Bitar av henne själv

Jag lovade ju i ett tidigare inlägg att jag skulle skriva om Gun Britt Sundströms språk. Det bottnade i att jag läste "Bitar av mig själv" i Sverige i påskas. Lånad av min mor förstås. Sundström verkar vara en författare man lånar av sin mor. Som Inger Alfvén.

Jag tyckte mycket om boken, framförallt delarna där hon skriver om sin far. De hade tidvis en komplicerad realtion, han var en rätt betydande man inom Missionsförbundet, Sundström lämnade frikyrkan tidigt för ett politiskt engagemang. Men de hade även en nära relation. När hon beskriver barndomsminnen av att sitta bredvid honom i kyrkbänken och scenerna från hans sjukbädd är hon som bäst.

Kanke måste man ha en viss bakgrund för att förstå tyngden av orden "Du är den jag ber mest för" yttrade av en far till sin dotter. Och för att förstå dotterns frustration och skuldkänslor blandade med en oändlig trygghet. Och modern som när Gun Britt kommer till faderns dödsbädd med en självklarhet säger "Nu kommer ögonstenen". "Vem ska nu be för mig?" sörjer Gun Britt, den icke-troende.  Där fadersgestalten fanns finns nu ett svart hål.

Jag tycker mindre om de politska kåserierna, delvis för att jag inte alltid håller med, delvis för att de ibland känns daterade. Men när hon skriver om språkvård är hon rolig. Och det är angenämt att vistas i sällskap med en människa som obehindrat citerar på latin och klassisk grekiska.

Och så språket då, ja, jag skrev upp en rad ord, uttryck och citat på en papperslapp som stoppades i en jeansficka. Jeansen har nu tvättats flera gånger och boken är kvar i Sverige så ni får tro mig på mitt ord när jag säger att hon använder ord som jag glömt fanns. Vackert är det och nu måste jag läsa "Maken".

Eftersom jag inte har min lapp citerar jag från recensionerna jag läst. Här skriver hon om sin relation till barnen. Mindre skör än den till fadern kanske, mer komplicerad för Gun Britt själv än för dem, iallafall enligt henne.

”Alla säger att man får så mycket bättre relationer till sina barn när de har flyttat hemifrån. Jaså, säger jag. Jaja, de där nya vuxna människorna, de blir ju något att lära känna. Men inte är de någon ersättning för barnen. De små. Min kropp har sorg efter dem.”


 ”När barnet föddes tog det med sig tillvarons centrum ut ur mig. Det var okej så länge barnet levde intill mig och det viktiga fanns inom synhåll. Men när barnen har blivit vuxna och gått sin väg? Hur får man tillbaka huvudrollen i sitt liv, hur halar man in centrumperspektivet i sig själv igen?”


Recension i SvD
Recension i Expressen