fredag 22 januari 2010

Kvinnorummet

Har varit på lunch med ett gäng franskspråkiga kvinnor. Trevligt, men hjälp vad off jag kände mig. Det diskuterades recept, semestrar och makarnas jobb. Inte för att jag hade så mycket mer intressant att tillföra diskussionen, jag menar vad pratar man med främlingar om?, men ändå. Jag känner mig ofta så fel i sådana här sammanhang. De hade sammanställt en receptbok som hette något med "Mammornas recept..." och jag blir alldeles kliig på hela kroppen. Varför är det så? Jag har också kommit hit pga av min makes jobb, nu jobbar jag visserligen men jag valde att vara hemma länge med mina barn, min man tjänar mer än jag. Varför tycker jag att jag är så annorlunda? Jag har överhuvudtaget svårt att definiera mig som mamma. Som kvinna ja, jag har inget problem med min könsidentitet, men jag presenterar mig aldrig som "mamma, maka, marknadsförare" eller hur det nu skulle kunna låta. Jag börjar nog med mitt yrke, sedan att jag är svensk kanske, och ja jag har familj om det nu intresserar någon.

Kanske för att jag är rätt dålig på det traditionellt kvinnliga, recept är inte mitt gebit direkt. Man jag är inte så bra på något traditionellt manligt heller för den delen. Ändå känner jag mig alltid som värsta jobbiga anarkofeministen på sådana här tillställningar.

Annars har jag givetvis gått på min beskärda del av tjejmiddagar och jag uppskattar det ibland. Jag kan tycka att diskussionen kan bli annorlunda om det bara är kvinnor, också på ett bra sätt. Visst finns det erfarenheter att dela. Jag har väninnor som jag alltid träffar utan repektive, men det är för att jag vill träffa dem inte för att de är kvinnor (inbillar jag mig).

Sedan är det kanske så att jag inte kände mig utanför för att alla andra var mycket kvinnligare eller mammigare än jag utan helt enkelt för att vi kanske inte hade så mycket gemensamt. Och så hade det ju varit även om det varit män där.

Ja, det här har jag rantat om tidigare, inget nytt under solen här inte, men nu fick jag iallafall skriva av mig.

7 kommentarer:

Fransyskan H sa...

Inget nytt under solen men ett ämne som lämnar en konfunderad. "Stolt mamma OCKSÂ men främst mig själv" kunde det stâ pâ vâra pin's...
Sedan tror jag din sista paragraf är helt sann: det handlar förmodligen mest om att känna sig "gemensam eller ej", barn eller inte. MEN vad detta inte förklarar är varför man för studen blir upprörd, kaotisk inombords och kliandes "bara för det".
mvh/
likasinnad.

S sa...

Jag skulle nog ha blivit precis lika kli:ig i kroppen om jag befunnit mig i det där kvinnosammanhanget. Den där receptboken skulle ha fått mig att bli alldeles full av klåda!

Karin S sa...

Allt det där beror nog på, för det är klart att det är alldeles för begränsat med recept och barn... men jag tycker nog numera att jag lite omdefinierat mig. Jag tror, för närvarande, att det viktigaste jag gör, är uppfostrar (eller vad man ska kalla det, i brist på bättre) mina barn. Så tänkte jag inte förut, inte då de var små, men nu håller de ju på att BLI, jag känner ofta att på något vis är med och "skapar" dem.
Väldigt mycket beror säkert detta på att jag sett till att de talar svenska. Modersmål (med allt vad som där tillkommer i form av en "kultur" - det jag brukar tjata om) har för mig blivit något helt konkret. Det är jag som gett dem det, mål i mun, ord, ett verktyg för att täcka in hela deras erfarenhet - ett språk!

Vilket i och för sig inte skulle göra att jag i första hand presenterade mig som mamma i ett sammanhang av främlingar. Jag hatar att säga vad jag gör. Brukar slingra mig och ibland säger jag att jag är hemmafru om jag inte orkar dra hela den gamla vanliga harangen:
Nej, de finns inte översatta.
Nej, jag kan inte översätta dem själv.
Tack, men det är inte alls samma sak att skriva på ett språk som att tala det förhållandevis väl...

Jag trivs bara ihop med intellektuella utlandssvenskar (eller andra ytisar), alla som bara har ett synsätt (franskt, svenskt eller what ever) tråkar ut mig. Det vill säga minst 95% av ungefär alla.

Så du är i gott sällskap. Eller tvärtom. Inte ensam, iaf.

Charlie Truck sa...

Tack för kommentarerna. Jag vet att andra kan känna så här också, kanske hälften av alla på lunchen kände sig lite utanför?

Det som jag förundras över är att jag inte gjort speciellt annorlunda val i livet än de här kvinnorna. Jag tror de flesta har ett yrke men just nu jobbar de inte för de tar hand om små barn alt. har inte arbetstillstånd. Ungefär som delar av mitt liv varit. Det var inte några Anna Anka eller extrema överklassmänniskor eller andra människor jag vet att jag har väldigt lite gemensamt med där.

Jag får sådan lust att säga att i vår familj skulle pappas recept vara betydligt bättre än mammas recept. Och det skulle jag ju kunna säga, jag tror ingen skulle ens tycka att det var konstigt. Jag känner mig bara jobbig som retar mig på att det kallar något "mammornas recpetbok" varför retar jag mig på sådant? Ibland har jag en förhöjd känslighet vad gäller genusgrejer som nog kan vara lite larvig.

Till sist förstår jag vad du menar Karin, fast jag tänker aldrig så. Jag tänker att nästan alla jordens människor blir föräldrar så så speciellt är det ju faktiskt inte att just jag har barn. Sedan är det ju väldigt seciellt och viktigt för just mig förstås. Jag är bara så rädd för "jag har gett allt för mina barn"-syndromet. Är rädd för att skuldbelägga.

Men det var fint det du skrev om att jag ju faktiskt gett dem ett språk. Så är det ju.

Karin S sa...

Charlie,
I någon mån tror jag att man alltid skuldbelägger - hur man än gör. Det är alltså oundvikligt. Gäller då att hitta ett sätt som man själv kan stå för.

Min känsla av att göra något viktigt har inte funnits där jämt, den har kommit med tiden, med responsen kan man säga. Jag har sjungit en jävla massa Mors lilla Olle och det har inte alltid varit roligt, typ. Men nu börjar jag se resultatet, och DET är det roligaste jag varit med om.

Karin S sa...

De kan sjunga Mors lilla Olle nu, nämligen. Trestämmigt,

Äh. Skoja.

Charlie Truck sa...

:) Vad fint det låter. Jag är nog inte riktigt där ännu, harvar på med Olle och tycker det är lite tjatigt ibland.

Jag tror att jag redan tar det för självklart att de kan svenska, vilket det ju faktiskt inte är . Ska nog börja känna mig lite nöjdare över att de faktiskt pratar, förstår och numera läser (lite knackigt)på svenska.

Och visst skuldbelägger vi alla, det tror jag också är oundvikligt,ligger i rollerna så att säga. Som du säger man får hitta ett sätt som man tycker är försvarbart inför sig själv.