Inte gration

Tydligen ska vår svenka författare i Finistere flytta hem igen. Och det gör väl en inte speciellt förvånad.

Vi flyttade ungefär samtidigt till Frankrike BM och jag. Därför läste jag hennes blogg rätt mycket i början och fick både Vatten i Finistere och första bloggboken i julklapp. Och jag fattade ingenting. Finistereboken gick runt i exilsvenska kretsarna i Paris och ingen tyckte om den. Jag tror inte att vi kände igen oss alls.

BM har väl alltid använt sitt eget liv som stoff. Hon har skrivit mycket om Fältöversten, Gärdet, Mormor i Jämtland och Farmors rosor. Jag har tyckt om mycket av det jag läst, de där lätt absurda vardagsskildringarna. Men när hon flyttade till Frankrike, vilket snarare kanske var en flytt, eller flykt, från Sverige, funkade det på något sätt inte längre. Kanske för att jag tror att hon förälskade sig i naturen i Finistere, som verkligen är spektakulär, inte i kulturen. Och hennes skildringar av Shopibesöken blev aldrig lika bra som de om Fältöversten. Trots att jag borde varit bra publik, jag kände också mig främmande, jag förstod heller inte koderna. Men hon ansträngde sig liksom för att missförstå och beskrev en klichébild av Frankrike där männen var artiga och koleriska och kvinnorna tjusiga och iskalla. Och så var de misogyna förstås, det vet man väl hur fransmän är! Det enda jag tänkte var att hon inte verkade känna en enda fransman.

Jag tror aldrig att hon hade för avsikt att föstå eller integreras. Hon gillade somt, ogillade mycket och nöjde sig med att ha en främlings blick. Och så kan man ju leva, det spelar väl egentligen ingen roll om hennes skrivarstuga ligger i Bretagne eller Roslagen. Förutom att hon hela tiden gör sin omgvning till sitt skrivämne, som hon glatt missförstår. Självklart måste man kunna skriva om en plats från en främlings perspektiv, problemet blir när åren går och hon fortfarande är lika mycket främling. Hon tittar på pensionärs-tv och avskyr precis allt som Sarkozy gör. Eller om det är personen Sarkozy hon avskyr kanske. Hon köper en ny bil och blir tvungen att flytta, Och hon verkar fortfarande otroligt ensam.

Författare har väl ofta levt i exil och gör det fortfarande. Henning Mankell vistas ju mycket i Mozambique. Fast han skriver ju aldrig om sin vardag, och han har ju jobb och ett liv där sedan över 20 år tillbaka. Håkan Nesser har flyttat runt de senaste åren, mest för att han tycker det är kul verkar det som. Lars Gustafson i Texas, men han är väl tillbaka i Sverige. Liza Marklund bor i Spanien ibland tror jag och Annika Bengtzon kanske kommer att hörja runt bland exilsvenskar snart, vad vet jag.

Det är kanske det som stör mig, att BM mest låter som en silverhårig tant i Benidorm som aldrig lärt sig spanska. En som avskyr svensk byråkrati men tycker ännu sämre om den spanska.

De verkar ju ha jättetråkiga liv de där Spaniensvenskarna.