt på youtube och var tvungen att se till slut.

Så här känns det som om allas tonårstid ser ut. Oavsett var man bor, eller när under de senaste 50 åren man var ung, iallafall i västvärlden. Man hänger på mopeder, man slänger sig i en hög i en soffa, man sitter och hänger lite till på en trapp, man snackar, man skulle vilja en massa saker som man inte törs, man hänger lite till, man rodnar, man garvar, man bryter en fot i skidbacken, man hänger. Enformigt och långtråkigt men också så spännande, hela livet fanns ju kvar att leva.

Jag tycker det är så rörande att de här pojkarna, för det är ju så smärtsamt tydligt att de fortfarande är pojkar, har tonsatt sitt bildspel med en låt av Herbert Grönemeyer som heter "Männer" och som måste ha skrivits innan de föddes.



Männer nehmen in den Arm,
Männer geben Geborgenheit,
Männer weinen heimlich,
Männer brauchen viel Zärtlichkeit,
ohh Männer sind so verletzlich,
Männer sind auf dieser Welt einfach unersetzlich

Männer kaufen Frauen,
Männer stehen ständig unter Strom,
Männer baggern wie blöde,
Männer lügen am Telefon,
ohh Männer sind allzeit bereit
Männer bestechen durch ihr Geld und ihre Lässigkeit

Männer habens schwer, nehmens leicht
außen hart und innen ganz weich,
werden als Kind schon auf Mann geeicht.
Wann ist ein Mann ein Mann?
Wann ist ein Mann ein Mann?
Wann ist ein Mann ein Mann???

Männer haben Muskeln,
Männer sind furchtbar stark,
Männer können alles,
Männer kriegen 'nen Herzinfakt,
ohh Männer sind einsame Streiter
müssen durch jede Wand, müssen immer weiter.

Männer führen Kriege,
Männer sind schon als Baby blau,
Männer rauchen Pfeife,
Männer sind furchtbar schlau,
Männer bauen Raketen,
Männer machen alles ganz genau.

Oh wann ist ein Mann ein Mann?
Oh wann ist ein Mann ein Mann???

Männer kriegen keine Kinder,
Männer kriegen dünnes Haar,
Männer sind auch Menschen,
Männer sind etwas sonderbar,
ohh Männer sind so verletzlich,
Männer sind auf dieser Welt einfach unersetzlich.

Rewards

Jag var just och hämtade dottern hos en klasskompis tvärs över gatan. I ett litet arbetsrum glimmade det till, där stod sju stora guldstatyer på rad. Först trodde jag att någon hade varit stjärna i skolbasketlaget men det var sju Emmy-statyetter. Mannen i huset visade sig vara producent och huvudförfattare till "The Daily Show", ett av de smartare och roligare programmen på TV.

Jag blev lite avis, tänk att få en statyett och applåder när man jobbat bra. Som man sedan kan ställa på rad i arbetsrummet, sådär lite i skymundan. Så, vad har jag bäst förutsättningar för - ett Nobelpris eller en Oscar? Det enda jag har nu är några simborgarmärken och de syns inte så bra.

Uppdatering: Tänk att jag lyckades få in samtalet på märkessköldar igen, visst har vi pratat om det förut? Karin papekar att jag glömt snöstjärnorna och hon har utmärkta förslag på hur man skaffar nya vänner som tycker att man är lite lagom kocko (hur ska det ordet stavas egentligen?), eller quaint som de säger här. Men det gäller att verka quaint, inte weird, då har man gått över gränsen och inga nya vänskapsband kan knytas.

OK, nu har jag 2 ideer för att hitta nya vänner: linedancing och märkesskölden, kanske även ska ta upp sporten gång igen. Fler förslag?

Uppdatering 2: Jag tror jag menade quirky, inte quaint. Quaint är väl mer som en gammal lustig byrå eller något.

Ballongen (del 2)

Dialog på väg till skolan måndag morgon.

Mamman: - Nu får vi se om ballongerna finns kvar!
Sonen: (Lång blick på mamma)
Mamman: Fast det kanske bara är jag och C (4-åringen) som bryr oss om ballongerna?
Sonen: - Mamma, det är bara du som bryr dig om de där ballongerna.

Han har nog redan växlat ner för att ta kurvan i slutet på den där raksträckan...

Hej hallå,

Jodå jag lever och har hälsan, det här året gick bara gång med en sådan rivstart. Eller så känns det iallafall, vi åkte på semester lite huxflux och snart ska vi iväg igen så nu gäller det att klämma in allt man borde gjort innan jul och allt som ska göras under hela januari på ett par veckor. Jag som hade tänkt börja året med en ny tom almenacka, ordning och reda och tomma att göra-listor, istället springer jag mest runt i cirklar på samma sätt som innan jul.

Jag hade tänkt skriva att det är därför det blivit så lite bloggat, men egentligen tror jag ju inte på det. Det är nog snarare förlorad bloggvana och dålig inspiration som är orsaken.

I vilket fall så var 2008 ett viktigt år för mig och min lilla familj, ett rätt speciellt år. Det är uppdelat nästan precis mitt itu i ett "före" och ett "efter" flytten. Tiden för präglades ju mest av förberedelser och funderingar på "hur det skulle bli" och tiden efter är en blanding av upptäckarglädje och ajustering av förväntningarna.

Men om jag tar ett steg tillbaka och ser var vi befinner oss just nu så är jag nöjd med det mesta. Barnen mår bra, trivs i sina skolor, har kompisar och lär sig engelska. Makens jobb, som bokstavligt talat är en förutsättning för att vi ska få bo här (blir han av med jobbet blir vi av med våra visum) går över förväntningarna. Jag började jobba redan efter två månader vilket var snabbare än jag trodde, det jobbet blir också mer och mer intressant och jag kan jobba delid vilket är rätt befriande just nu. New York är fortfarande spännande och dessutom trevligare än vi vågat hoppas och vi har mycket kvar att upptäcka. Sedan vi fått vårt bohag känns det också mer som hemma. Dessutom har vi betydligt mer familjetid tillsammans här, vi har alla kortare dagar på jobbet/skolan mot vad vi hade i Paris och eftersom vi knappt känner någon har vi också väldigt lite "måsten" på helgerna.

På den negativa sidan finns förstås det faktum att vi är långt bort från alla våra nära vänner och familj, det går inte att komma ifrån att avståndet blivit större. Vi måste också jobba på att utvidga vår sociala cirkel här, det är inte så lätt att hitta tillfällen och tid att träffa nya bekanta och dessutom är vi inte speciellt bra på det. Jag har vid ett flertal tillfällen tänkt gå på diverse evenemang för att träffa folk men jag har alltid en bra ursäkt att låta bli. Men jag känner mig rätt ensam så jag får nog tvinga mig lite. Vi kan väl låstas att det är det jag gör när jag inte bloggar?

Barndom

Det är något med den där åldern, knappt åtta. Barndomen kommer snart att tippa över i något annat, något som börjar likna tonårstiden. Men ännu är han helt och hållet barn. Och som han njuter av vad som känns som den sista raksträckan oskuld innan omvärlden kommer och pockar på uppmärksamhet.

Han lever så totalt i samklang med sin kropp. Han simmar, dyker, hoppar, sparkar, springer och skuttar. Kroppen är aldrig still, senor spänns och muskler jobbar och på ett sätt är han totalt medveten om vad kroppen klarar av, vilken glädje han har av den. Samtidigt är han så totalt omedveten om den, den finns där men ännu tänker han aldrig på hur den ser ut, han jämför sig inte med andra, han har inga komplex och inget han försöker dölja.

Man skulle ju önska att det kunde förbli så.

Det var en tysk, en fransk och Bellman...

Visst kan vi väl enas om att nästan åtta-åringar har världens sämsta humor? Här hemma är det bara "Kom ketchup så går vi" och "As-tu déjà mangé du possion pané?" som gäller. Dessa vitsar berättas omständigt och långrandigt flera gånger om dagen.

Själv kunde jag bara en historia när jag var barn, Bellmanhistorien "Blodet droppar". Men nu har jag glömt hur den går, le clou var at man skrek "Men sätt på plåster då!" tror jag, men vari låg vitsen? Eller fanns det ingen, jag var ju trots allt nästan åtta?

men hemma bäst?

Semesterdialog 1:

- Where are you from?
Mamman: France!
Pappan: USA!

Semesterdialog 2:
- So where do you come from?
Mamman: Sweden!
Pappan: France!
Sonen: New York!

Undrar om de trodde vi var på rymmen.

Borta bra

Hemma igen och vi återanpassar oss sakta till minus åttagradig snålblast efter trettiogradiga brisar. Vi drar runt i lägenheten, lyssnar på Alain Souchon och Anna Ternheim och försöker känna oss som hemma. Vi har haft det oförskämt bra: sol, vind och kristallklart vatten, mycket mat och en del Mayaruiner. Barnen är brunbrända och har fått simhud mellan tårna.

Jag var på Yucatanhalvön senast 1990 och Mexico är som jag minns det; varmt, grällt, vänligt, stökigt, vackert och trevligt. Även om Mexico är väldigt amerikaniserat är det genuint ohippt och ofta rätt smaklöst på ett sätt som känns välgörande som kontrast till New Yorks slicka östkustsmarthet. Manshöga julkrubbor med Maria och Josef som har julgransbelysnig i mantlarna. Musik som antingen består av panflöjtisten och hans polare, manliga grupper med gitarrerna högt under hakorna och kläder som om de vore soldater i en Zorro-film eller någon disco-Macarena-muzak. Och det absurdaste av allt: en stormarknad som hette Super San Francisco De Asis. Snacka om att framkalla konsumtionsångest!

Nyåret tillbringade vi på Cancuns flygplats och vi kom hem i går morse. Det var första gången på många år som jag inte sov en blund en nyårsnatt, tyvärr ingick varken ostron, champagne eller dans utan mest trötta barn och obekväma flygplansstolar. Men egentligen passade det mig rätt bra, jag gillar inte nyår, eller födelsedagar (egna). Det där med att summera och betygsätta, jämföra utfallet med förhoppningarna, tiden som går. Jag blir bara stressad och deprimerad.

Igår tänkte jag blogga hela dagen men det är svårt att komma igång när man har haft uppehåll. Jag slog lovar runt datorn, läste ikapp på favoritbloggar och tidningar, kände det som jag varit offline i ett halvår minst. Ringrostig, bloggande är verkligen en vanesport.

Men nu så, nu har jag inget att skylla på längre.

Allt gott inför 2009!