Titta jag hittade ett gammalt inlägg som jag glömt publicera!

Jag sitter nu under vattent och skriver. När jag tog det här tåget med mina barn en gång var de besvikna att de inte såg några fiskar genom fönstret. Jag tror de hade föreställt sig det hela som i filmen Prinsen från Egypten när Moses skakar staven över Röda Havet och leder sitt folk mellan två vattenväggar där man ser valar och fiskar. Att tåget skulle åka på botten som en ubåt ungefär. Och det hade ju varit mycket coolare, helt klart. Istället åkte jag in i tunneln i regn och kom ut på andra sidan i strålande solsken. Känns märkligt det med.

Jag är alltså på visit i Europa. Vi kom hela familjen till Paris i lördags kväll, åkte till släkten i Normandie, lämnade barn och åkte till Paris söndag kväll för at inställa oss på den amerikanska ambassaden i måndags morse. Förlängningen av våra visum är sedan länge beviljad men outgrundliga äro byråkraternas vägar och man måste ändå lämna landet för att få visumen inklistrade i passen på en ambassad. Jag hade två sköna dagar i Paris där jag hann med att träffa fem olika sällskap, och vid varje tillfälle imundigades det ena eller andra. Sedan har jag nu varit nästan två dygn i London. Först för att träffa min chef på min nya arbetsgivares huvudkontor och i förbifarten blev det också två kvällar med min bror och hans familj.

Nu är jag på väg tillbaka till Paris där jag sammanstrålar med maken och vi åker till Normandie, äter och umgås lite mer för att bege oss till flygplatsen för hemfärd söndag morgon. Tre kilo tyngre än vid avfärden ungefär.

Phu!

Det var trevligt att vara tillbaka i Paris som såg ut som ett Doisneauvykort. Det är så rent! Och så lugnt! Dessa bleka fasader och vackra människor. Visserligen bodde vi i 6:e och ambassaden ligger ju på Concorde men när vi kryssade fram mellan de välskurna kostymerna och de blanka stövletterna utbrast maken från djupet av sitt hjärta: "Mais comme c'est bourge ici!" Bourgeois, alltså. Och det är det ju. Alla ser ut som välmående övre medelklassmänniskor. Så långt från den miljö vi nu lever i även om våra grannar säkert har det minst lika bra ställt rent ekonomsikt. Men i centrala stan är sammansättningen av människor en helt annan.

Så även husen, dess historia och vad de idag innehåller. Vi gick förbi Collège de France, och gymnasiet Henri IV (ett av två elitgymnasier) och maken berättade om sina år på Hypokhâgne - Khâgne och hur det var att som arbetargrabb från östra Frankrikes industristäder hamna mitt i Quartier Latins grädda. Om sadistiska lärare och en enorm konkurrens, om diplomatdöttrar som grät och industrimagnatsöner som vägrade låna ut anteckningar. Om alla för ingen och en för sig själv. Kanske det bästa (en sådan har typ av utbilding finns väl inte ens i Sverige) och det sämsta (den extrema elitismen och utslagningsmekansmerna) med fransk utbildningsväsen. Och kanske med Frankrike över huvud taget.

Sedan åkte vi ut till Clichy och såg ett helt annat Paris.

PS. Läs gärna både den engelska och den franska texten om Hypokhâgne - Khâgne om du kan. Den kritik som finns i den engelska texten (a litterary boot camp!) ser man inte tillstymmelse till i den franska. Detta är ett enkelt knep att kolla wikipediatexter på om man talar fler språk, ofta är texterna rätt olika vilket kan ge nya insikter.

Det har skrev jag alltsa for ett par veckor sedan och eftersom jag ar urusel pa att uppdatera publicerar jag det nu ett par veckor forsent. Bättre än inget kanske?