State of the Union

Idag behöver jag inte ens skriva någon bloggpost för två av mina bloggvänner beskriver delar av min livssituation med nästan kuslig precision.

Först Jorun som berättar att jag står med handen i ett hål i väggen och någon annan har tagit alla nycklarna. Den bästa beskrivning av processen som lite banalt kallas "att söka jobb" jag läst. Jag skulle vilja ha ett mer dramatisk term för detta arbete. Att "söka jobb" låter så lätt, som om man kan göra det lite ouppmärksamt, när andan faller på, ungefär som att plocka svamp. När det istället handlar om ett tillstånd som helt kan äta upp människor, beröva dem självkänsla och psykisk stabilitet. Jag vill ha ett ord i klass med skilsmässa, vårdnadstvist, rehabilitering, sorgearbete, personlig konkurs, vräkning. Ja, något som får en att ana hur det kan krama kallt om hjärtat och kännas som bly i magen. Få saker kan verka så enkelt när man inte gör det och kännas så omöjligt när man är mitt i det som att byta/få jobb.

Uppdatering: Det blev ju väldigt ödesmättat det där. Riktigt sådär mår jag inte, känner jag mig plötsligt påkallad att berätta innan alla blir alltför oroliga. Inte alls faktiskt, inte än iallafall. Men jag har varit här några gånger och vet att det verkligen kan kännas sådär, ibland.

Helena beskriver en annan aspekt av mitt liv. Inte på samma plats givetvis men med nästan identiska frågeställningar. Hur prioriterar man läge/storlek/charm/kvalitet/avstånd till A/avstånd till B/pris/lokaltrafik och vår svåraste nöt att knäcka graden av urbanitet?