Tur det inte var videokonferens

Nu har jag varit på sju antällningsintervjuer på fem dagar. Plus ett antal telefonsamtal och emails mellan rekryterare, företagen i fråga och mig själv. Mycket snack blir det. Och mycket funderande på smartaste strategin att få det bästa utfallet av två (tre?) eventuella jobb som inte riktigt är synkade i tid. Försöka förstå vad de vill och vad jag vill, anstränga sig att läsa av människor samtidigt som man gör ett gott intryck. Verka påläst och intresserad. Inte glömma att le. Inte glömma att fråga sig själv "vill jag det här?".

Någon gång ska jag skriva en blogg om jobbsökeri. Eller ännu hellre en fars. En teaterpjäs a la Yasmina Resa eller kanske en film a la Monty Phyton. (Jag hittar inte den där accenten över a på min amerekanska dator, det får ni ta).

Ta t ex fredagens upplägg: två telfonintevjuer för jobb på raken på eftermiddagen. Sonen har skola, dotterns skola är stängd så hon är hemma.

Jag placerar henne framför wiin med stränga förmaningar. Första intevjun går bra, den tar 50 minuter. Nu är det bara tio minuter till nästa och dottern börjar bli rastlös. Vi byter till TV. Det går bra ett tag, sedan komemr hon ner till mig i köket och börjar gestiukulera (hon har ju fått tillsägelse om att inte prata). Jag försöker förstå henne, samtidigt som jag lyssnar i luren. Hon gestikulerar mer och mer. Hon är hungrig. Jag pekar på baguetten och kylskåpsdörren. Jag pratar i luren. 

Hon hittar mina träskor och börjar STEPPA! Jag viftar NEJ NEJ med armen (ni vet de där  poänglösaste av alla föräldragester när man drar stora årtag geom luften snett uppifrån och ner samtidigt som man mimar NEJ) samtidigt som jag försöker svara intelligent på frågan om varför just jag är lämlig för det här jobbet. Hon fortsätter, jag går ut i trädgården. Hon efter. Jag springår runt runt med luren så hårt mot örat att jag är rädd att antigen den eller örat ska gå sönder. Hon steppar efter på stengången och till slut lugnar jag ner mig tillräckligt för att förstå att hon mimar en fråga om hon får använda kniven till att skära brödet. Självklart, ta värsta kökskniven bara du låter mig prata ifred!

Jag undrar fortfarande vad jag sa under den där intervjun. Hoppas jag inte lovade att jag kunde prata flytande mandarin.