lördag 2 januari 2010

Ett försök iallafall

Det går ju inte att komma ifrån alla dessa listor och utvärderingar och undvikligen tänker man ju på sitt eget decennium. Det är iallafall muntrare än att tänka på det geopolitiska decennium som började den 11 september 2001 och tog slut kanske när Obama valdes? Eller har det inte tagit slut än? De senaste dagarnas terror, och försök till terrordåd, visar ju inte direkt på att vi kommit lösningen närmare. Inte Köpenhamnsdebaclet heller.

Men i mitt liv, långt från W Bush och Bin Ladin har det varit trevligare. Mitt decennium började kanske sommaren -99 när jag träffade min nuvarande man, eller hösten 2000 då jag flyttade till Frankrike. Nygift med första barnet på väg. Nytt namn, nytt land, nytt språk, ny
boendeform (från att bo ensam till att snabbt bo tre tillsammans) och nytt jobb. Allt var nytt, och som jag njöt av det! 90-talet hade också bjudit på förändringar men jag var rätt trött på den plats i livet jag befann mig när jag ändrade på allt. Bytte liv.

2000 Flytt till Frankrike. Gifte mig.
2001 Första barnet föddes.
2002 Nytt jobb.
2003 Nytt jobb.
2004 Nytt barn.
2006 Nytt jobb. Flytt till hus i förorten.
2008 Flytt till New York. Nytt jobb.
2009 Nytt jobb
(jag måste sluta byta jobb så här ofta...)

Och hur gick det då, detta totala vågspel, att bilda familj och flytta utomlands efter bara en kort bekantskap? Jotack, på det hela är ju resultatet fantastiskt. Visst har det funnits sorger, som graviditeter som inte fick bli några barn. Och frustrationer, som över att ha svårt att få ordning på yrkeslivet och anpassa mig till Frankrike. Och en hel del hemlängtan och utanförskap. Men ändå: två friska, glada barn. Ett moderskap som är mindre jobbigt och lika fantastiskt som jag tänkte mig, jag känner fortfarande tacksamhet över att även jag får vara med om det. Ett helt äktenskap som fortfarande tuffar på. En fem-sex olika anställningar som inte alltid varit så lyckade men där jag ändå lärt mig mycket. Två språk och kulturer som jag kommit närmare inpå livet. Nu ännu ett nytt land som vi båda är främmande i men som aldrig upphör att fascinera, och irritera. En stad som vi får göra till vår ett tag och som jag trots allt tycker är världens häftigaste.

Och samtidigt, en rotlöshet, en undran om vad som kommer sen. När ska vi rota oss, och var? Ska vi alltid vara främlingar? Har jag satt mig i en situation som gör att jag aldrig kommer att känna mig helt hemma igen? Vill jag leva så? Vad skulle alternativet vara? Hur påverkar det våra barn?

När man lever som vi valt att göra tampas man dagligdags med frågan om identitet, man ifrågasätter konstant sin tillvaro. Det är berikande. Och ibland väldigt, väldigt jobbigt. Och det blir ensamt, det är svårt att hitta nära vänrelationer när man flyttar. Och ju äldre man blir ju svårare blir det tror jag. Egentligen är det inte normalt, jag tror inte människans psyke är gjort för att upprotas. Vi kan prata om globalisering och det gränslösa internetsamhället men egentligen är ju människan ett vane- och flockdjur. Vi vill helst bli vid vår läst.


The Flying Dutchman av Albert Pinkham Ryder.
(Riktigt så här dramatsk känns dock inte vår tillvaro!)
Jag vet inte vad 10-talet kommer att bära i sitt sköte. Det enda jag vet är att vårt liv kommer att förändras i grunden igen, förr eller senare. Kanske vi bara gör en stor förändring till, och sedan försöker slå oss till ro. Kanske är vi som skeppet Den flygande Holländaren dömda att segla de sju haven i evighet, fem år i varje hamn. Det kanske går bra det med. Tack och lov är jag ju inte ensam i båten längre.

8 kommentarer:

Karin S sa...

Det var fint, det här med.

Charlie Truck sa...

Tack!

Fransyskan H sa...

Jo, som sagt: du har ju inte gjort det lättare för dig!! Â andra sidan kan jag tänka att faktum att ni nu är där tillsammans kanske hjälper till att vara rotlösa tillsammans - det gemensamma projektet som behövs. Nâgonstans tror jag man betalar ganska länge att vara den som är utlänningen, som mâste anpassa sig - â andra sidan brukar jag säga till mig själv: det var du som kom, han bara râkade ramla pâ dig. Det verkar ju â andra sidan inte vara din situation utifrân vad du beskriver.
Vad som blir klurigt tillslut är att man lite tappar perspektivet ocksâ - vad skulle hänt om man istället bosatt sig i Kiruna? Till vilken grad hade främlingsskapet varit detsamma/oexisterande? Om jag bott kvar, och utvecklat sidor hos mig, väldigt olika mina föräldrars, vilket redan var pâ god väg väldigt tidigt - till vilken grad hade annorlundamedvetenheten känts likadan/obefintlig?
Det jag brukar tänka nu är vad fantastiskt det är att faktiskt ha fâtt chansen i mitt liv att ha tvâ länder som jag känner mig hemma i. Tvâ sprâk. Tvâ kulturer. Och nostalgin har sakta - även om inte helt - utbytts till regelbundet âterkommande svindel. Jisses. Var det sâ här det blev? Och ibland kan jag tänka - vad händer om alla kring mig dör (!) och jag plötsligt befinner mig själv här, i denna stad, ensam. Vad gör jag dâ? Flyttar jag till Sverige till syvende och sist? Och om jag hamnat ensam i Kiruna? Skulle jag flytta tillbaka till Göteborg?
(Och det är där nâgonstans jag kände sympati för Bodil Malmsten i hennes blogg, mânaderna innan flytten blev uppenbar - tror hon konkret var där).

Ursäkta lâng kommentar som kanske gâr helt utanför ämnet.

Jag tycker ert liv/erfarenhet i New York verkar sâ rikt! Gott nytt ârtionde!

Charlie Truck sa...

Helena,
Man går igenom olika faser som utvandrad, helt klart och jag känner igen mig i det mesta du skriver även om jag inte helt gett upp tanken på Sverige än. Mycket för att det alltid var vår plan från början, vi skulle först bo några år i Fr, sedan några i SV, så att alla i familjen fick möjlighet att lära känna båda kulturerna.

Nu har det inte blivit så utan för tillfället blev det just ett nytt, gemensamt projekt där vi båda var utlänningar. Och det har ändrat på dynamiken lite, helt klart, däremot är det inte så klart vad nästa steg bir. Sedan finns ju också en krass verlighet med arbetstillfällen, ekonomi, bostadskostnader etc.

Svindel får jag med, även om jag ju flyttade "till" någon, men jag trodde aldrig (rätt naivt) att jag skulle utvandra för gott. Nu vet jag ju inte om jag skulle trivas i Sverige längre heller men jag tänker att et skulle uppvägas av att vara närmare familj och vänner. Och jag tänker faktiskt att det skulle vara för några år, inte för evigt.

Det där med döden tänker jag också på, jag tror jag skulle flytta till Sverige med barnen om min man dog. Jag kan ibland undra var jag själv kommer att begravas (vi har alla våra morbida stunder). Sedan undar jag ibland över var mina barn kommer att leva sina liv.

En sak är säker, man slutar aldig att fundera över det här. Och det är klart att man hade ju inte stannat i utvecklignen om man stannat i Sverige heller, alla gamla vänner umgås ju inte med varandra längre. Jag brukar dra Kiruna exemplet för mina föräldrar när de tycker vi är långt borta, hur ofta hade vi setts om jag bott i Göteborg och de i Uppsala? En gång varannan månad max, tror jag och det är nästan som när vi bodde i Paris (nu blir det mer sällan dock).

Fransyskan H sa...

Haha - föräldraexemplet är precis mitt, även om de mina alltid protesterar dâ vi aldrig fâtt till mer än en till tvâ ggr om âret och "tâg är i alla fall lättare än flyg".
En stor skillnad till här är att för oss har Sverige aldrig varit ett alternativ. Fint med dubbelprojekt, tycker jag.

Eva i Aquitaine sa...

Hej, ville bara säga att mycket av det du säger, inte bara i det här inlägget, har en resonans hos mig. Tänk att det blev så här...! Hur blir det för barnen? Vad gör jag om det händer honom något? Men för det mesta känns det ändå som en rikedom och jag försöker hålla kvar det perspektivet. Fick i alla fall inspiration till att göra en liten lista över vad som hänt de senaste tio åren. En hel del...
Gott nytt år!

Charlie Truck sa...

Helena,
När din dotter blir äldre kan hon åka själv till Sverige på loven, om dina föräldrar vill. Det har varit jättebra för oss långa sommarlov; egentid för oss, morföräldrar som får rå om sina barnbarn, barnbarn som får frisk luft, nya regler oh vanor och vuxna som har oändligt tålamod och tid att leka, och inte minst midre dåligt smavete för mig... Men de är aktiva pensionärer, de bästa barnvakterna.

Att Sverige alltid har setts som ett möjligt alternativ har varit jätteviktigt för mig, för oss. Även om det kanske inte blir verklighet har jag alltid tyckt att det kännts bra att det är uppe till diskusion med gämna mellanrum, att grundinställningen till mitt land är positiv, att det jag representerar också kan vara en möjlighet. Att halva influensen i den här familjen står jag för. Att det inte tas för givet att jag är den som ska ge upp det som är mitt (om det nu fortfarande är det vill säga...). Dessutom är det viktigare för mig att vara nära mina föräldrar, speciellt nu när de börjar bli äldre.

Tack det samma Eva!
Jovisst ser jag också rikedomen, men man mste få tycka att man avstått något också!

Charlie Truck sa...

Nu kommenterar jag på min egen kommentar här men vad jag också tänkte skriva var att om öppningen till Sverige alltd funnits som ett mer eller mindre realistiskt alternativ kanke det har hindrar mig från att integrera mig till fullo? IBland tror jag det hade varit bättre att verkligen utvandra, att bränna broarna, och rota sig ordentligt där man är. Framförallt om Sverigealternativet aldrig blir av, då är ju det hela kanske rätt poänglöst.