Fyra månader till, det klarar vi!

Sommaren kom bevisligen förra året och även året innan . Hav förtröstan!

My new hood

Ett torg, ett kafé, en rottingstol, en grand creme. Man kan leva här också. Helt klart.

A la maison

Jag är fortfarande helt "sonné", snurrig, av jetlagen. Och av flytten antar jag. Vi har några konstiga men inte obehagliga dagar här. Försöker göra huset någorlunda beboligt. Handlar kylskåp, tvättmaskin, spis, dammsugare och strykjärn som vore de grönsaker. Vi bestämmer oss snabbt, har inte tid att tjafsa och fundera så mycket. Försöker vara rationella och hitta rätt balans kvalitet/pris. Inköpslistorna är långa; sophink, mopp, hårtork, dörrmatta, TV, duschdraperi. Vi har ju vetat hela tiden att vi skulle behöva köpa allt det här när vi kommer tillbaka, det ingår ju sas i "kalkylen" men det känns ändå lite osunt att tokshoppa såhär, trots att det ju bara är bassaker i ett normalhem, inte Poggenphol direkt. Badrumsskåp, galgar, kastrull, kaffemuggar, salladsskål. Blir övermätt och orkar inte ta så många mer köpbeslut nu. Satt för några timmar sedan på golvet i ett Castorama och tittade på 50 duschmunstycken. Är det menigen att jag ska ha en åsikt om vilket duschmunstycke jag vill ha? Det kändes övermäktigt.

När vi inte handlar pratar vi med byråkrater och servicemänniskor på telefon eller face to face. Bank, arbetsförmedling, kommun, kabelbolag och mobiloperatör. De är mer eller mindre hjälpsamma. Dessutom åker vi tillbaka och byter en del av de inköp vi just gjort. Men det ingår ju liksom i övningen.

Och så njuter jag av matavdelningen på det Monoprix jag har tvärs över gatan. Yogurtavdelningen! Vinpriserna! Scharkuteridisken! Fiskdisken! Osten! Det är helt klart lättare att hitta kvalitetsmat till bra pris här än i New York. Dessutom har vi minst fyra bagerier inom gångavstånd och en matmarknad 20 meter hemifrån två morgnar i veckan. Jag ser fram emot att få mitt kylskåp levererat imorgon förmiddag!

Nu ska jag krypa ner på min luftmadrass igen. Bonne Nuit!

Hur var det nu, var det verkligen vägen som var mödan värd?

Ligger nu här igen på en luftmadrass is ett tomt hus på en ny adress. Det är så märkligt att flytta, iallafall så här långt, vi byter ju liv. Igen. Känner mig bortkopplad, bredvid mig själv, rätt nöjd men lite förvirrad. Jetlaggen hjälper ju också till.

Allt har gått bra, flyttgubbarna kom i fredags morse, jag köpte neskaffe och försökte hålla barnen ur vägen. Det var svinkallt och vi gick till jättetråkiga lekparken där det var snösörja, där monterade de äntligen ner byggställningarna från bygget som pågått där så länge vi bott här. Det var ju så dags nu.  Till slut frös vi så att vi gick och såg Avatar som sonen redan sett. Det var några konstiga dagar innan flyget gick söndag kväll. En hel del städning och ärenden att göra men samtidigt stunder av total sysslolöshet, när vi inte riktigt hade någonstans att ta vägen. Inget hem.  Som tur var hade vi fått låna en lägenhet av några snälla vänner. Så fin utsikt hade vi våra sista dagar i NYC.

Pga tur med biljettprislotteriet flög vi lyxflyg, stolar som kunde omvandlas till riktiga sängar. Barnen tyckte det var jättekul. Vi flög rakt över Manhattan vid takeoff och det låg där som ett guldskimrande juvelsmycke mitt på den svarta sammetsnattsklänningen. Vi såg Empire State, Chrysler, Central Parks svarta ruta och sonen påstod att han såg vårt hus (nja). Lite knep det till i hjärtat alltid. Vi lovade varandra att komma tillbaka. Snart.

Vid framkomsten tog det sendvanliga två timmar att få en hyrbil som var så stor som den vi beställt. Vi hade löjligt mycket bagage, 10 incheckade och 6 handbagage. Man har väl lärt sig av Amerikanerna, de har så där mycket bagage för en weekend på Bahamas! Men vårt flyttlass tar sex veckor så den här gången har vi packat lite handdukar, lakan, köksgrejor och annat bra-att-ha.

Vi körde direkt till Normandie med barnen, de har febrarilov och stannar hos farmor och farfar ett tag. Sedan tillbaka för att få nycklarna till nya huset. Sedan en sväng till Carrefour för att köpa en TV eftersom kabelkillen skulle komma tisdag morgon. Och en transformator till luftmadrasspumpen. Jag hade ett ögonblick av lätt förtvivlan när jag travade runt med min kundvagn och inte kunde hitta någon transformator och klockan var fem minuter i stängning. I sista stund hittade jag en pump och det kändes som om jag med nöd och näppe undvikit en smärre naturkatastrof.

Den dan var rätt lång. Fördelen var att man sov rätt bra även på luftmadrass.

Allvarligt problem

Jag har inget kaffe kvar, använde sista skrapet till morgonens kopp. Jag kan ju inte köpa en hel burk kaffe för två dagar. Men jag kan väl inte heller förväntas flyttpacka och städa UTAN KAFFE? Tanken svindlar.

VAD GÖRA?

/Panic in the pantry

FDay -2

Posten för eftersänding -check,
Frälsis med 2 kassar urvuxet -check,
läkarbesök -check,
kemtvätten -check,
UPS med Amazonretur -check,
apoteket -check,
skicka papper till skolan i Frankrike -check,
mutlunch på Mc Donalds -check (för att muta uttråkade barn alltså)
ringa samtal som glömts bort i tre dagar -check,
rensa medicinskåp -check,
svara (försenat) på ett antal email -nja,
packa åt barnen -har tagit fram väskorna,
packa åt mig själv -nattens projekt.

Ungeför så här ser mina dagar ut sedan någon vecka tillbaka, dessutom leker jag soccermom och har kompisar över på playdates i parti och minut för att kompensera bristande sportlovsaktivitet.

Någon sa att en flytt är det mest stressande man kan vara med om förutom en nära anhörigs död. Det tror jag inte ett dugg på. Jag tror att arbetslöshet, skilsmässa, sjukdom plus en hel massa annat är mer stressande. MEN visst är man uppe i varv. På fredag kommer flyttgubbarna och vi flyger på söndag. Allt kommer ju att gå bra, det gör ju det till slut för det mesta. Det värsta som kan hända är att man glömmer avboka någon grej eller missar att ta med sig något men det mesta går ju att köpa-fixa på annat sätt.

Precis som sist flyttar vi ju snabbare än vårt bohag. Sist fick vi vänta fem månader på flyttlasset men den här gången hoppas vi att det bara ska ta sex veckor. Vi har packat ska packa en resväska med lite köks och hushållsgrejer och så ska vi låna på plats. Det gör mig inget att campa lite, det svåra är att komma ihåg vad vi måste ta med oss i väskorna, papper och sådant an kan behöva för skola och den franska byråkratin.

Men på det hela taget känns det okey nu. Det känns skönt att vi åker snart, väntetider är aldrig bra, nu vill jag boa in mig på nya stället, skaffa vanor coh lära mig hitta.

Men nog kommer vi att sakna den här crazy stan.

Lära för livet

Dottern som just fyllt sex idag:

- What did you learn in college to be, like a normal person?
- Du menar en vuxen?
- No, a normal person, how did you learn like, to go by yourself outside? And be normal.
- Det lärde jag mig inte i skolan, man lär sig genom att leva, att bli äldre.
- But HOW?

Och var lär man sig att svara på sexåringars frågor?

Läs relaterat hos Suziluz.

Wherever I lay my hat

Jag läser på Peter Englunds blogg om ett tal av dramatikern Ralf Långbacka, där han redovisade sin skepsis mot all identitetspolitik, utan istället pläderade för vår rätt till olika men kompletterande jag. Han talade själv om sina olika identiteter: finsk, svensk, tysk, rysk.

För en tid sedan var jag ute och åt middag med tre svenska kvinnor. Eller svenska och svenska förresten. En har bott i USA i 25 år, hon är gift med en libanes uppväxt i Frankrike, hennes ena dotter är gift med en amerikansk jude av östeuropeiskt ursprung och den andra med en amerikan med irländskt-katolskt påbrå. Den andra kvinnan har bott här i fem år, efter några år i London och är gift med en svensk-iranier (invandrad till Sverige som barn), den tredje har svenska föräldrar men har bott hela sitt liv i USA förutom en tid i Egypten, hon ska nu flytta till Lund och plugga.

Så där satt vi fyra svenska kvinnor i New York och diskuterade Mellanöstern och hur det är att vara gift in i en sekulariserad, emigrerad iransk familj och att kristna libaneser nästan är mer franska än libanesiska (fast bara nästan). Vi pratade Sverige också förstås, och barn, och kulturarv, och språk.

Det mest slående var nog att alla var så nöjda, appropå mitt klagande över utlandssvenskar nedan. Ja, tänk så livet blivit, vem hade kunnat tro det? Men det blev rätt bra trots allt, och vilken rikedom i erfarenheter, kulturskatter, traditioner. Man jämkar förstås, och ger avkall ibland, men man får ju så mycket!

Mina nyårslöften har jag redan brutit, i den mån jag hade några, det ingår ju nästan i konceptet. Men inför flytten har jag en rad föresatser. En av dem är nog att försöka komma till den här punkten. Att sluta se flyttarna och de multipla kulturerna som något jobbigt utan att "embrace them" som man säger här. "Gilla läget" kanske man kan säga på svenska, fast jag söker en mer aktiv term. Ta till mig det som blivit mitt liv, äga det. Jag jag är både svenska och parisiska och tom kanske New York-bo,  på en gång.  Tänk vilken tur jag har!

Man kanske skulle höja ambitionen?

Läser på Wikipedia om John Smith, engelsmannen som etablerade den första brittiska bosättningen i Amerika.

Vid 16 stack han till sjöss, blev mercenär för fransmän och holländare, senare i tur och ordning pirat, handelsman och kapten hos Habsburgarna där han duellerade och högg huvudet av tre turkar. För det blev han adlad av en transylvansk prins, efter det sårad i ett bråk med tartarer och såld som slav till en turkisk adelsman som gav honom som gåva till en konstantinopilsk matrona som blev förälskad i honom. Han flydde via Krim genom det Polsk-Lithuanska riket (?), Europa och Nordafrika för att åtarvända till England år 1604.

Är ni med? Då var han 27 och hade alltså inte ens börjat med upptäckresandet!

Han följde med en expedition till Virginia, blev anklagad för myteri på resan över men blev så småningom  ledare för den första engelska kolonin i Amerika. Där överlevde han svält, vattenbrist och dåligt väder. De krigade i flera omgångar med indianstammen Powhatans och inte mindre än två gånger räddades hans liv av hövdingens dotter Pocahontas. Iallafall om vi ska tro Johan Smith, ingen har konfimerat vad som hände. Slutligen återvände han till England efter att ha skadats av en explosion. Pocahontas gifte sig (eller giftes bort med) en engelsman och slutade även hon sitt liv i England.

Lever vi inte otroligt tråkiga liv här i det 21a århundradet?

Snowday

Idag har vi ett EPIC, HISTORICAL snöoväder. Det betyder normal, mellansvensk snöyra. Mer slaskigt än braskigt och snö som letar sig innnanför kragen.

Skolan är stängd och jag som slutade jobba för en dryg vecka sedan njuter av att det inte är stressande, vi har kompisar här också, jag vet ju hur jobbiga de där skolstängningarna är när man jobbar. Så vi bakar brownies och tittar på snön genom fönstren, rätt mysigt.

Annars far jag mest trunt på dagarna och försöker hinna se, eller se om en del inna flytten. Har hunnit gå på MoMA, The Met och Whitney den senaste veckan. Så nu har jag sett Monets näckrosor här innan jag åker och ser desamma (fast andra tavlor då) i Paris. Impressionisterna hittar man var man går, var man sitter och var man står. Om ni måste välja museum om ni kommer hit så satsa på The Metropolitan, otroligt stort och med mycket fantastiskt att se.

The Whitney hade stängt tre våningar av fem när jag där så det var lite surt. Men jag såg en videoinstallation. En del bestod av en absurd kortfilm som handlade om brittiska flyktingar som med fara för livet försökte ta in i ett afrikanskt land via hemliga gångar. Man fick bl a se en intervju som en immigrationsbyråkrat höll med en papperslös britt. Ett så enkelt grepp, att byta perspektiv, var rätt effektivt. "Var kommer du ifrån", "En liten ort i Surrey som heter Reading", "Är det säkert det? Vore det upp till mig skulle vi ta emot er allihop, jag har sett hur det ser ut hos er, jag förstår att ni vill bort.  Men det finns inte plats för alla som vill komma" säger den svarta kvinnan med tjock accent från södra Afrika. "Det finns ingen framtid för er här. Förresten vad äter ni egentligen in Surrey?"

Tips!

Nu tipsar jag om Frontline igen, dokumentärprogrammen på PBS, den statliga TV-kanalen. Nu ett program om vårt nya on-line liv, The Digital Nation. Den behandar ämnet brett; skolan (skolor som har hela pedagogiken byggd på dataspel), spelvärlden (skapar de mer eller mindre isolering?), det virtuella kontoret (IBM har sina möten i Second Life) och militären (dronepiloterna som sitter vid skrivbordet och släpper bomber och dataspelen de använder som reryteringsverktyg).

Citatet jag minns: "Technology isn't good or bad, it's complicated and powerful"

Värt att titta på här! Klicka gärna runt på websiten också.

Ja, jo alltså

Vi ska flytta tillbaka till Frankrike om ni inte förstått det redan. Därav samma gamla bloggpost härunder som jag nog skrivit minst fem gånger tidigare. Själva flyttandet drar igång samma gamla tankar som jag aldrig får någon riktig rätsida på.

Men, det känns på det hela taget bra, och det är vårt beslut, vi har inte blivit tvingade. Därmed inte sagt att det varit ett lätt beslut.

Det hela har gått rätt snabbt och flyttlasset går om knappt tre veckor. Så nu håller jag på att ta adjö av min bonuspappa New York för att fortsätta metaforen från föregående inlägg. Bonuspappan som haft den lyxiga rollen att göra roliga grejer med mig utan något större ansvar. Som jag kan ha en lättsam relation till, som jag inte har en historia med. Men som jag samtidigt nog har en rätt ytlig relation till. Men vars energi och exotism tilltalar mig.

Idag har jag gjort en pilgrimsvandring till mitt favoritfik som ligger bredvid det hotell vi bodde på när vi kom den heta sommaren 08. 88 Orchard, ett tips om ni har vägarna förbi.

Exodus revisited

Återigen:

Ibland känns det som om man kan ha två attityder som utlandssvensk.

Antingen längtar man tillbaka till Sverige mest hela tiden. Man kan ha bott utomlands länge men strävar hela tiden hem, eller efter det man minns/vill minnas av Sverige. Man irriterar sig på det mesta i det nya landet; skolan är för elitistisk, grannarna för snobbiga, vintern för regnig, trafiken för hemsk, svärmor för katolsk. Man kanske är ingift i det nya landet och har kanske flyttat/blivit kvar på grund av kärlek till en partner, inte kärlek till landet. Man har inga direkta planer på att flytta hem mer än i fantasin. Det är alltid ett "omöjligt" alternativ. I ens förklaringvärld är exodusen orsaken till det mesta som inte fungerar i ens liv; misslyckad karriär, otrevlig förlossningsupplevelse, dåliga skolresultat, isolering. You name it.

Eller så vill man absolut inte tillbaka. Man har flyttat till något, funnit något man kanske saknade i Sverige. Eller så har man bara skapat sig ett liv där man råkade hamna. Men ofta verkar det resultera i att man resonerar tvärt om; ingeting är bra i Sverige längre. Allt blir sämre och sämre och tack och lov att jag hann undan i tid! Hemflytt är givetvis inget alternativ.

Jag själv har periodvis haft båda attityderna men oftast känner jag mig mittemellan mina länder. Jag har använt bilden av skillsmässobarn förut. Jag står där mellan hötapparna. Ibland avskyr jag mamma och ibland pappa. Ibland båda. Och samtidigt älskar jag ju givetvis båda (eller alla tre nurå i den moderna storfamilj som mina flyttar skapat). De är alla en del av mig.

Den första attityden är givetvis ingen lösning. Antingen får man ju ta sig i kragen och se till att komma tillbaka till Sverige, eller se sig om om det som inte fungerar kan lösas ändå. Att leva motströms mot hela det samhälle som omger en, och som ens partner och barn tillhör blir ensamt och kontraproduktivt.

Men måste man då hamna i attityd två? Måste man revoltera mot mamma, måste man klippa av navelsträngen?  Det kanske är oundvikligt, ibland blir jag så otroligt irriterad på vissa svenska företeelser som jag ser som just svenska. Likt en tonårsdotter tycker jag knappt att Sverige gör något rätt, ja ibland är hon rent pinsam. Jag tror att problemet är att jag inte ser hela bilden, jag har t ex helt slutat läsa Expressen, Aftonbladet och Newsmill för bilden det ger av Sverige ju är helt knäpp. Man måste kanske bo i Sverige så att man hör andra röster än medierösterna för att få lite motvikt. Nu blir allt andrahandsupplysningar.

Sedan är det väl en del av ett sorgearbete. Man har ju förlorat mamma trots allt. Och man får aldrig tillbaka relationen man hade till henne igen, vare sig man flyttar tillbaka eller inte. Man har helt enkelt en annan typ av relation. Frågan är, hur kan den relationen se ut då?

Modesty is not his middle name

Hittad på Mashable.com.

Och jag kan ju inte låta bli att undra om inga kvinnor alls jobbar på Apple?

Coney Island i lågsäsong

Jag har alltid tyckt om badorter under lågsäsong. Just nu är det väl inte bara lågsäsong utan total icke-säsong. Det var svinkallt igår, i och för sig bara minus åtta men med en isvind som gjorde att det kändes som betydligt kallare. Målet för vår utflykt var New York Aquarium, vilket var lyckat, även det för att det var lågsäsong och nästan tomt. Man fick hålla sjöstjärnor i händerna och de gigantiska valrossarna tryckte sig mot bassängfönstret så sällskapssjuka var de (eller så kliade det på ryggen).

Akvariet ligger på Coney Island, denna mytiska semesterort som ligger inom New Yorks tunnelbanesystem. Dit åkte de barnrika irländska och italienska familjerna i början på förra seklet för södagsförströelse. Numera är det rätt slitet och tacky, det finns flera tivolin och "arcades". Tänker er Brighton, fast lite mindre. Det finns en känd Boardwalk med kiosker, några mytiska bergochdalbanor och så Nathan's berömda Hot Dogs. Varmkorven uppfanns här, tro't den som vill! De är faktiskt rätt goda, skulle tro att det är gjrda på nötkött, varmkorv här är oftast gjord på nöt-, kalkon- eller kycklingkött.

Så här på vintern är det folktomt, havet är isgrått, allt igenbommat. Vemodigt, fult och samtidigt vackert. 

För att kommat till Coney Island med bil åker man Ocean Parkway rakt söderut genom i stort sett hela Brooklyn. Det är en bred aveny som går genom ett annat New York. Som alltid när man lämnar Manhattan känns det som att komma till ett annat land. Längst Ocean Parkway såg jag säkert femton  olika stora judiska byggnader; synagogor, Thora study center och andra byggnader med Davidsstjärnor och hebreiska tecken på. Vi såg också flera män och pojkar i ortodoxa kläder. Jag tänkte på att man ser kyrkor av alla möjliga slag överallt i New York, synagogor ser man i vissa kvarter och moskéer eller buddistiska tempel ser man aldrig (jo, det finns ett tempel i Chinatown). Men så är det ju i Europa också, fast där dominerar kyrkobyggnaderna ännu mer tror jag. Moskéerna brukar mest bestå av källarlokaler. Och varje gång det ska byggas en moské blir det ett väldigt hallå. Som om muslimerna skulle bli fler för att det fanns en moské?  Jag tror ingenting blir bättre av att folk dväljs i underjorden, varken i bokstavlig och i bildlig bemärkelse.

Dagens citat... och dagens RSS-tillägg.

"Detta att hon visar sig vara så lätt att göra med är egentligen inte förvånande. Upptagenhet med den egna prestigen är, liksom som en viss typ av monumentalism, alltid ett svaghetstecken. Det är något som måste stöttas upp. Inte så här." Peter Englund om Herta Muller.

Ni har väl sätt att han är igång i gen? Nu i Att vara ständig.

Uppåttjack

OK, det är måndagmorgon i slutet på januari för oss allihop. Måndag. Januari. Det enda som hjälper i det här läget är att skruva upp volymen på datorn och dansa med. Doctor's orders.

Kvinnorummet

Har varit på lunch med ett gäng franskspråkiga kvinnor. Trevligt, men hjälp vad off jag kände mig. Det diskuterades recept, semestrar och makarnas jobb. Inte för att jag hade så mycket mer intressant att tillföra diskussionen, jag menar vad pratar man med främlingar om?, men ändå. Jag känner mig ofta så fel i sådana här sammanhang. De hade sammanställt en receptbok som hette något med "Mammornas recept..." och jag blir alldeles kliig på hela kroppen. Varför är det så? Jag har också kommit hit pga av min makes jobb, nu jobbar jag visserligen men jag valde att vara hemma länge med mina barn, min man tjänar mer än jag. Varför tycker jag att jag är så annorlunda? Jag har överhuvudtaget svårt att definiera mig som mamma. Som kvinna ja, jag har inget problem med min könsidentitet, men jag presenterar mig aldrig som "mamma, maka, marknadsförare" eller hur det nu skulle kunna låta. Jag börjar nog med mitt yrke, sedan att jag är svensk kanske, och ja jag har familj om det nu intresserar någon.

Kanske för att jag är rätt dålig på det traditionellt kvinnliga, recept är inte mitt gebit direkt. Man jag är inte så bra på något traditionellt manligt heller för den delen. Ändå känner jag mig alltid som värsta jobbiga anarkofeministen på sådana här tillställningar.

Annars har jag givetvis gått på min beskärda del av tjejmiddagar och jag uppskattar det ibland. Jag kan tycka att diskussionen kan bli annorlunda om det bara är kvinnor, också på ett bra sätt. Visst finns det erfarenheter att dela. Jag har väninnor som jag alltid träffar utan repektive, men det är för att jag vill träffa dem inte för att de är kvinnor (inbillar jag mig).

Sedan är det kanske så att jag inte kände mig utanför för att alla andra var mycket kvinnligare eller mammigare än jag utan helt enkelt för att vi kanske inte hade så mycket gemensamt. Och så hade det ju varit även om det varit män där.

Ja, det här har jag rantat om tidigare, inget nytt under solen här inte, men nu fick jag iallafall skriva av mig.

Shiny Apple People

Jag var på Apple Store på lunchen för att diagnostisera min MacBook igen. Där ser det ut som en indieungdomsgård. Inte kunderna, de kommer i alla former och storlekar, men personalen är så roligt typecastad. 30% har luva på inomhus, 50% långärmad t-shirt (jag gissar med tryck) under den tighta kortärmade Apple-t-shirten, 100% hängjeans och 100% gympadojor. Tjejerna ser alla ut som Janeane Garofalo; lite runda, korta, långt hår, glasögon, definitivt nerdiga. Söta tjejer som trots långt hår ser ut lite som pojkar. Killarna har finnar och är taniga, har ofta hår i ansiktet. Alla är vänliga och knappar frenetiskt på sina iphones. Reparationskillarna har titeln "Genius" och man "checkar in" för att få sin laptop reparerad. Finns det verkligen ingen Apple store i Stockholm? Mer Sverige 2010 kan det väl inte bli? 

Jag gillar nerdar. Jag har jobbat nästan hela mitt yrkesliv med ingenjörer. Men ingenjörer som nog oftare haft vindtygsjacka än luva inhomhus. Ingenjörer är enligt min erfarenhet i regel väldigt trevliga. Ofta intelligenta, begåvade och kanske i vissa fall tom genialiska inom sitt gebit. Och ändå respektfulla, med normalstora egon.

Tack och lov att jag slipper jobba med kulturmänniskor tänker jag ibland. Eller modemänniskor. Tack och lov att jag slipper jobba med alla dess kreatörer med egon stora som hus. Den samtalston som verkar råda i vissa kretsar har jag aldrig upplevt, varken privat eller professionellt, bara sett på nätet. Jag vet inte om jag haft tur, eller om det är det otrevliga, snarstuckna, uppblåsta människorna som får allt medieutrymme.

Ibland kan jag tycka att andras jobb och bransch verkar roligare, mer spännande. Men jag har det nog rätt bra bland mina ingenjörer ändå, och aldrig att jag byter bort ett respektfullt arbetsklimat mot en ballare bransch. Om det nu är så att man måste välja.

Uppdatering: Jag korslänkar till Helena där vi har en liten diskussion om det som inte står i det här inlägget, ungefär.

Det verkar så kul att vara Jennifer Saunders

Kolla henne som Meryl Streep i Mamma Mia här del 1. Del 2 är ännu roligare.

Stellan Skarsgård spelas av ett flöte kålrot. "He's massive in Scandinavia"!
(Kålrot = swede, fattar'u?, det gjorde inte jag...)

Fotfästet

Inser att jag skrivit tre deprimerande inlägg om Haiti på raken, det var inte riktigt meningen. Bli inte oroliga nu, jag mår bra. Tror jag. Vi har tagit ett stort beslut igen, det var jobbigt. Men det känns på det hela bra, det tror jag . Det blir nog bra. Klart det blir bra! Eller hur?

Kaoset

På Tvn är det fortfarande Haiti dygnet runt Jag har aldrig sett något liknande, det var säkert likadant efter tsunamin men då bodde jag inte här. På CNN rullar hemska bilder blandat med mirakelhistorier om människor som räddas efter en vecka. Non stop fundraising, känslosamma hjältehistorier, hemska fakta och så lite fundraising på det igen.

Filmstjärnorna står i kö för att gästa Larry King, minste B-skådis upp till Michele Obama har gjort reklam för SMS-donationer. Och det funkar, 20 millioner dollar har redan kommit in den vägen, det är 2 miljoner människor, jag är en av dem. Men visst känns det lätt absurt när Ashely Judd demonstrerar små påsar med något som renar vatten, Ben Stiller talar om uppblåsbara sjukhus, CNN-reportern Gupta opererar i dirketsänding i ett tält. Bush och Clinton samlar pengar. Anderson Cooper svettas aldrig men tappar faktiskt nätan fattningen och skriker i TV att folk dör i onödan. Massgravar, försvunna. Alla dessa anhöriga som aldrig kommer att säkert veta vad som hände. I går hittade de en baby fortfarande med navelsträng. Hon föddes antagligen samma dag som jordbävningen, låg i ett dike och inte ett spår finns av mamman. Föräldralösa barn som väntade på att adoptionspapperen flygs över i förtid till oroliga nya föräldrar i USA. Utvisningshotade haitier i USA får stanna, iallafall ett tag. Några glada bilder mitt i allt elände.

Militären är där nu, den amerikanska militären givetvis. Var är de andra, var är FN trupperna, borde det inte vara de blå baskrarna som håller ordning inte amerikanska marinkårssoldater? EUs nya utrikesminister vill inte ens åka till Haiti, Hillary Clinton har givetvis redan varit där.

Med så mycket hjälp måste man ju kunna bygga upp landet. Ja, men sedan , hur garantera en demokrati? Hela landet behövde ju byggas upp redan innan den här katastrofen. Är det här botten som får allt att vända?

Var finns lärdomarna från tsunamikatastrofen? Kan vi det här nu? Vet vi hur man gör för att undvika exploatering, gnabbande mellan hjälporganisationer, maktroffande och trafficking av borglömda barn? Vet vi hur man gör för att bygga rätt sorts hus, till rätt personer, på rätt plats? Får fiskarna sina nya båtar, bönderna nya kor och handlarn en ny affär eller kommer andra lycksökare och snor åt sig hela kakan?

Jag vet inte, jag vet bara att alternativet inte finns. Vi kan inte bara se på utan att göra något. Utan influgen medicins hjälp och militär skulle landet försvinna i ett ännu värre helveteskaos.

En ding ding värld

Nyheterna i min rss-läsare ikväll:

• 
  
  

  Sjukhus tvingas säga nej - 4 hours ago

  ShareKöerna ringlar långa till de få fungerande sjukhusen. Brist på antibiotika gör att människor dör.
  
  
  
  
• 
  

  MP kräver sanktioner för läkare - 7 hours ago

  ShareLäkares förskrivningsrätt ska kunna begränsas. Det föreslår MP för att minska antibiotikabruket.
  
  
  
  
  I Haiti dör människor för att de inget antibiotika har. I Sverige dör människor för att de för mycket antibiotika har.
  
  
  
  

...

Och åerigen fylls TV-rutan av ofattbart lidande. Återigen drabbas de redan drabbade, de svagaste, de fattigaste, dessa våra minsta. Det är bara 145 kilometer från USAs gräns till Haiti. 145 kilometer bort finns en helt annan värld.



Sången har ingenting med Haiti att göra men jag ville lyssna på något vackert. Som koltrastsång.

Lilla vännen

Sex år.

Stor nog att få små paket.

Liten nog att tro att man kan läsa imorgon.

Stor nog att veta exakt vad man vill ha på sig.

Liten nog att tycka att allt kliar.

Stor nog att fundera över vad som händer när alla människor har dött och inga finns kvar.

Liten nog att fråga pappa.

Stor nog att ha en BFF.

Liten nog att ändå tycka att mamma är bäst.

Stor nog att fnissa om "handsome boy" som går i trean.

Liten nog att inte veta vad han heter.

Sex år.

En evighet.

Ett ögonblick.

What a Perfect Day - en bilddagbok i dåliga iphonebilder. Del 2.

För att fortsätta mattemat här visar jag bilder från lunchen vi åt innan muséet.

Vi åt på en deli, vilket står för delicattesen. En deli är det mest Newyorkska man kan tänka sig och är en mataffär där man köper mest över disk och ofta även kan inmundiga sin lunch på plats.

De säljer alltså delikatesser, eller det som amerikaner kallar delikatesser: charkuterier, pickles, sallader, färdiglagad mat. Dessutom ofta toapapper, blommor, godis och annat av livets nödvändigheter.

Vi gick till en italiensk deli för det var lördag, på söndagar är de judiska kosher-delina öppna. De har ungefär samma menyer, fast kosher då. 

Det finns lyx-delis, med riktiga delikatesser. De flesta är dock närmast närbutiker med mackor och kaffe och långa öppetttider. Mysigare än seven-eleven är de iallafall.

Barnen åt Egg and Bacon on a roll (vitt , mjukt, rätt smaklöst bröd), jag åt en creme cheese bagel (ingen lox, New Yorks ord för salmon, idag) och till eferrätt fick barnen för en gång skull sina eftertraktade doughnuts, som jag tycker är helt oätbara, men de kanske ska bli poliser när de blir stora?

Ett lite mer genuint alternativ till Mc Donalds!

What a Perfect Day - en bilddagbok i dåliga iphonebilder

I lördags njöt vi av något av det bästa New York har att erbjuda, framförallt om man är en barnfamilj: The Museum of Natural History som ligger vid västra kanten av Central Park. Rekommenderas med eller utan barn!

Titta vilka fina utställningsmontrar de har, mina dåliga bilder gör dem inte rättvisa. De här är från avdelningen American mammals, det finns en sal med African mammals också och en fin sal om oceanernas liv med en gigantisk blåval i taket. Plus rymden, jorden, dinausarier (alltid en hit) och mycket mer.

Och indianer samt Afrikas och Asiens urbefolkningar. För de tillhör ju också naturhistorien precis som grodorna och cayoten, eller? Alltså ni får gärna tycka att jag är PK men jag blir alltid så störd av den här koloniala synen. Visserligen är de dessa befolkningars historia som visas, hur indianerna levde när europeerna kom, men europeernas hus visas inte i en glasmonter. Det finns ju historiska anledningar till det här men jag tycker ändå att det är märkligt, jag skulle hellre se att människornas historia visades i en annan kontext, i ett historiskt museum t ex. Men historiska museer innehåller väl enbart västerlandets historia, och möjligen Kinas. Fast kanske finns det ett naturhistoriskt museum i Mombasa eller Buenos Aires där man har montrar som visar 1600-talets nederländska hanteverkare?

Vackra montrar har de iallafall, ni som sett den ebarmligt dåliga filmen A night at the Museum känner igen er (även om museet inte se likadant ut i verkligheten).

Så American Mamals. Först ut är bisonoxarna. Visst kan man ana Svartfot och John Wayne vid horisonten?

Hej Rex! Du ser tom läskig ut när du är naken.

Master Chef

Dottern får hemkunskapsundervisning i skolan. Det kallas Cookshop Classroom och vi har fått hem fina glansiga papper som talar om nutrition och värdet av att kunna laga mat. Det låter ju bra efter alla diskussioner om obesitet och fastfood. På något sätt anordnas det i samarbete med New York Food Bank, men hur de hemlösa får mer mat för att barnen lär sig laga mat i skolan har jag inte riktigt greppat.

Anyhow, i går kom hon hem från första lektionen med ett nytt glansigt papper (vem betalar de där papperen?). Där stod:

Today we prepared and tasted Pear Slices.

Ingredients
Pears

Directions
1. Wash pears
2. Cut pears into quarters.
3. Enjoy!

Egentligen kanske det är en missuppfattning att ingen lagar mat här. De lagar visst mat, det är bara det att vi kallar det något annat. Käka ett päron, typ. 

Vett och netikett

Bästa Fru Ribbing,
När någon plötsligt ändrar sin status i Facebook till "in a relationship" hör det då till god ton att fråga på väggen "Med vem då?". Hur är det annars tänkt att man ska reagera? Och om någon gift plötsligt blivit singel, vad gör man då? Skickar blommor eller en blomapplikation? Finns änka som alternativ? Kan man deleta alla som spelar Farmville och Maffia Wars utan att riskera sura miner vid släktkalaset? Och den där stackarn utan vänner är han fastsurrad vid det nya tidens skampåle? Honom kan man poka utan att han kan ge igen.

Undrande i Ullared

Lever vi ändå inte i konstiga tider? Hur i allsindar gör tonåringar för att hålla hemligt vad som står i dagboken när den finns på nätet? Vem behöver ånga upp brev när det står på FB-väggen så att alla kan läsa? Tänk er filmer från gillestugan på youtube!

Stackars barn (och föräldrar). Hur säger man "more information than you asked for " på svenska?

In a rich man's world

Har precis sett The Wrestler på TV. Bra och sorglig, Mikey Rourke är rörande. Alla dessa människor som lever på marginalen, som hankar sig fram och drömmer om något bättre.

Vi var ju som sagt i Vermont förra veckan, och över Thanksgiving var vi i Virginia ute vid havet. Varje gång vi åker ut på landet tänker vi på hur fattigt det är, och också hur rikt. Vi ser å ena sidan alltid enorma villor, det måste vara 7-rummare minst. Det ser så roligt ut för de har precis likadana bostadsområden som i Sverige, villaområden med träkåkar, gungor och återvändsgränder. Det är bara det att husen är 2-3 gånger större än vad de skulle vara i Sverige. På alla uppfarter står också minst två stora bilar. Nu är nog både husbyggande och bilar betydligt billigare här än i Europa, men ändå.

Å andra sidan ser vi också mycket fattigdom av ett slag som man inte ser i Europa. Många bor i trailer parks, ni vet i  husvagnar och byggfuttar. Vi åkte förbi vissa områden i Virginia, som har en stor svart befolkning, där vi såg barn leka utanför skjul bland bildäck och skräp som vore vi i en shantytown i Sydafrika. Och detta i ett land som har högre BNP per kapita än något annat stort land i världen (USA ligger ungefär på plats 15, efter små länder som Luxemburg och Sverige, men klart före Frankrike, Tyskland, Egland, Japan etc.). Hur kan världens rikaste land, och ett av de rikaste per kapita, acceptera en sådan fattigdom? Hur kan de acceptera att miljontals människor inte har sjukförsäkring?

Det är annars väldigt svårt att jämföra levnadsstandard och kostnader. Bilar t ex kostar ungefär 40% av vad de kostar i Europa, bensinen likaså. Hushållsmaskiner, insåg vi härmodagen, ligger också på halva priset, men lyxattiraljer som kopparkastruller däremot är betydligt dyrare än i Frankrike. Sedan får man ju akta sig för kursändringar när man jämför, vi har ju löner i dollar, inte euro.

Vi vet ju att det finns människor här som är otroligt rika. Och det verkar som om medelklassen har det bättre ekonomiskt än hos oss ; större hus, flera bilar, betalar barns collegeutbildningar etc. Däremot måste gruppen verkligt fattiga vara betydligt större än hos oss. I dagens New York Times kan man läsa att 6 miljoner amerikaner inte har någon inkomst alls utan lever på matkuponger, dubbelt så många som för två år sedan. Artikelserien heter The Safety Net, vilket ju känns som ett cyniskt skämt.

En annan stor skillnad är att man kan förlora allt väldigt snabbt. Blir du av med jobbet kan du inte betala amorteringarna och du blir av med din sjukförsäkring. Ibland verkar det som om för varje person som lyckas uppnå The American Dream att skapa sig ett framgångsrikt liv utan hjälp, finns det en som åker kana samma väg utför och förlorar allt.

Ett försök iallafall

Det går ju inte att komma ifrån alla dessa listor och utvärderingar och undvikligen tänker man ju på sitt eget decennium. Det är iallafall muntrare än att tänka på det geopolitiska decennium som började den 11 september 2001 och tog slut kanske när Obama valdes? Eller har det inte tagit slut än? De senaste dagarnas terror, och försök till terrordåd, visar ju inte direkt på att vi kommit lösningen närmare. Inte Köpenhamnsdebaclet heller.

Men i mitt liv, långt från W Bush och Bin Ladin har det varit trevligare. Mitt decennium började kanske sommaren -99 när jag träffade min nuvarande man, eller hösten 2000 då jag flyttade till Frankrike. Nygift med första barnet på väg. Nytt namn, nytt land, nytt språk, ny
boendeform (från att bo ensam till att snabbt bo tre tillsammans) och nytt jobb. Allt var nytt, och som jag njöt av det! 90-talet hade också bjudit på förändringar men jag var rätt trött på den plats i livet jag befann mig när jag ändrade på allt. Bytte liv.

2000 Flytt till Frankrike. Gifte mig.
2001 Första barnet föddes.
2002 Nytt jobb.
2003 Nytt jobb.
2004 Nytt barn.
2006 Nytt jobb. Flytt till hus i förorten.
2008 Flytt till New York. Nytt jobb.
2009 Nytt jobb
(jag måste sluta byta jobb så här ofta...)

Och hur gick det då, detta totala vågspel, att bilda familj och flytta utomlands efter bara en kort bekantskap? Jotack, på det hela är ju resultatet fantastiskt. Visst har det funnits sorger, som graviditeter som inte fick bli några barn. Och frustrationer, som över att ha svårt att få ordning på yrkeslivet och anpassa mig till Frankrike. Och en hel del hemlängtan och utanförskap. Men ändå: två friska, glada barn. Ett moderskap som är mindre jobbigt och lika fantastiskt som jag tänkte mig, jag känner fortfarande tacksamhet över att även jag får vara med om det. Ett helt äktenskap som fortfarande tuffar på. En fem-sex olika anställningar som inte alltid varit så lyckade men där jag ändå lärt mig mycket. Två språk och kulturer som jag kommit närmare inpå livet. Nu ännu ett nytt land som vi båda är främmande i men som aldrig upphör att fascinera, och irritera. En stad som vi får göra till vår ett tag och som jag trots allt tycker är världens häftigaste.

Och samtidigt, en rotlöshet, en undran om vad som kommer sen. När ska vi rota oss, och var? Ska vi alltid vara främlingar? Har jag satt mig i en situation som gör att jag aldrig kommer att känna mig helt hemma igen? Vill jag leva så? Vad skulle alternativet vara? Hur påverkar det våra barn?

När man lever som vi valt att göra tampas man dagligdags med frågan om identitet, man ifrågasätter konstant sin tillvaro. Det är berikande. Och ibland väldigt, väldigt jobbigt. Och det blir ensamt, det är svårt att hitta nära vänrelationer när man flyttar. Och ju äldre man blir ju svårare blir det tror jag. Egentligen är det inte normalt, jag tror inte människans psyke är gjort för att upprotas. Vi kan prata om globalisering och det gränslösa internetsamhället men egentligen är ju människan ett vane- och flockdjur. Vi vill helst bli vid vår läst.

The Flying Dutchman av Albert Pinkham Ryder.

(Riktigt så här dramatsk känns dock inte vår tillvaro!)

Jag vet inte vad 10-talet kommer att bära i sitt sköte. Det enda jag vet är att vårt liv kommer att förändras i grunden igen, förr eller senare. Kanske vi bara gör en stor förändring till, och sedan försöker slå oss till ro. Kanske är vi som skeppet Den flygande Holländaren dömda att segla de sju haven i evighet, fem år i varje hamn. Det kanske går bra det med. Tack och lov är jag ju inte ensam i båten längre.

I går kväll

Ännu en illustration från Times Square, inte från i går kväll dock, då det enligt CNN var 1 miljon männsikor där för att se kulan falla. Vi såg det på TV, det såg trångt ut.

Alltså gillar ni nyår? Är jag den den enda som tycker att det är en rätt värdelös helg? Jag är liksom inkapabel att fira den på ett bra sätt. Förr i tiden, ni vet innan industrialismen och ångmotorn, var jag på något sätt alltid singel och på nyårsafton var det så deppigt. Och om ni tror att man kan träffa någon på nyår, att någon ska komma sättande genom Stockholmsnatten som en annan Billy Crystal för att kyssa en vid tolvslaget, kan jag meddela att vargen åt inte upp farmor heller. Eller man kunde inte plocka ut henne levande ur hans mage igen iallafall.

Och var man i par hamnade man på någon parmiddag där det diskuterades klinkers och balsamvinäger (detta utspelade sig i början på 90-talet, när det fans en hipp inredningsbutik i Stockholm och man drack Café au lait).

Fast ibland har jag ju haft kul, om jag tänker efter, en av de bästa festerna var när jag ringde runt alla jag kände vid 17-snåret en nyår och i princip bjöd mig själv på fest. Lite stämningsfullt (men alltid väldigt kallt) är det också att stå vid Mosebacke och se ut över Stockholmarnas fyrverkerier.

På senare år har det varit mer familjeanpassade festligheter och det har ju ibland varit riktigt trevligt men jag har iallafall svårt för det där med bokslut. Jag tycker det är jobbigt att titta tillbaka, att utvärdera, att se om det blev som jag tänkt. Och i år förväntas man göra det för tio år? Dessutom tror jag minnet börjar svikta för jag minns inte. Har svårt att hålla reda på om jag gjorde något 2003 eller 2007, typ. Och att rabbla upp vad jag gjort de senaste 10 nyårsaftnarna är helt omöjligt. Jag blir bara deprimerad av hela grejen, och vad det beror på vet jag inte riktigt om jag vill veta...

I går blev det ett självvalt, men dock, antiklimax med först 8 timmars bilfärd i snöyrväder och sedan hemmakväll med varmkorv till middag. Det ni, det är en nyårsmeny som heter duga!

När vi kom hem tänkte jag att jag skulle snabba mig att ringa mina föräldrar och säga att vi kommit fram utan problem. Klockan var nästan elva europeisk tid så jag kastade mig på telefonen: "Ni sov väl inte", sa jag. "Neeej, sa min pappa undrande, vi har tio personer på middag, vi har hunnit till efterrätten nu".  Jag tror det kallas förträngning, jag hade helt glömt bort att det var nyårsafton. Vad det kallas när ens 75-åriga förädrar partajar bättre än man själv på nyår vet jag inte.

Men vi gjorde en riktigt bra grej igår kväll, vi kopplade datorn med fotoarkivet till TVn och tittade på bilder med barnen. Först från det gågna året, semestrar, sommarlov i Frankrike och Sverige, vardag i New York, födelsedagar, besök.. Och sedan tittade vi på bebisbilder från när barnen var små. En diabildskväll alltså! Det var mysigt, och en bra påminnelse om allt gott, vackert och kärleksfullt som finns i våra liv (man tar ju liksom bara fram kameran vid de gottaste tillfällena).

Välkommen 2010!

Nyårslöfte 2

Gå mer på teater i New York även om det kostar skjortan. Biljetterna ligger runt 100 dollar eller mer för bra platser (att betänka när man begrundar kulturbudgeten, utan subventioner finns bara privatteatrar) men jag skulle gärna sett God of Carnage i originluppsättningen md James Gandolfini, Hamlet med Jude Law och förstås A Streetcar named Desire med Cate Blanchett under Liv Ullmans regi.

Kanske borde man se Carrie Fisher i Wishful Drinking? Eller Scarlett Johansen i A view from a bridge? Eller James Spader i Race av David Mamet (jag missade Jeremy Piven i hans Speed the Plow också),

Hm, man kan ju undra om jag vill se på teater eller kändisar, speciellt som flera av de här fått rätt dålig kritik? Men vem orkar leta efter obskyra off off off Broadwaypjäser? Och om man någon gång ska se Hollywoodstjärnor på riktigt är det väl här? Eftersom jag aldrig känner igen dem på stan, jag har haft pinsamt få Lassie-ögonblick sedan jag kom hit, får de väl bli på teatern. Jag såg Marie Louise Parker i Hedda Gabler dock (rätt medioker). Och jag kan berätta att hon som spelar den där rättsläkaren i den där dåliga serien gick på Avatar med sin son för ett par veckor sedan. Det gjorde min man och son också, själv såg jag samtidigt Prinsessan och grodan eller vad den kan heta. Hon hade väldigt mörk röst när hon beställde popcorn kan jag meddela den intresserade allmänheten.

Och så fick vi gratisbiljetter till Billy Elliot häromhelgen. Biljettinnehavarna var insnöade i förorten.

Så nu kan vi äntligen svara JA på frågan vi alltid får från europeer om vi sett någon Broadwaymusikal. När vi kom ut från den var det snöstorm och det pågick ett intensivt, improviserat snöbollskrig på Times Square, det var lätt surrealistiskt och definitivt det roligaste med den kvällen. Halvgamla musikaler på Broadway, nej då tror jag trots allt det är roligare att se Hollywoodstjärnor i vanliga pjäser.

In Winter Wonderland

Vi är i Vermont och har jullov. Vi hittade i sista stund ett hus att hyra för en billig penning av ett par universitetsprofessorer som skulle till Venedig över jul. Just nu befinner vi oss mitt i Olles skidfärd! I går var Gumman Tö på besök, idag har Farbror Frost fixat snöfall konstant i snart tio timmar och i natt ska Kung Bore komma med temperaturer ner mot minus 20. Nu är det ett sagorike ute med tung kramsnö som hänger sig kvar på granarna, vi tog en promenad och har inte hört en sådan tystnad på länge.

Jag skrev på Twitter att det ser ut som Jämtland här, fast mer Järpen än Åre. Blånande berg och bondgårdar, gamla halvt övergivna kyrkogårdar och helt övergivna bilvrak. Vi är verkligen på landet, nästan uppe vid den Kanadensiska gränsen. Har ni sett White Christmas, ni vet filmen med Danny Kaye och Bing Crosby som sången kommer ifrån? Den utspelar sig på ett tjusigt värdhus i ett snögt romantiskt Vermont. Vermont symboliserar det urbana östkustbornas bild av landet, det jungfruliga, äkta, goda. Med glada grisar, små skolkasser och sunda värderingar.

Men vi har i ärlighetens namn inte sett så mycket förutom det som finns på gångavstånd. Maken har tagit bilen till närmaste snabbköp en gång, det är allt. Annars har vi promenerat, spelat Scrabble på tre språk (en familjespecialitet som kräver förtroende för medspelarna om man inte behärskar alla språken!), läst, åkt pulka, ritat och lekt med julklapparna. Ganska skönt att ha låga ambitioner och få såsa i pyamas framför brasan. Sen är det ju lite svårt att få sitta i fred där när man har två barn med ett omättligt behov av att spela Monopol.

Vi firade julen här och jag försöker att inte sakna allt det (och alla de) jag tyker är jul för mycket. I december var jag både på ett litet luciatåg och julkonsert i Svenska kyrkan så en del  julstämning har jag ju fått. Man kan ju tycka att jag borde vara van, har inte firat jul i Sverige på många år och både i Frankrike och USA firas ju julen trots allt. Såg mer av New York-julen i år än förra året, fantastiska granar och dekorationer i alla skyskraporna i Midtown, Frälsningsarmen med grytorna som plingar i varje gathörn, skridskoåkare i Central Park, julmuzak och konsumtionshets som vore recessionen ett minne blott, och till och med snö. Men samma sak blir det ju inte, så är det bara.

God fortsättning på er!
Detta helsvenska uttryck som är så praktiskt (liksom för "Tack fär senast" hittar jag ingen översättning på andra språk.)

Blogging by proxy

Läs hos Tomas Nilsson om ni vill veta hur jag har det. Han skriver ungefär vad jag tänker just nu och hans bilder är betydligt bättre...

Jag kommer tillbaka, jag lovar, men förutom bloggovana, decemberstress och en distraherande stor fläck på kjolen har jag dessutom ramlat i trappen med min vackra MacBook Air. Så nu är den på reparation, får tillbaka den till jul och då ska det bloggas!

Vi ses i marschallens skugga...

Nyårslöfte 1

1. Blogga mer

Eller vad tycker ni?

Kalenderbitare

Förutom Joruns och Lottens klassiker tycker jag ni ska titta in till Kajsas fina adventskalender Författare framför bokhyllor.

Där kan man få tips på fina julklappsböcker som ni inte hittar på lastpallar på B&W i den där hemska inbindningen, lite för stora, med billigt poröst papper och hårda blanka pärmar (vad heter det, inte är det väl kartonage, nej nu är jag nog ute och far).

Skriverier

Hej,
Om jag nu inte skriver här har jag ändock haft äran att skriva i Joruns adventskalender idag. Det är lika kul varje år, och lite jobbigt. Men jag var lite mer avslappnad i år och inte lika självkritisk. Sen när jag nu läser om texten är det givetvis mycket jag skulle vilja ändra, men så är det kanske alltid att bli publicerad, jag vet inte, jag har aldrig blivit publicerad "på riktigt" någonstans. Men i morse hade jag fått ett snällt mejl där avsändaren kallade mig för skribent! Det ni, det skulle man ju vilja ha på visitkortet.

Jag tycker inte en av mina grundidéer med texten framgår så tydligt, den hur absurd den kan tyckas den här kontorsvärlden, och hur starka och trots allt homogena koderna ändå är. Någon annan gång ska jag prata om skillnaderna i olika kulturers kontorskoder (jag har jobbat i Sverige, Tyskland, Frankrike och USA) men i stort fungerar det ju på samma sätt överallt.

På tal om publicering och ändrig i texter länkar jag här till en några veckor gammal (jag ligger efter där med) artikel, eller egentligen recension av Stephen King som recenserar en biografi över Raymond Carver. Tydligen hade Carver en väldigt stark förläggare som är ansvarig för stora andringar i Carvers texter, nu har "originalen" kommit ut och man kan jämföra.

En parentes bara, visst är det kul att Stephen King skrivit recensionen? Hur komemr det sig? Eller han kanske är känd som litteraturrecensent också? I vilket fall måste det vara underbart att vara chefredaktör för en tiding där i princip alla vill skriva. Och en parentes i parentesen, jag har aldirg läst någon bok av Stephen King men hans senaste, Under the dome, blir jag faktiskt lite sugen på.

Nåväl, det jag ville säga var att jag tänker aldrig på förläggarens roll när jag läser en bok. Jag tänker aldrig att författaren kanske skulle velat att hans bok såg annorlunda ut, hade ett annat slut? I film kan man ju forstå att manusskrivare och skådisar ibland blir missnöjda, de har ju inte alls kontroll över slutresultatet, men jag har inte tänkt på att det även kan gälla böcker.

Dagens citat

Reklam är inte ens ett opium för folket; det är en mycket sämre drog.
Embryo

(Så trött på amerikansk TV som visar mer reklam än program. Nu till jul är det olidligt.)

Titta jag hittade ett gammalt inlägg som jag glömt publicera!

Jag sitter nu under vattent och skriver. När jag tog det här tåget med mina barn en gång var de besvikna att de inte såg några fiskar genom fönstret. Jag tror de hade föreställt sig det hela som i filmen Prinsen från Egypten när Moses skakar staven över Röda Havet och leder sitt folk mellan två vattenväggar där man ser valar och fiskar. Att tåget skulle åka på botten som en ubåt ungefär. Och det hade ju varit mycket coolare, helt klart. Istället åkte jag in i tunneln i regn och kom ut på andra sidan i strålande solsken. Känns märkligt det med.

Jag är alltså på visit i Europa. Vi kom hela familjen till Paris i lördags kväll, åkte till släkten i Normandie, lämnade barn och åkte till Paris söndag kväll för at inställa oss på den amerikanska ambassaden i måndags morse. Förlängningen av våra visum är sedan länge beviljad men outgrundliga äro byråkraternas vägar och man måste ändå lämna landet för att få visumen inklistrade i passen på en ambassad. Jag hade två sköna dagar i Paris där jag hann med att träffa fem olika sällskap, och vid varje tillfälle imundigades det ena eller andra. Sedan har jag nu varit nästan två dygn i London. Först för att träffa min chef på min nya arbetsgivares huvudkontor och i förbifarten blev det också två kvällar med min bror och hans familj.

Nu är jag på väg tillbaka till Paris där jag sammanstrålar med maken och vi åker till Normandie, äter och umgås lite mer för att bege oss till flygplatsen för hemfärd söndag morgon. Tre kilo tyngre än vid avfärden ungefär.

Phu!

Det var trevligt att vara tillbaka i Paris som såg ut som ett Doisneauvykort. Det är så rent! Och så lugnt! Dessa bleka fasader och vackra människor. Visserligen bodde vi i 6:e och ambassaden ligger ju på Concorde men när vi kryssade fram mellan de välskurna kostymerna och de blanka stövletterna utbrast maken från djupet av sitt hjärta: "Mais comme c'est bourge ici!" Bourgeois, alltså. Och det är det ju. Alla ser ut som välmående övre medelklassmänniskor. Så långt från den miljö vi nu lever i även om våra grannar säkert har det minst lika bra ställt rent ekonomsikt. Men i centrala stan är sammansättningen av människor en helt annan.

Så även husen, dess historia och vad de idag innehåller. Vi gick förbi Collège de France, och gymnasiet Henri IV (ett av två elitgymnasier) och maken berättade om sina år på Hypokhâgne - Khâgne och hur det var att som arbetargrabb från östra Frankrikes industristäder hamna mitt i Quartier Latins grädda. Om sadistiska lärare och en enorm konkurrens, om diplomatdöttrar som grät och industrimagnatsöner som vägrade låna ut anteckningar. Om alla för ingen och en för sig själv. Kanske det bästa (en sådan har typ av utbilding finns väl inte ens i Sverige) och det sämsta (den extrema elitismen och utslagningsmekansmerna) med fransk utbildningsväsen. Och kanske med Frankrike över huvud taget.

Sedan åkte vi ut till Clichy och såg ett helt annat Paris.

PS. Läs gärna både den engelska och den franska texten om Hypokhâgne - Khâgne om du kan. Den kritik som finns i den engelska texten (a litterary boot camp!) ser man inte tillstymmelse till i den franska. Detta är ett enkelt knep att kolla wikipediatexter på om man talar fler språk, ofta är texterna rätt olika vilket kan ge nya insikter.

Det har skrev jag alltsa for ett par veckor sedan och eftersom jag ar urusel pa att uppdatera publicerar jag det nu ett par veckor forsent. Bättre än inget kanske?

Inte gration

Tydligen ska vår svenka författare i Finistere flytta hem igen. Och det gör väl en inte speciellt förvånad.

Vi flyttade ungefär samtidigt till Frankrike BM och jag. Därför läste jag hennes blogg rätt mycket i början och fick både Vatten i Finistere och första bloggboken i julklapp. Och jag fattade ingenting. Finistereboken gick runt i exilsvenska kretsarna i Paris och ingen tyckte om den. Jag tror inte att vi kände igen oss alls.

BM har väl alltid använt sitt eget liv som stoff. Hon har skrivit mycket om Fältöversten, Gärdet, Mormor i Jämtland och Farmors rosor. Jag har tyckt om mycket av det jag läst, de där lätt absurda vardagsskildringarna. Men när hon flyttade till Frankrike, vilket snarare kanske var en flytt, eller flykt, från Sverige, funkade det på något sätt inte längre. Kanske för att jag tror att hon förälskade sig i naturen i Finistere, som verkligen är spektakulär, inte i kulturen. Och hennes skildringar av Shopibesöken blev aldrig lika bra som de om Fältöversten. Trots att jag borde varit bra publik, jag kände också mig främmande, jag förstod heller inte koderna. Men hon ansträngde sig liksom för att missförstå och beskrev en klichébild av Frankrike där männen var artiga och koleriska och kvinnorna tjusiga och iskalla. Och så var de misogyna förstås, det vet man väl hur fransmän är! Det enda jag tänkte var att hon inte verkade känna en enda fransman.

Jag tror aldrig att hon hade för avsikt att föstå eller integreras. Hon gillade somt, ogillade mycket och nöjde sig med att ha en främlings blick. Och så kan man ju leva, det spelar väl egentligen ingen roll om hennes skrivarstuga ligger i Bretagne eller Roslagen. Förutom att hon hela tiden gör sin omgvning till sitt skrivämne, som hon glatt missförstår. Självklart måste man kunna skriva om en plats från en främlings perspektiv, problemet blir när åren går och hon fortfarande är lika mycket främling. Hon tittar på pensionärs-tv och avskyr precis allt som Sarkozy gör. Eller om det är personen Sarkozy hon avskyr kanske. Hon köper en ny bil och blir tvungen att flytta, Och hon verkar fortfarande otroligt ensam.

Författare har väl ofta levt i exil och gör det fortfarande. Henning Mankell vistas ju mycket i Mozambique. Fast han skriver ju aldrig om sin vardag, och han har ju jobb och ett liv där sedan över 20 år tillbaka. Håkan Nesser har flyttat runt de senaste åren, mest för att han tycker det är kul verkar det som. Lars Gustafson i Texas, men han är väl tillbaka i Sverige. Liza Marklund bor i Spanien ibland tror jag och Annika Bengtzon kanske kommer att hörja runt bland exilsvenskar snart, vad vet jag.

Det är kanske det som stör mig, att BM mest låter som en silverhårig tant i Benidorm som aldrig lärt sig spanska. En som avskyr svensk byråkrati men tycker ännu sämre om den spanska.

De verkar ju ha jättetråkiga liv de där Spaniensvenskarna.

Ehh, det är jag igen...

Jo, jag vet tydligen fortfarande hur man gör för at komma in här. Var tvungen att logga in på blogger för det var så länge sedan jag var här! Har tänkt ut säkert 20 blogginlägg (mer eller mindre intressanta) under min frånvaro. Men tiden och kanske lusten att sätta dem på pränt har saknats. För mig är bloggning väldigt mycket ett vanearbete, kommer jag ur vanan har jag svårt att komma i gång igen.

Men jag har läst, albeit lite försenat. Värdelösast blir twitter som verkligen inte lämpar sig för att läsa ikapp. När det gäller bloggar kan det vara rätt bra att läsa sent, diskussionerna har hunnit bli intressanta, även om det ju innebär att man inte riktigt kan deltaga själv.

Har alltså varit i Europa en sväng, vi behövde förnya våra visum (eller de är redan förnyade men enligt byråkratlogik måste man ut ur landet för att få passen stämplade) och hade rendez-vous på amerikanska ambassaden i Paris. Vi kombinerade det hela med en semetervecka hos farmor och farfar för barnen och jobb för oss. Samt väldigt mycket mat känns det som. Jag hann även träffa en rad vänner samt min bror med familj i London dit jag åkte för att jobba en dag. Jag nästlade mig in med hjälp av ett franskt carte de séjour, ett svenskt körkort (det var tullmänen helt ointresserade av, men visst är det ett officiellt id-kort i Sverige?) och ett makulerat pass, mitt pass låg ju på amerikanska ambassaden och handlades i tre dagar. Kan man få ett vanligt id-kort i Sverige? Vet knappt om jag ägt något.

Blev fast i tullen ett par timmar i går kväll när vi kom också, mina fingeravtryck stämde inte. Jag har verkligen alltid problem med det, går det att göra något åt? Hur fördjupa sina fingeratryck?

Nu börjar veckan!

Skvallerpress

Lång artikel om The first Marriage i helgens New York Times. Härligt för oss som aldrig läser vecko- eller kvällstidningar, äntligen fick vi lite flärd och skvaller!

En stilla undran. Hur kan det komma sig att Obamas, som väl visserligen är mediatränade men kommer helt utan namn, ställning, arv eller extraordinär uppfostran, grejar de där gränsdragningarna privat/offentligt, personlig/officiell, intressant/neutral, glamorös/en vanlig man/kvinna/familj/par så otroligt mycket bättre än några kungliga man sett? De som ändå har tränats inte bara sedan barnsben utan sedan generationer? Är det kasnke avsaknaden av arv, fadersfigur och namn som är lösningen?

Tänk bara på Bush Jr. och Jean Sarkozy, det kan ju aldrig bli bra när pappa redan varit president. En sak är iallafall säker, när Sasha förlovar sig blir det ingen hemmavideo!

Idag har Bloomberg vunnit en tredje mandatperiod som borgmästare i New York. Han kanske håller på att installera sig som kung? Rik som en kung är han iallafall, han har spenderat 65 miljoner dollar i egna pengar på sin valrörelse!

Månaden för roliga förkortningar.

Den här siten, NaNoWriMo, var jag inne och kikade på ett antal gånger för några veckor sedan. Men 50 000 ord på en månad? 175 sidor, det blir ju jag vet inte hur många sidor per dag?

Men idén är kul, kanske NaBloPoMo, är lite mer doable? Hittills har jag ju faktiskt skrivit en bloggpost varje dag i November!

Ikväll lyssnar jag på en ovanligt lyckad cover.

Oh you're in my blood like holy wine
You taste so bitter and so sweet
Oh I could drink a case of you darling
And I would still be on my feet
Oh I would still be on my feet.


Bildspelet är gräsligt, blunda och lyssna.

Landet där man tar upp båten ur sjön på hösten.

Karin skriver vackert och jag tänker på alla upplevelser jag fått som mina barn aldrig får. Kanske skulle de inte fått dem om vi bott i Sverige heller, tiderna förändras ju och tur är väl det kanske. Nu förstår jag min mors och mormors eviga berättande om BlindAugust och TjockBrita, och Kopra och prästen, om utedass och skolösa klasskamrater. Som barn lyssnade jag nog som bäst med ett halvt öra, i vår släkt fanns en hel uppsjö berättelser om grannar, kusiner, pastorer och hjon. En mustig väv av historier från sekelskiftets Ockelbo och Leksand, 40-talets Hälsingland och Bromma, 50-talets Uppsala och 60-talets Filipstad och Södertälje. Gärna berättade med inlevelse och en hel del skarvande av mina muntra morbröder.

Historierna finns där i min minnesbank, lite hopblandade men de ger en bestämd känsla och förnimmelse. Jorun undrade i en kommentar här nedan hur mycket hon berättat för sina barn om tiden innan de föddes och jag insåg att jag aldrig gör det för mina barn, eller väldigt sällan.

Hos Karin skrev jag en kommentar om:
Att alltid ha en hink sand och en skyffel i bakluckan,
att alltid ta med tjocka kläder och stövlar vid bilresande på vintern,
att ha fika med sig på utflykten (för var skulle man köpa?),
att valla ett par trälagg,
att dra ner persiennerna mot juninattsljuset,
att aldrig gå ut utan medtagen tröja (även i augusti, särskilt i augusti),
att driva bort mörkret med för många julljustakar,
att parera en kundvagn som slirar genom snömodd,
att torka av händerna som blivit kladdiga av apelsin, lovikavantsludd och svett,
att glädjas löjligt mycket över små tufsiga tussilago,
att skrapa en bilruta i koldioxiddoft och kall vägbelysning med kolmörkret lurande bakom husknuten,
att skrapa röda ränder på låren med naglarna i bastun, att rensa lingon i låg höstsol,
att plocka en decimetertjock gullvivebukett till mors dag,
att ha en reflex fastsatt med säkerhetsnål i fickan.

Jag kan hålla på i oändlighet.

Jag tror inte mina barn vet just någonting om det här, och så mycket att berätta är det ju inte, det är just det här som inte går att berätta, som inte riktigt går att föra vidare. Det gör kanske inget, men det är en del av mig. En större del än jag ibland förstår.

Jag lever

Kanske är bäst att meddela det menar jag, om jag nu har kvar någon läsare därute. Det blev en lite ofrivillig, eller i allafall oplanerad, paus här.

Först hade jag nog vad Jorun kallar livsafasi. Inte mycket lust till någonting alls och allt jag tog mig för syntes mig futtigt och mediokert. Oförmögen att ta några som helst beslut ville jag bara ligga i soffan och titta på väldigt dåliga TV-serier. Typ Brothers and Sisters. Ja, just så dåliga. Under denna period lyckades jag tydligen iallafall få iväg några CVn, mest för att slippa skämmas när jag skulle svara på frågan "Vad har du gjort idag då?". Ett par av dessa ledde rätt oförtjänt till intervjuer och vips var jag med jobb. Här går allting väldigt fort, de erbjöd mig jobbet på onsdagen och ville att jag skulle börja dagen efter. Jag fick dem att vänta till efterföljande måndag men de vunna dagarna fylldes snabbt av barnflickeletande och skoputsande (samt en del tittande på Brothers and Sisters då).

Så sedan i veckan har jag jobbat. På en riktigt jobb som kräver att jag går hemifrån 7.45 och kommer hem klockan 6 (tidigast) och inte twittrar, facebookar, bloggar eller surfar utan sitter på min rumpa och jobbar. Så som de allra flesta har det alltså, äntligen tillhör jag kanske verkligehetens folk igen?

Rätt skönt faktiskt. Rätt skönt att hamna i ett mindre dekadent samanhang än mitt lösdrivarliv. Rätt skönt att få göra lite rätt för sig. Rätt skönt med lön.

I vilket fall har jag störtat hem, avlöst barnflickan och svimmat i soffan typ. Man kan nog säga att resten av familjens liv förändras nästan lika mycket som mitt. Vi har alltså hittat en tjej som hämtar barnen i skolan och är hemma med dem tills jag och/eller maken kommer hem vid sex. Vilket faktiskt är en hel timme tidigare än vi kom hem i Paris, man jobbar helt klart kortare dagar här. Vi pendlar ca 30 minuter vilket är helt okey i den här stan. Just nu är det väldigt mycket prat om almenackor, hemkomsttider, veckomatsedlar och logistik här hemma. Skönt det med. Schysst att få upp tempot lite, schysst att dela lite mer på hemsysslorna. Just den här veckan har vi ju inte delat så mycket alls dårå för jag har inte gjort ett dugg förutom försökt försäkra mig om att jag har hela strumbyxor på mig (inte ens bloggat!) men jag ska väl vänja mig.

Mitt i det här händer en massa annat som jag också blir matt av att bara tänka på men det får vi ta senare.

Och jobbet då? Jo det kan nog bli bra, svårt att säga än så länge. Och jag är bara provanställd så vi får väl se.

Bilderna visar vad jag ser utanför fönstret om dagarna numera.