onsdag 18 november 2009

Inte gration

Tydligen ska vår svenka författare i Finistere flytta hem igen. Och det gör väl en inte speciellt förvånad.

Vi flyttade ungefär samtidigt till Frankrike BM och jag. Därför läste jag hennes blogg rätt mycket i början och fick både Vatten i Finistere och första bloggboken i julklapp. Och jag fattade ingenting. Finistereboken gick runt i exilsvenska kretsarna i Paris och ingen tyckte om den. Jag tror inte att vi kände igen oss alls.

BM har väl alltid använt sitt eget liv som stoff. Hon har skrivit mycket om Fältöversten, Gärdet, Mormor i Jämtland och Farmors rosor. Jag har tyckt om mycket av det jag läst, de där lätt absurda vardagsskildringarna. Men när hon flyttade till Frankrike, vilket snarare kanske var en flytt, eller flykt, från Sverige, funkade det på något sätt inte längre. Kanske för att jag tror att hon förälskade sig i naturen i Finistere, som verkligen är spektakulär, inte i kulturen. Och hennes skildringar av Shopibesöken blev aldrig lika bra som de om Fältöversten. Trots att jag borde varit bra publik, jag kände också mig främmande, jag förstod heller inte koderna. Men hon ansträngde sig liksom för att missförstå och beskrev en klichébild av Frankrike där männen var artiga och koleriska och kvinnorna tjusiga och iskalla. Och så var de misogyna förstås, det vet man väl hur fransmän är! Det enda jag tänkte var att hon inte verkade känna en enda fransman.

Jag tror aldrig att hon hade för avsikt att föstå eller integreras. Hon gillade somt, ogillade mycket och nöjde sig med att ha en främlings blick. Och så kan man ju leva, det spelar väl egentligen ingen roll om hennes skrivarstuga ligger i Bretagne eller Roslagen. Förutom att hon hela tiden gör sin omgvning till sitt skrivämne, som hon glatt missförstår. Självklart måste man kunna skriva om en plats från en främlings perspektiv, problemet blir när åren går och hon fortfarande är lika mycket främling. Hon tittar på pensionärs-tv och avskyr precis allt som Sarkozy gör. Eller om det är personen Sarkozy hon avskyr kanske. Hon köper en ny bil och blir tvungen att flytta, Och hon verkar fortfarande otroligt ensam.

Författare har väl ofta levt i exil och gör det fortfarande. Henning Mankell vistas ju mycket i Mozambique. Fast han skriver ju aldrig om sin vardag, och han har ju jobb och ett liv där sedan över 20 år tillbaka. Håkan Nesser har flyttat runt de senaste åren, mest för att han tycker det är kul verkar det som. Lars Gustafson i Texas, men han är väl tillbaka i Sverige. Liza Marklund bor i Spanien ibland tror jag och Annika Bengtzon kanske kommer att hörja runt bland exilsvenskar snart, vad vet jag.

Det är kanske det som stör mig, att BM mest låter som en silverhårig tant i Benidorm som aldrig lärt sig spanska. En som avskyr svensk byråkrati men tycker ännu sämre om den spanska.

De verkar ju ha jättetråkiga liv de där Spaniensvenskarna.

7 kommentarer:

Hanna sa...

Jag läste för ett tag sedan en krönika av Liza Marklund angående hennes vardag i Spanien. Hon verkade vara ungefär lika inte grerad som Bodil Malmsten.

Bengt O. Karlsson sa...

Ojojoj - du har givit dig på ett av Sveriges oberörbaraste nationalhelgon! Hur skall det gå?

Jag har skrivit kritiskt om Astrid Lindgren flera gånger men lyckligtvis har ingen märkt det. Få se om du har samma tur. ;-)

Fransyskan H sa...

Jag kan hâlla med dig om det du skriver, angâende inte gration. Men â andra sidan, just nationalhelgonsbilden mâste vara oerhört tröttsam - och sökandet efter finistère, eller nâgot annat, kanske ett välbehövt mâste för att ens kunna vara?
Ensam är man överallt, om man har det behovet, ungefär. (vet inte hur klart detta blev...).

BengtO. sa...

Jag slutade läsa BM:s blogg för länge sdan och när jag nu letade kunde jag inte hitta hennes uppsägningskrivelse. Har du en direktlänk möjligen?

Charlie Truck sa...

Karin har snällt länkat och i den kommentarstråden finns en tanke som jag också har haft, att BM verkar väldigt skör, att det finns en tragedi precis under ytan. Detta vet jag inget om och inget intresse av att veta men jag kan känna att man vill trampa med lätta fötter även när man är kritisk.

Trots att BM själv utryckligen skrivit flera gånger att personen i bloggen och i böckerna inte är hon, och man hoppas ju att hennes liv ser lite soligare ut, blir det ändå problematiskt med ett så självcentrerat författarskap. All kritik känns som personangrepp, vare sig man vill eller inte.

Jag har alltså gillat en hel del av det BM skrivit, fast det var länge sedan jag läste de texterna nu, men hävdar att hennes vardagsbeskrivande kräver en närhet, en just integration, för att bli intressant. Annars blir det bara flyttkort.

Hos Karin spånas också om kommande alster om hur KALLT Sverige blivit sedan hon flyttade, det tror jag verkligen är en lågoddsare.

Karin S sa...

Som sagt Charlie, jag tyckte att det här inlägget var bra, liksom ditt tillägg nu i slutet.

Det känns som vi tagit oss igenom det här nu.

peowagstrom sa...

Trevligt när någon sätter ord på en känsla jag haft.