The turkey is in the oven

Visst är det en jättesnygg mening? Jag kom precis på att om jag skriver en thriller då ska det vara motsatsfrasen till "Elvis has left the building". Dvs det som säkerhetsvakterna säger i öronsnäckan när presidenten har kommit hem till Vita Huset : "The turkey is in the oven. Do you copy? The turkey is in the oven." Slut på parentes.

Dessutom är det sant. Vi (dvs jag) har helt ignorerat det här i år, det hände så mycket annat. Däremot har vi idag först tittat på Macy's parade på TV (det skulle komme tre miljoner åskadare så vi gick inte dit) och sedan tagit en långpromenad i Central Park. Jag, min avkomma och mina föräldrar. Maken stannade hemma och lagade kalkon och skruvade ihop bokhyllor. Nu har vi kommit hem med röda kinder, druckit kaffe och just nu vilar sig alla inför middagen. Jag ansvarar för att stänga av ugnen prick klockan fyra, det borde jag greja. Kanske får jag göra potatismos också, det är faktiskt en av mina specialiteter. Mos med lite klumpar, det ska vara lite klumpar så att man känner att det är hemlagat.

Grannarna mitt emot har dukat ett bord till 17 personer. Vi spanar på dem för att se hur den här helgen ska firas, annars har vi mest ett otal TV-filmer att gå efter. Alla serier har minnst ett Thanksgivingavsnitt, "Vänner" måste ha gjort ett varje säsong för jag tyckte Monica stod där men en 12-kilos kalkon i vart och vartannat avsnitt. Hos oss hade vi helt andra vanor.

Idag är jag tacksam för att så stor del av min familj finns här hos mig, för de som finns på annan ort men precis ringde, för att kalkonen luktar gott, för att vi äntligen fått vårt matbord och för att jag är sa otroligt förskonad från livets hemskheter. Bland annat.

Charlie - en trendsetter

"De Nios kalender är som en vitter tebjudning."
Martina Lowden i DN.

Någon som vill komma?

Ooops det blev visst tillfälligt avbrott.

Ursäkta frånvaron här, flera interstellära händelser har inträffat samtidigt. Dels är mina föräldrar på besök, dels fick vi vårt bohag i lördags. Dvs den container som packades med alla våra tillhörigheter den tredje juli har nu kommit fram. Det har varit en lång resa med visumförseningar och en tullmydighet som ville specialgranska varenda bokkartong. De rev upp lådorna, rev runt lite, klistrade igen och slängde in allt i containern igen. För det fick vi betala 1400 dollar. Enligt amerikanska tullmydighetens logik betalar men nämligen mer ju längre förtullningnen tar, som hyra ungefär.

Det är kul att återfinna vissa saker men mest undrar vi vad vi ska med allt till, och var det ska få plats. Och vad det säger om vårt liv att vi tydligen tyckte det var viktigt att ta med en flyttkartong full med rätt väl använda plastbunkar.

Annars funderar jag mest över the real New Yorkers jag inte mött som värmepannekillarna som aldrig kommer och råttfångarna som kom men var ineffektiva. Så nu sover vi och våra gäster utspridda i lägenheten på diverse soffor och sängar bland staplar av kartonger medans mössen dansar i hörnen och värmen växlar mellan 15 och 26 grader. Antingen eller alltså. Ute är det någon plusgrad och regn.

November är november är november, finns för att vi ska uppskatta maj.

Dagens möte med a real New Yorker

Dottern var hembjuden på "playdate" till Marie. Maries mamma kallar sig Emma, egentligen heter hon något som alla har svårt att uttala och ingen kommer ihåg. Hon kom hit från Korea för att gå på College och blev kvar, eller höll sig kvar. Nu bor hon i en liten tvåa som är full, full med barbiedockor, köksredskap, möbler, symaskiner, tygstycken, sängkläder och prydnadsföremål högt upp ovanför femte avenyn med Marie och Jack, storebror. Mormor är och hälsar på, hon står i ett hörn och ler och nickar hela tiden jag är där. Mormor kommer så ofta hon kan från Korea, barnens far är halvkorean och "han bor i Texas".

Emma jobbar med att designa inbjudings- och gratulationskort på sin hemdator, hon är fascinerad av svenska och visar mig flera kort där det står "Krya på dig!" och "Hjärtliga gratulationer!" Jag frågar hur hon lärt sig och hon svarar "Internet". Men varför? "Sverige verkar fint, jag har en vän där".

Hon berättar att Jack är född i USA men Marie i Korea. "Jag ville åka hem och föda henne, det är svårt att föda barn i ett annat land, förstår du vad jag menar?" Jag förstår precis vad hon menar och vi förenas i minnen av besvikelser och missförstånd på BB i ett land där vi knappt behärskade varken språk eller kultur. Och jag förundras ännu en gång över hur stor den minsta gemensamma nämnaren kan vara även för människor som till det yttre inte har mycket gemensamt.

En kärlekshistoria

Embroidered Text Messages, received 02/06-04/07

Var har jag nu min kåsa?

Läs Joruns jättefina text om Kerstin Ekmans "Herrarna i skogen" på Salongen! Karin kommenterar och jag håller med; hur förklara hur det känns att sitta på ett lite för tunnt sittunderlag med en kåsa med kokkaffe och gummistövelsfötterna nersjunkna i mossan? Doften, tystnaden, smaken, känslan av fukt i baken och kyla i fingrarna.

Det är aldrig bara njutning i den svenska naturen, det finns alltid ett litet mått av lidande också; man fryser lite, är våt om tårna, har ont i axlarna av ryggan. Jag tror att istället för att skylla vår brist på talang för njutning på Luther borde förstå att det är klimatet som format oss så.

Bäst, och mest specifika, är nog vinterminnena. Längdåkning på gympatimmarna hela vintern, 2,5-kilometersspår genom skog med snötunga granar och över blåsiga fält där taggtråden knappt når över snön. Rätt långtråkigt och segt tyckte jag nog att det var men efter tio varv fick man årets snöstjärna, jag har en märkesskjöld kantad av snöstjärnor i olika färger. När jag riktigt vill imponera på fransmän brukar jag berätta att jag åkte skidor till skolan. De brukar titta på mig som om jag sagt att vi faktiskt har isbjörnar på gatorna.

Här finns det skog, om man åker uppstate NY. I Paris har de ingen skog, det de kallar skog består av rissnår och lite lövtrad.

Dagens citat

“Many, many men have been just as troubled morally and spiritually as you are right now. Happily, some of them kept records of their troubles. You’ll learn from them - if you want to. Just as someday, if you have something to offer, someone will learn something from you. It’s a beautiful reciprocal arrangement. And it isn’t education. It’s history. It’s poetry.”
-- J.D Salinger

“It's blogging.”
--Charlie Truck

Dagens möte med a real New Yorker - Prolog

I tisdags var sonens fransk-amerikanska skola stängd, och vi tillbringade en del av dagen i Central Park med ett tiotal skolkompisar och deras (i huvudsak) franska mammor. Barnen klättrade runt i lekparken och vi mammor satt på bänkarna och huttrade och snackade. Jag tror det tog ungefär sju minuter innan jag hörde de magiska orden "Men så typiskt amerikanska mammor!" om något som inträffade i vår närhet. Och jag fick en omedelbar déjà-vu upplevelse. Tillbaka till för fem-sex år sedan och kanske Monceau-parken eller Bois de Vincennes och ett gäng svenska mammor som sitter på bänkar och tittar på telningar som leker bland franska barn och mammor. "Men så typiskt franskt!" lät det då i tid och otid. Från mig med, vid både ett och flera tillfällen.

Så för att inte helt fastna i expatghettot har jag bestämt mig för att uppmärksamma New Yorkborna omkring mig. Om inte annat så för att påminna mig själv om att även om jag kanske inte känner dem (ännu), eller tycker och tänker som de, är de helt klart vad som gör den här stan så fascinerande.

Dagens möte med a real New Yorker

Jag stiger av tunnelbanan vid Borough Hall för att ta IKEAs gratisbuss men hittar den inte. Efter en stunds vridande på kartan kommer en kvinna fram till mig och undrar om jag behöver hjälp.

"Well, I'm looking for the shuttle for IKEA[ajki:a]".
"Oh, I'm not sure where that is, I've never been to IKEA [ike:a]. I say IKEA [ike:a] because i speak swedish." säger hon helt apropå.
"Jaha, vad kul, jag är svensk" svarar jag men det visar det sig att denna dam i långt krulligt hår inte är. Däremot översätter hon Göran Sonnevi och Gunnar Ekelöf till engelska sedan femton år tillbaka. Sedan pratar vi en stund om Gunnar Ekelöfs dotter, Marianne (eller om det var Susanne) som bor i Frankrike, om Obama, om diverse personer hon nämner som jag måste erkänna att jag inte känner till och hon försöker tom tappert initiera vad som skulle kunnat vara en intressant diskussion om Sonnevis diktning om bara jag hade varit lite mer bildad.

Jag säger istället att jag ska byta min matta.
"Well I can se why", säger hon och sneglar på rullen under min arm.

Så tar vi adjö och jag fortsätter att leta efter bussen.

Dagens möte med real New Yorkers

Jag behövde köpa nya tröjor till sonens skoluniform så jag åkte till det lilla företaget mitt i Garment district på 37:e gatan. Det ligger på 17:e våningen, man ringer på en klocka för att bli insläppt. Sneda, gamla arkivskåp i plåt, små skrivbord som står så tätt ihop att det knappt finns plats att sitta, högar med papper, karbonkopior, skräp, gamla räknemaskiner och handskrivna kvitton. Det skulle se ut som ett sunkigt privatdeckarkontor i en B-film om det inte vore för att företaget också säljer alla sorters upptänkliga klerikala kläder. Långa rader prästrockar och dräkter i guld och karmosinrött, purpur och midnatssblått, vitt och silver.

Telefonen ringer, det är Esther som vill tala med Papi, eller möjligtvis med Joel eller Ari. Ingen av dem är där, bara de namnlösa yngre bröderna eller om det är brorsönerna. Men de lovar att Papi ska ringa tillbaka.

Nu ringer dörrklockan och den skräller som skulle den behöva uppväcka döda. In stiger en storväxt svart dam. Hon hälsas hjärtligt av den unge, korte, troligtvis homosexuelle judiske yngre (bror)sonen.


"But how are you, it's been so long. It's so good to see you. How's the bishop? "
"Oh, she's just doing great, I just popped over to se if you've gotten your new catalogue, I want to be all set with Christmas coming up. Oh, that is a beautiful robe!"
"Well it's not really a robe, it's more of a coat but it comes with this beautiful hat. Does the bishop wear the catholic kind or the evengelical?"

Och så försvinner de in i en entusiastisk och detaljerad diskussion om guldbroderierna på biskopsmössan och hur fin den skulle se ut på biskopen till jul.

Jag får mina tröjor, betalar och går ut i New Yorkkvällen. Det börjar skymma, det är nästan ljumt i luften och gatorna är våta. Jag går bort till Times Square där neonen blinkar lika hysteriskt som vanligt. Jag tar tunnelbanan hem.

En titt i kristallkulan?

"In an elaborate hoax, pranksters distributed thousands of free copies of a spoof edition of The New York Times on Wednesday morning at busy subway stations around the city..." säger den riktiga NYT.

Kolla websiten, vilket jobb! Tidningen är daterad 4:e juli 2009 och är gjord av en rad organisationer som vill se till att Obama håller sina vallöften.

Uppdatering: Nu har jag slagit vad med maken, han är övertygad om att det hela är en viral-marketing kampanj från NYT själva. Nu blev jag plötsligt osäker...

Do you have your PJs on?

Rachel Maddow är skarpaste och nyaste kniven i nyhetsbesticklådan just nu. Ung och orädd gör hon en klart vinklad, men smart och mycket framgångsrik nyhetshow varje kväll klockan 21.00 på MSNBC. Osminkad med rätt illasittande kavajer som ser lånade ut är hon en lisa bland alla läppförstorade och sprejade damer.

Nu går hon även till försvar för oss bloggare, efter att Guv. Palin, som vägrar lämna etern i fred utan står och steker älgburgare inför beundrande journalister, skyllt alla otrevliga rykten om henne på bloggosfären.

Man kan beskylla Palin för mycket men inte för att vara logisk. Å ena sidan tycker hon att allt är "elit-medias" fel som rapporterat fel å andra sidan är allt nu också de oberoende bloggarnas fel, som bara är oviktiga snorungar.

För att ogilla allt vad media heter tillbringar hon märkligt mycket tid frivilligt i rutan.

Bara för att det fortfarande är så snyggt

Like a soul without a mind
In a body without a heart
I'm missing every part

02.48

Klockan är nästan tre på morgonen i Europa och jag har precis lagt barnen (och femton mjukisdjur). Jag hoppas du sover, sover du inte är du antingen riktigt glad och i gasen eller väldigt orolig och ledsen. Jag tänker på er ibland nar jag sitter framför datorn eller TVn på kvällarna. Hur ni förhoppningsvis sover lugnt under mjuka lakan. Jag tänkte på er när Obama segertalade, undrade om någon orkat stanna uppe.

Ikväll är det Country Music Award på ABC, just nu sjunger en kille i basebollmössa och stort skärpspänne som står så bredbent att han snart går ner i spagat. Tror ni att skärpspännestorleken har samma betyelse för en countrysångare som nyckelknippan har för en skolvaktmästare, eller pennsamlingen i vitrocksfickan för en doktor? Jag undrar fördomsfullt om publiken har röstat på Obama. Vissa låtar får mig att vilja åka som Thelma & Louise rakt fram i bil i timmar.

Sov gott, vi ses imorgon. Sänd mig en tanke när du vaknar för då sover jag. Annars är jag antigen riktigt glad och i gasen eller väldigt orolig och ledsen.

Dagens sura kommentar

Kanske är jag högdragen men är de inte konstigt att avlsuta ett mail med "kram" om man skriver till någon för första gången? Och inte har någon direkt annan relation alltså. Jag skrev en kommentar om ett inloggningsproblem på en website och får ett svar avslutat med "kram" och ett förnamn.

Veckans lågoddsare, tror ni siten vänder sig främst (enbart) till kvinnor?

Uppdatering: Jag fick nu ett nytt mail av samma avsändare: "Bästa Karin, Ni har nu blivit registrerad..." Avsändaren kanske läser här?

Dagens ödmjukhet

"I do not know what I may appear to the world, but to myself I seem to have been only like a boy playing on the sea-shore, and diverting myself in now and then finding a smoother pebble or a prettier shell than ordinary, whilst the great ocean of truth lay all undiscovered before me."

Isaac Newton, 1643–1727

Inte en så bra idé som jag trodde

Idén jag kom på här nedan när jag skrev om Sydafrika var att jag skulle göra en positiv "Kennedylista". Alltså skriva om vad jag gjorde och tänkte när jag fått reda på positiva, fantastiska, överraskande världshändelser.

Det gick inte alls.

De enda grejer jag kom på var Nelson Mandelas frigivning den 11:e februari 1990 och Berlinmurens fall den 9:e november 1989. Och så givetvis raden av händelser i det gamla östblocket vid den tiden.

Inte bara det att jag knappt kom på några positiva, fantastiska händelser, jag har ingen aning om vad jag gjorde. Precis när jag fick reda på händelserna alltså. Jag minns Berlinmurens datum för min brorsa fyllde år, jag tänker på det varje gång han fyller nu, men inte vad jag gjorde, med vilka jag var. Mandelas frigivning trodde jag hände tidigare, innan Berlinmurens fall. Ingen ordning alls, det är helt klart så att katastrofer märker mer.

Dagens citat

"Every president inherits headaches; President Obama will inherit the whole emergency room."
Madeleine Albright. Läs gärna hela artikeln.

Jag tycker att hon är så cool.

Mycket roligare än "Tavlor på en utställning"

Och så snygg hon var! Vill ni veta mer om hennes händelserika liv kan ni t ex läsa här.

ISAK (Isolera sydafrikakomittén) är den enda politiska organisation jag varit medlem i, om man inte räknar Amnesty. Det känns längesedan, det är längesedan, så längesean att det inte ens går att googla på. Jag kom precis på en grej, stay tuned!

Uppdatering: Jag har varit medlem i Kristna Fredsrörelsen också, det hade jag glömt. Vad hände med allt det engagemang jag hade i gymnasiet?

Uppdatering 2: Var jag verkligen medlem i ISAK? Vid närmare eftertanke sympatiserade jag nog bara. Jag stod med en bössa minst en gång iallafall, gills det? Sydafrika var iallafall en av de frågor som berörde, det var också så enkelt, så lätt att se vad som var rätt och fel. Inga gråzoner när det gällde vad man tyckte om apartheid. Det passade mitt tonårsjag.

Den innersta cirkeln

Här skulle man ju vilja varit med. Fast hade de inte ens några chips?

Dagens citat

"Jag kunde själv konstatera under mitt besök i New York att Amerika tycks vara ett delat samhälle. Den ena halvan äter traditionellt, vilket innebär dubbla portioner av pommes frites, hamburgare med bröd, pizza, sockerdricka och chips, minst tre gånger om dagen. Den andra, hälsofixerade halvan lever uteslutande på små mängder nötter, frön och växtskott, ungefär som åkersorkar."

Johan Hakelius - på Dagens Story.
(Man får scrolla ner till 31 oktober)

Legal alien

Idag fick jag mitt Social Security card! Det gick ju föredömligt snabbt. Och nu är det väl på tiden att jag bjuder på den här låten.

Patriotism

Nu kommer det ju givetvis en formlig flodvåg av postvals-analyser från i princip varenda politisk skribent på jordklotet. Eller snarare från i princip varenda skribent. Eller från alla som överhuvudtaget lärt sig stava (någorlunda). Jag ska bara tipsa om två:

Den här i Slate av Anne Appelbaum..
Och den här av Messerschmitt (TBFKAEM).

Båda handlar om patriotism. Det finns en speciell sorts amerikansk patriotism och jag håller med Appelbaum om att många amerikaner är lättade över att äntligen kunna vara stolta och patriotiska igen. "Där ser ni Europa vi kan de ni inte kan, välja en statschef som inte är av europeiskt ursprung. Vi är moderna, öppna och vi har världens bästa land!"

Även om både fransmän och svenskar i hemlighet tror att de bor i det bästa av länder (svenskar för att de har lång föräldraledighet, fransmän för att de har godast ost) så säger man det inte högt på samma sätt. I Sverige har vi svenska flaggor vid sommarstugan, i Frankrike hänger Tricoloren enbart på offentliga byggnader. Här finns den självklart på förskolan, i mataffären, i skyltfönstret på Gap, ut genom köksfönstret, hos frisören, på jobbet, you name it.

Q & A

Efter åtta år med ett franskt azerty-keybord har jag nu bytt till ett qwerty igen. Men ett amerikanskt sådant, så nu har jag varken é,è,à,å,ä eller ö. Och så skriver jag fel på q och a hela tiden.

Jag är för gammal för sådana här genomgripande förändringar.

Dagen efter kvällen före

Så här är stämningen här idag. Nöjd, glad och smått utmattad. Precis som efter ett riktigt bra dagsverke följt av en riktigt bra fest. Fast dagsverket har pågått i två år för de berörda, och festen blir nog kort. Nu gäller det att välja rätt kabinett, förtrogna, rådgivare. Att styra rätt bland blindskären i kongressen, att sträcka ut handen till både republikaner och Hillary-supportar och framförallt att tackla finanskrisen på rätt sätt. Min cyniska hjärnhalva frågar sig hur länge det kommer att dröja innan de första artiklarna om ras- eller ideologiförräderi börjar dyka upp. För nu är förväntningarna höga på någon som tar över ett sjunkande skepp.

Good luck! Säger vi som sitter på åskådarplats. Jag ville verkligen rösta igår, det kändes, på riktigt, som ett historiskt val och för en gångs skull var valet, för mig, självklart. Det fanns också två väldigt tydliga alternativ. I svenska val har jag de senare åren mer och mer valt efter uteslutningsmetoden. Jag börjar med de partier jag inte vill rösta på: S - för vana vid makten, för populistiska. M - nej inte en massa gamla konservativa gammelmoderater i kommun och landsting, dessutom vill de montera ner kulturen. Kd - som M plus deras tröttsamma "familjen först"-retorik. Mp - nej inte en massa naiva, oerfarna människor i kommun och landsting samt att jag av princip inte gillar enfrågepartier, Fi (finns de fortfarande?)- som Mp, Centern - ungefär som M. Och så blev det bara Fp kvar den här gången också. Och nu kanske vän av ordning menar at mina invändningar på M och Kd även kunde gälla Fp men betänk att jag röstade i mitt första val 1985, då hade vi Bengt Westerberg och Fp rockade - iallafall lite.

I vilket fall så härrör sig mina åsikter från sent 90-tal, då jag senast bodde i Sverige så nu har jag (nog) bestämt mig för att inte rösta i nästa svenska val. Det känns inte som om det är min sak att vara med och bestämma hur Sverige ska styras när jag inte bott där på snart tio år. Men jag har inte blivit fransk medborgare heller så det betyder alltså att jag inte kan rösta någonstans, vilket känns märkligt och lite sorgligt.

Men idag är vi glada, igår ringlade sig köerna till vallokalerna, idag till tidnigskioskerna när alla ville ha en historik upplaga av New York Times. Jag har hela dagen gått och undertryckt en impuls att gå fram till alla svarta jag mött och gratulera. Men många såg nöjda ut och det diskuterades politik både i tunnelbanan, på jobbet, i skolentréen med vakten och bland franska expatföräldrar. Jag har nog inte träffat på en enda stackars McCain-supporter idag, de håller låg profil.

Valorgie

Nu är klockan 8:27 och vi har redan ätit upp glassen. Ingenting är klart än. Vi hade tänkt gå ut på lokal på valvaka men maken blev sjuk och kroknade i soffan. Dessutom känns reportrarna på CNN och MSNBC som kompisar efter ett par månaders valbevakning, jag vill höra vad de har att säga. Så vi sitter här och zappar mellan en 6-7 olika valvakor på TV samtidigt som vi har pallrat upp varsin laptop på soffryggen. Vi har köpt en soffa med väldigt bred rygg så det funkar bra att ha en laptop med 15 olika nyhetssiter, bloggar och politiska analyser där. På alla kanaler är det tavlor och pilar, röda och blå fält, siffror och procentsatser, analyser och tyckanden, senatorsplatser och socioekonomiska diagram. John King pa CNN är kung med sin coola interaktiva karta.

Nu är klockan 8:30 och Obama har vunnit Pennsylvania.

Detaljnivån på analyserna är rätt kul. Ungefär som om man i en svensk valvaka skulle analysera västvärmländska arbetarklassröstare, eller kvinnliga yngre väljare på norrlandskusten. Det är en utmaning att hänga med dock, valsystemet är komplicerat och de väljer allt från sheriffer till rättsläkare, senatorer och en president idag.

Nu börjar Obama dra ifrån ordentligt, ni lär se resultatet när ni vaknar imorgon!

Den som ropar...

Dottern, 4, var på teater med förskolan idag. Gissa vad de såg?

Ja det var ju en lågoddsare, givetvis såg de Peter och Vargen - Peter and the Wolf. Sonen som är sju har redan hunnit se "Pierre et le loup" minst fyra gånger i olika skol- och barnuppsättnigar och själv minns jag vagt träiga uppsättnigar framförda av entusiastiska barnteatergrupper i illaluktande gympasalar.

Finns det ingen annan barnpjäs? Eller är det musiken man vill åt? Jag har också ett minne av att musiklektionerna under tio års tid enbart bestod av Peter och Vargen, "Tavlor på en utställning", Griegs "I Bergakungens sal" och för lite 70-talstypisk exotism: Miriam Makeba. Och sedan började vi om med Peter och vargen igen...

Men snygga är de!

Jag började mitt nya jobb idag.
Jag hade nya skor.

Big mistake, biiiig mistake, som Vivian Ward sa.

Hemma på min gata i stan...

...såg det ut så här i fredags kväll.
Det var The Village Halloween Paradae. Mer, och lite bättre, foton här.



Det bästa var ett hundratal zombier, skelett och draculor som dansade synkat till Thriller hela paradvägen. Thriller fyller 25 år i år och Michael Jackson kändes på något sätt mycket passande bland gengångare och spöken.


Jag blev mest rädd av att vi alla fyra stod uppallrade på vingliga soptunnor i två timmar. Samtidigt som vi skulle hålla reda på häxkvastar, piratsvärd och diverse hattar. Men roligt var det, publiken var lika intressant utklädd som deltagarna och stämningen var lätt galen men trevlig. Maken tykte det hela liknade en Pridefestival och visst fanns det likheter, mycket beroende på populationen i våra kvarter. Det kändes inte lika ödesmättat som den Allhelgona jag skrev om förra året.

Rätt skönt är det dock att den här helgen är över. Det har klätts ut och paraderat i två skolor, trickats och treatats, skrämts och busats så det räcker för ett tag nu. Och inget mer godis innan jul nu, tack.

Dagens citat

'A woman must have money and a room of her own if she is to write fiction' -- Virginia Woolf

Med en hälsnng till Jorun som inte är den första (eller sista) kvinnan som försöker arbeta vid köksbordet. Själv har jag inrett (nåja, ställt in ett litet bord) ett hörn av sovrummet till mitt. Jag drömmer också om ett eget arbetsrum med bokhyllor, länsstol, bra lampor, musik och ett vackert skrivbord framför en skön utsikt. Gärna en brasa också. Där ska jag ta emot mina vittra vänninor och vi ska dricka te och läsa poesi.

Double standard

Följande är ett sätt att förklara varför det här valet är så viktigt:

What if the Obamas had paraded five children across the stage, including a three month old infant and an unwed, pregnant teenage daughter?

What if John McCain was a former president of the Harvard Law Review?

What if Barack Obama finished fifth from the bottom of his graduating class?

What if McCain had only married once and Obama was a divorcee?

What if Obama had met his second wife in a bar and had a long affair while he was still married and abandoned his crippled wife who had waited steadfastly for him to return from the Vietnam war?

What if Michelle Obama was the wife who not only became addicted to pain killers but also acquired them illegally through her charitable organization?

What if McCain was a charismatic, eloquent speaker and Obama couldn't even read from a teleprompter?

What if Obama was the one who had military experience that included discipline problems and a record of crashing several planes?

What if Obama was the one who was known to display publicly, on many occasions, a serious anger management problem?

And what about the flag pin? McCain still does not wear one, yet Obama is required to. Why is that?


Hittat hos Gunilla.