Jobb

Jag har alltså börjat jobba. Det har ni väl förstått vid det här laget. Så nu när ingen bloggar för att de är på semester bloggar jag inte för jag jobbar. Eller det är väl en del av förklaringen iallafall. De tre-fyra första veckorna på jobbet åkte jag vid sju och kom hem mellan sju och åtta varje kväll. Och det var jätteskönt!

Det är skönt att vara den som åker först och kommer hem sist. Skönt att få koncentrera sig och anstränga sig för att förstå. Skönt att inse att människor förväntar sig att jag ska prestera. Skönt att gå upp i ett nytt projekt, att ha krav utifrån som gör att man måste tacka nej till en del som det lilla livet kräver. Det får någon annan ta. Iallafall ett tag.

Det är tur att jag har en så smart läsekrets och att Alex Schulman inte läser här så att jag inte känner att jag behöver förklara att jag visst älskar mina barn och vill ta hand om dem, eller hur?

Jag har inte haft ett jobb jag riktigt trivts med på tio år. Av olika anledningar har inte arbetsuppgifterna eller cheferna passat, jag har kanske också prioriterat saker som bekvämt pendlingsavstånd, möjligheter till deltid, bra ratio lön/arbetsinsats eller helt enkelt det faktum att det var just det jobbet jag fick. Och så har jag varit en hel del barnledig/arbetslös. Alltså en del av det man  brukar kalla kvinnofälla, som jag valt helt själv.

Inte vet jag om det här jobbet är lösningen. Kanske sparkar de ut mig efter provanställningen, kanske inser jag att det inte passar trots allt. Det är jobbigt att börja på ett nytt jobb. Man känner ingen, man kan inte produkten, företaget, de personliga relationerna mellan kollegorna, gamla historier och legat som komplicerar tillvaron. Och man ska upp till bevis. Jag är chef också, just nu har jag sju personer som rapporterar till mig, fast en del är sommarpraktikanter. Och jag ska anställa folk. Det är nog dags att jag lär mig den svåra konsten att inte alltid vilja vara omtyckt. Och det ligger inte naturligt för mig. Dessutom måste jag ju dra ner på arbetstimmarna, jag varken kan eller vill jobba 13-timmarsdagar i längden. Det gäller att hitta den rätta distansen, att inte bli uppslukad.

Gun Britt Sundström skriver i sin bok Bitar av mig själv om arbetet. Glädjen det ger och tillhörigheten. Platsen, min plats just nu. Hon citerar någon, också en kvinna jag minns inte vem, som säger "Det här är mitt lilla jobb och det gör jag bra". Just så vill jag att det ska vara. Jag har tyvärr svårt att hitta den känslan utan att lönearbeta. Inte vet jag om det beror på en uppväxt i folkhemssverige, i medelklassen, i frikyrkligheten eller om det är en personlighetsfråga. Eller så är det bara ett barnsligt behov av att vara sedd och bekräftad. Lönekuvertet är en biljett på att jag duger. Att jag inte är lat och oduglig.

Karin Lilja, som verkar ha upplevt en hel del vad gäller arbetslivet, skriver från ett annat perspektiv om arbetsplatsen. Och jag förstår vad hon säger, håller med om en del, men tycker ändå att det är tryggt att ha en arbetsplats att gå till. Iallafall just nu.

Och det är spännande, relationerna på en arbetsplats kan vara minst lika Norénska som i en familj. Arbetsplatsen bygger också på påtvingade relationer som man inte valt själv, med ibland rätt ologiska maktstrukturer. Minst lika intressant som familjen som objekt för litteratur och konst, men betydligt mindre uttjatad.