Ännu en flashback

En sådan här kväll hade vi häromkvällen. Inlägget är från maj 2007 och det är nog ungefär så länge sedan vi satt på en motorcykel tillsammans. Middag med vänner sedan en one man show. Rätt kul. Eller först tyckte jag inte inte det var så vidare värst men så tänkte jag att den här stackars killen står alldeles ensam på en scen i över en timme. Då få man ju ge honom en chans, och när jag bestämt mig för att släppa den där surkritiska blicken så kom jag in i showen och kunde till slut knappt sluta skratta. Jag var väldigt trött också så det gjorde kanske sitt till.

Vi var på en one man show i New York, jag tror inte det blev fler trots att New York väl är Mecka för stand-up. Vi slogs av hur helt olika de här föreställningarna var, trots samma förutsättningar: ensam man, ingen rekvisita, ingen kostym, musik. Men då föreställningen i New York byggde helt på den skrivna texten, som i sin tur byggde på skådespelarens liv, byggde Abittans komik på det kroppsliga uttrycket mycket mer. Han dansade, mimade och "gjorde gubbar". Ofta helt utan text eller med påhittat språk. Turkisk matlagnings-TV, arabisk nyhetssändning, nordafrikansk smörsångare, upprepningskomik. Låtsasspråk alltså som han gjorde så bra att det lät trovärdigt och man förstod storyn. Eller man fyllde i med vad man ville förstå kanske.

Efter föreställningen stod vi kvar på trottoaren utanför och Abittan kom ut. Vi tackade lite sådär generat för föreställningen och önskade lycka till. Han sa go kväll och gick iväg längst gatan, ensam. Nu är han på väg hem från jobbet tänkte jag, så kan ett jobb också se ut.

På vägen hem körde vi förbi Notre Dame, korsade Seine och följde den norrut. Louvren, Assemblee Nationale, Eifelltornet blinkande till vänster, Concorde, Champs Elysees och så upp runt triumfbågen. Paris är upplyst som ett juvelskrin på natten och i hörlurarna jättehögt soundtracket till filmen jag var med i.

Man kan leva här med.