I'm a worrier not a warrior

Jag är en sådan som oroar mig. Det finns två sorters människor, de som oroar sig och de som tar dagen som kommer.

(Okey, man kan dela upp mänskilgheten i en miljard andra dikotomier också men just nu känns den här väldigt påtaglig.)

Jag skulle så väldigt gärna ha tillhört den andra delen av mänskligheten nämligen. Min man tillhör den andra delen, och mina barn än så länge. Min mor tillhör nog min kategori liksom ganska många av mina väninnor. Kvinnligt? Ja, kanske. Kommer med moderskapet? Nja, jag oroar mig inte speciellt just för mina barn, Eller jo, det gör jag ju.

Jag är inte speciellt ängslig av mig däremot om ni förstår distinktionen jag gör. När det gäller barnen har jag förstått att jag tar beslut som många föräldrar (ok, det är mammor) i min omgivning aldrig skulle ta. Jag vågar hoppa på nya möjligheter, ta chanser, flytta, byta jobb etc. Det betyder inte att jag inte oroar mig. Jag är en sådan som vaknar vid fyra och inte förstår hur någonting överhuvudtaget ska kunna lösa sig. Ni vet hur det är, i vargtimmen är alla problem oöverstigliga. Speciellt de banala, icke allvarliga problemen får helt apokalyptiska dimensioner innan solen gått upp.

En viss tendens att se glaset halvtomt som är så retsam. För det tjänar ju absolut ingenting till. Ingen människa har väl någonsin löst ett problem genom att oroa sig över det? Oron suger energi och leder tankarna i negativa banor, knappast i banor som erbjuder lösningar. Dessutom blir man odräglig för sin omgivning.

Jag vet inte vad man kan göra åt det, yoga kanske? Sömnpiller? Hur gör alla andra? Lever med oron antagligen. Det man ideligen måste förklara för människor som inte är orosmäniskor är att logik har väldigt lite med saken att göra. Jag vet att jag har haft större problem tidigare som löst sig, jag vet att vi inte sitter i sjön, jag vet att jag har förmåner som den absoluta majoriteten av jordens befolkning bara kan drömma om, jag vet att jag kan prata med den och den och reda ut eventuella missförstånd - jag oroar mig ändå.

Om ni undra hur det går med allt som just nu upptar mitt sinne så var det ju inte så hysteriskt bråttom med det där jobbet när det kom till kritan (det är det ju aldrig). Ingenting är klart än. Vi har i vår tur intervjuat två barnflickor som verkar bra båda två och som kan börja omgående och kommunen har lovat barnen fritidsplats omgående om jag får jobb. Huset har vi bestämt att inte bjuda på, vi tittar vidare.

Så allt löser sig ju, jag vet ju det. Egentligen.