On the market

Jag hade ett möte med en rekryterare igår, innan jag låg på soffan och tittade pa TV mitt på blanka eftermiddagen (känner att jag behöver påpeka det innan ni börjar oroa er). Det gick väl bra, jag log så mycket att jag hade värk i käkarna efteråt, och jag var så intresserad av allting. Jag frågade om marknaden var sa dålig som man kan tro. "Oh yes", sa hon, "it's worse". Tjolahopp!

Egentligen har jag inte riktigt börjat leta ännu, jag har ju fullt upp med att följa The Real Housewifes. Närå, men jag har inte fått mitt arbetstillstånd än, för tillfället jobbar jag med ett franskt kontrakt, och räknar väl egentligen inte med att börja söka ordentligt förrens i höst. Men jag har lite svårt att bara låta det vara och hoppas på det bästa, jag tycker det är så ebarmligt tråkigt att vara arbetslös. Jag har varit det förut och jag är inget bra på det. Det är inte en av mina skills, I don't excel på det. Man får ett speciellt språk när man söker jobb. Allt man gör och kan ska kvantifieras i ord som ability, competence, proactive, self-starter och seasoned. Det speciella CV-språket.

Jag är inte så bra på att söka jobb heller, även om jag borde fått vana. Jag har varit tvungen att göra det ett antal gånger, alltid i lågkonjunktur för säkerhets skull. Men det brukar lösa sig, kanske inte alltid på bästa sätt, men på ett eller annat. Mitt problem är att som ännu en konsekvens av mitt rundflyttande, i kombination med graviditeter och barnledigheter, har jag haft en lite hackig karriär. Det skulle nog gå att se det som att jag hamnat i en typisk kvinnofälla, även om det bär mig emot att kalla det så eftersom jag har gjort alla mina val helt frivilligt och med ganska klar syn på konsekvenserna. I vilket fall så att jag inte haft ett jobb jag riktigt trivts med sedan jag flyttade från Sverige. Så det är liksom dags nu.

Helst skulle jag vilja ha ett jobb att verkligen engagera mig i, med en ordentlig utvecklingspotential. Barnen börjar bli större och jag känner att jag har mer utrymme för jobb i mitt liv. Samtidigt befinner jag mig på en ny arbetsmarknad, i et nytt land, på ett nytt språk, där jag inte har några kontakter och på en marknad som erfar den största arbetslösheten sedan 1930. Så från det perspektivet får jag nog vara glad för vad jag kan få.

Ett annat dilemma är att jag ju ändå jobbat såpass länge att jag är rätt kräsen. Jag vet i vilka typer at situtationer jag inte vill befinna mig och jag är trött på att kompromisssa med mina önskemål för att iallafall få ett jobb. Och mycket av den erfarenheten syns inte direkt på ett CV. Eller man kanske skulle skriva saker som "Kan handskas med värdelösa chefer", "Vana från omorganiseringar och friställningar", "Erfarenhet av att hela företaget likvideras", "Har överlevt flera företagsuppköp och kapandet av hela avdelningsbudgetar" etc. För jag tror att det är mycket av sådan erfarenhet som faktiskt gör att man kan vara effektiv. Verktygen kan man alltid lära sig, men åren man jobbat, livet man levt ger en faktiskt en erfarenhet som ger beredskap och kunskap. Eller det är vad jag intalar mig när jag ser alla pigga, smarta 27-åringar!