Wherever I lay my hat

Jag läser på Peter Englunds blogg om ett tal av dramatikern Ralf Långbacka, där han redovisade sin skepsis mot all identitetspolitik, utan istället pläderade för vår rätt till olika men kompletterande jag. Han talade själv om sina olika identiteter: finsk, svensk, tysk, rysk.

För en tid sedan var jag ute och åt middag med tre svenska kvinnor. Eller svenska och svenska förresten. En har bott i USA i 25 år, hon är gift med en libanes uppväxt i Frankrike, hennes ena dotter är gift med en amerikansk jude av östeuropeiskt ursprung och den andra med en amerikan med irländskt-katolskt påbrå. Den andra kvinnan har bott här i fem år, efter några år i London och är gift med en svensk-iranier (invandrad till Sverige som barn), den tredje har svenska föräldrar men har bott hela sitt liv i USA förutom en tid i Egypten, hon ska nu flytta till Lund och plugga.

Så där satt vi fyra svenska kvinnor i New York och diskuterade Mellanöstern och hur det är att vara gift in i en sekulariserad, emigrerad iransk familj och att kristna libaneser nästan är mer franska än libanesiska (fast bara nästan). Vi pratade Sverige också förstås, och barn, och kulturarv, och språk.

Det mest slående var nog att alla var så nöjda, appropå mitt klagande över utlandssvenskar nedan. Ja, tänk så livet blivit, vem hade kunnat tro det? Men det blev rätt bra trots allt, och vilken rikedom i erfarenheter, kulturskatter, traditioner. Man jämkar förstås, och ger avkall ibland, men man får ju så mycket!

Mina nyårslöften har jag redan brutit, i den mån jag hade några, det ingår ju nästan i konceptet. Men inför flytten har jag en rad föresatser. En av dem är nog att försöka komma till den här punkten. Att sluta se flyttarna och de multipla kulturerna som något jobbigt utan att "embrace them" som man säger här. "Gilla läget" kanske man kan säga på svenska, fast jag söker en mer aktiv term. Ta till mig det som blivit mitt liv, äga det. Jag jag är både svenska och parisiska och tom kanske New York-bo,  på en gång.  Tänk vilken tur jag har!