Vardag

Det är väldigt mycket vardag idag. Trist vardag. För samtidigt som jag ibland tycker att livet är sådär fantastiskt som det lät i inlägget nedan är det ett varannandagstillstånd. Varannan dag tycker jag är rätt trist. Jag slutade mitt jobb i augusti, sedan dess har det varit semester,besök från Sverige, skolstart och nu senast en kamp mot huvudlössägg som tvingade dottern att vara hemma ett par dagar.

Men nu, just NU är det vardag och har jag inte så många ursäkter kvar till att inte sätta igång med jobbsökandet. Jag vill ha jobb alltså, absolut. Det är söka jobbet jag inte har lust med. Jag har gjort det förr, alltid i lika härliga ekonomiska klimat, och jag blir inte bättre på det. Jag sökte inte jobb 1929 men annars så sökte jag jobb 1991-92 (förra fastighets- och börskrisen), 2001 (internetbubblan) och jag söker jobb nu. Blir jag arbetslös ska ni sälja aktierna. Det är ett insidertips.

Jag försöker bestämma tidsramar då jag tvingar mig att jobba koncentrerat men det går långsamt framåt. Dessutom blir jag isolerad och sällskapssjuk när jag inte jobbar. Förra veckan var maken borta och efter några dagar insåg jag att jag knappt pratat med en vuxen människa på hela veckan förutom per telefon.

Men det är bekvämt också, jag har tid för mig själv som jag inte haft på länge, och det är farligt lockande att passa på att läsa, surfa, gå på Whitneymuseet och se Georgia O'Keeffe etc. Och jag kan ju göra det med, måste bara känna att det blir en bra balans och sen inte ha för dåligt samvete när jag gör något annat än skickar CVn och hänger på LinkedIn.

Jag är rätt övertygad om att det finns jobb, och att det finns jobb som passar mig. Problemet är bara hur jag och jobbet hittar varandra, jag tror det kan ta tid. Och först måste jag nog börja söka lite mer ambitiöst. Sedan behöver jag ett nytt arbetstillstånd också men det ska tydligen (?) komma med posten vilken dag som helst.

Den här låten har dykt upp på flera bloggar och på twitter på senste tiden och den känns som ett bra ackompanjemang idag.

Höst

New York har varit på sitt bästa humör den senaste tiden, högsommarvärmen har dröjt sig kvar länge men folk är tillbaka i stan och allt har dragit igång. Ibland kan jag bli så där otroligt lycklig bara av det faktum att jag får leva här ett tag. Det är en fantastisk stad, inte lik någon annan jag bott i.


Utsikt från vårt lokala Thaihak.

Häromkvällen gick jag ut rätt sent och köpte mat och på vägen hem dånade Viva La Vida i min ipod, ljumma vindar smekte och alla jag mötte såg glada och avspända ut. Jag tänkte att en vanlig tur till ICA fortfarande är ett litet äventyr för mig, jag tycker att folk är så exotiska, jag blir fascinerad av alla dessa människor som kommit från jordens alla hörn för att slå sig ner här. Kanske för livet, kanske bara några månader, men just nu, just denna onsdagskväll finns de just här. De går på samma gata som jag och jag vet inte vilka de är, var de kommer ifrån eller vart de är på väg. Men de Lever Livet med mig just nu.


Annars har vi varit på picknick med sonens gamla klasskompisar i Central Park, en riktigt majsig sensommarsöndag.



Och i fredags kväll var det Welcome Pot-Luck Dinner and Dance på nya skolan. 500 ungar+föräldrar+skolpersonal+buffe+en DJ på skolgården. När vi kom dånade I've got a feeling över kvarteret och visst blev det en bra kväll.
Ungarna dansade som besatta, alla killarna till Thriller alla tjejerna till All the Single Ladies och alla mammorna till Macarena och så spelades YMCA förstås, vi bor ju trots allt i Chelsea.
Och alla dansade linedancing till the Cha cha slide! Jag har sagt det förr linedansing is da shit!


Mörkret sänkte sig och det blev becksvart vid lekställningen förutom neonringarna som barnen hade fått och allt blev ett spännande äventyr. Varför gjorde vi inte sådant här när jag var barn? En fest på skolan där föräldrar, grannar, kompisar och rektor dansar tillsammans. Man känner att skolan är en viktigt centrum "for the community" här, och att det kan få vara en plats där man har kul också!

Bon Appetit!

Har Julie och Julia haft premiär i Sverige?
Det är mig veterligt den första succébloggen som blev succébok som blev stor hollywoodfilm. Med Meryl Streep och manus av Nora Ephron och hela paketet.

Ni vet hur jag alltid klagar på maten här?
Denna film handlar om Julia Child som faktiskt en gång i tiden lärde amerikanerna att laga mat. Hon var en uttråkad diplomathustru i Paris som bestämde sig för att bli Cordon Bleukock. Sedan skrev hon det stora referensverket Mastering the Art of French Cooking som var en kokbok för amerikanska hemmafruar som ville kunna laga fransk mat. Boken kom ut 1961 och fanns snart i var kvinnas kök och Julia blir den första egentliga TV-kocken. Hon var en stor personlighet, och även en stor kvinna rent fysiskt med genomträngande röst och bestämda åsikter. Hon är en del av det amerikanska folkloren, alla har sina Julia Childminnen från TVs barndom.



2002 börjar den frustrerade sekreteraren Julie Powell en projekt att laga alla recepten i Julia Childs kokbok på ett år och dokumentera det i en blogg. Bloggen blev populär, bokkontrakt skrevs och sedan skrev Nora Ephron alltså ett filmmanus grundat både på bloggen och på Julia Childs liv. Filmen följer parallellt de båda kvinnorna medans de är frustrerade och oupptäckta. Paret Child kommer i onåd under McCarthyeran och hamnar i Norge där Julia sitter i en träkåk och längtar tillbaka till Paris. Bloggerskan knäcker nästan sitt äktenskap med sitt galna matlagningsprojekt (534 recept på ett år medans hon jobbade heltid, och de handlar om komplicerade franska klassiska maträtter). Filmen slutar med att de båda får sina bokkontrakt, Julia Child kommer i TV och nu finns hennes kök på the Smithsonian Museum of American History. Julie Powells nya liv går att följa här.

Jag tycker att filmen är en riktigt bra feelgoodfilm. Kanke för att den handlar om smarta, uttråkade kvinnor (utomlands i ena fallet) som sedan får bokkontrakt och når framgång? Min man satt och knuffade mig i sidan hela filmen och undrade när jag skulle publicera min blogg och bli filthy rich på köpet. Hmm, ja. Dessutom har de båda två kärleksfulla äktenskap med stöttande män vilket man så sällan ser på bio (min man tyckte säkert om den delen med!). Porträttet av Julia Child i Paris och andra platser är speciellt fint och Meryl Streep är alldeles lysande som matmatrona. Bakom det frejdiga vispandet i köket kan man ana både politik (det ändrade klimatet i USAs utrikespolitik under efterkrigstiden, "They don't like people like us, we lived in China, they'll never like us") och personlig sorg (paret Child fick aldrig några barn). Och det är en verklig hyllning till det franska köket och den franska inställningen till bordets förnöjelser!

Bon Appetit!

En parentes, ser man Julia Child och har franska referenser tänker man direkt på Maïté, kolla här när hon avlivar och skalar en ål! Vem hade vi i Sverige? Ria Wägner? På den tiden gick TV-kockarna genom rutan utan att konstant skrika sig igenom programmen. Och tempot sedan, att vispa ett ägg tog så lång tid som det tar att vispa ett ägg och bildrutan visar... ägget som vispas!

Flip ...och flop

Dagens hit i viral marketingvärlden från Moveon.org (1,5 miljoner tittare på 24 timmar)

Protect Insurance Companies PSA from Will Ferrell

Och dagens flop (som är från Augusti men håller än). Det finns en hel serie på youtube.



Jag riktigt ser framför mig hur många parodier på de här launchparty-filmerna som just nu spelas in i olika kök! Det finns något rörande i att stora starka Microsoft är så rudis vad gäller sociala medier.

Dagens New Yorker - The Barber

Överallt på Manhattan finns det små, billiga barbershoper. De ägs ofta av ryssar, precis som kemtvättarna nästan alltid ägs av kineser, men barberarna kommer från världens alla hörn.


Igår var det dags för hösttrimning, Jurij klipper både son och dotter och snackar med kunder och kollegorna som kommer från Puerto Rico och Cuba.


En äldre man som alla kallar "the colonel" kommer in. Kanske har han varit överste, kanske är det ett smeknamn. "Hur vill du ha det?" säger den kanske ännu äldre barberaren på sin brutna engelska. Kunden skrattar till lite nervöst, "Äh inte vet jag, det finnns inte så mycket att göra av det här" säger han och drar händerna över skulten.

"You will get a good haircut", säger barberaren allvarligt och kammar håret noggrant, "I will make you a good haircut". Sedan klipper han, länge och koncentrerat, han masserar och nästan smeker den gamle mannens huvud. The colonel blundar, barberaren klipper tyst. Det finns en sådan ömhet i gesterna och jag tänker att kanske är det den enda kroppskontakt denne äldre man fått på länge. Men vad vet väl jag, han kanske både har en fru och en älskare.

Skolväg

Förra året åkte vi tunnelbana till skolan med sonen via både Times Square och Grand Central Station.

Till nya skolan har vi 10 minuters gångavstånd och barnen åker sparkcykel. Miljön med sina uteserveringar, gayfilmklubbar, barbershops och delis med blommor är dock fortfarande långt ifrån mn barndoms skogsväg.

Survivors

I mitten på 70-talet fanns en brittisk TV-serie som hette Survivors. Den handlade om att jorden drabbades av en epedemi (aha nu förstår jag plötsligt varför mitt omedvetna tänkte på detta just nu!) orsakad av en slarvig laboratorietekniker som spillde ut något giftigt. Jag var väldigt fascinerad av denna domedagsserie och minns framförallt scenen när en av huvudpersonerna förstår att hon är den enda överlevaren i sin by. Hon begraver sin man, klipper håret kort, tar en dusch, klär sig i oömma kläder, packar kombivolvon full med förnödenheter och bränner upp sitt hus innan hon ger sig iväg för att leta efter sin son som är på boarding school.

Här är ett klipp från när hon inser att hon är ensam överlevande i hela byn, innan hårklippningsscenen som jag inte hittade (men som ni kan läsa som en trevligt retro bildnovell här).



Orkade ni hålla ut till slutet, vilket tempo de hade i filmerna på den tiden! Serien var jättespännande och jag minns en del annat också men mest den här scenen om hur hon praktiskt förbereder sig för att överleva katastrofen. Jag blev (och kan bli fortfarande) irriterad på filmer där hjältinnorna (hjältarna struntade jag i) springer runt en hel film i nylonstrumpbyxor och klackar och inte ens tar med sig en swiss army knife. Vore jag jagad av gangsters/aliens/FBI så nog skulle jag se till att ha en polotröja, långbyxor, gympaskor, axelremsväska och en varm men ändå snygg jacka. Inte larviga klackar och stretande blusar, det verkar så obekvämt!

Jag brukade ligga på kvällen och göra upp planer för vad jag skulle göra vid inbrott/brand/plötslig flykt pga aliens/epedemi/krig. I dessa fantasier ingick alltid vad jag skulle ha på mig och med mig, och i vilken väska. Pengar, pass, foto på familjen, extra underbyxor, tändstickor och en vattenflaska. Hade jag svårt att sova packade jag hela kombin. Numera brukar motsvarande fantasi mest handla om vad som ska i jobbväskan nästa morgon, alternativt barnens ryggsäckar.

Kolla här förresten vilken gräslig remake de gjort, vilken ljudbild! Den verkar faktiskt osannolikt dålig.

Hosewives desperately seeking jobs

Eftersom USA ofta framställs som ett hemmafruparadis där alla verkligen kan göra som de vill och man inte behöver skämmas för att vara hemmafru, och jag dessutom just skrivit att det finns en trend att amerikanska välutbildade kvinnor väljer att stanna hemma, måste jag visa er detta från lördagens New York Times: "Recession Drives Women Back to the Work Force".

Siffrorna är fortfarande nya men tydligen ser man att just dessa välutbildade kvinnor mer och mer går tillbaka till arbetsmarknaden efter ibland rätt långa uppehåll. 78% av de som blivit uppsagda i USA är män, ofta har de familjer att försörja, dessutom har ofta värdet på dessa famljers sparkapital, pensionssparande och fastigheter sjunkit dramatiskt. Man kan ju även tänka sig att deras omkostnader inte sjunker så lätt med barn som ska till college, åldrande föräldrar och vikande fastighetsmarknad.

Intressant i artikeln är också att den initiala hypotesen om att välutbildade kvinnor mer och mer har valt att stanna hemma tydligen ifrågasätts kraftigt från vissa forskare. Om man har tre timmars pendlingsväg, kan man då verkligen säga att man stannar hemma med sina barn bara för att man vill? Om man bara har tio dagars ledigt på hela året och ingen VAB? Den totala kalkylen blir kanske att det är bäst för familjen men betyder det verkligen att kvinnan inte skulle velat jobba om det vore möjligt?

Dessutom säger artikeln det som vi alla vet, hemmafruarna består mest av de fattigaste kvinnorna som har låga löner som inte betalar barnomsorgen, och de rikaste. Just de två grupperna har vi ju knappt i Sverige, framförallt eftersom barnomsorgen är subventionerad. Medelklassen, den med köksbord ni vet, jobbar mest.

"...women with a college education who are 25 to 44 years old and living with a spouse, the proportion of those working or looking for work increased to 78.4 percent in the first half of 2009. "

Bara drygt 20 procent väljer alltså att var hemma i detta hemmafruheaven.

Varje gång någon pratar om att USA är så fritt, att man får välja själv, att inte dumma staten lägger sig i ser jag rött. OK, stackars konservativa amerikaner de vet ju knappt bättre, de har aldrig varit utomlands, deras TV visar aldrig reportage från andra länder, de tror på fullt allvar att vi lever i något slags fängelse i Europa. Men svenska, välutbildade ledarskribenter? Hur blind är man om man inte ser att om man inte har sjukförsäkring, barnomsorg, anställningstrygghet eller pension så har man bara friheten att leva fattig och förmodligen dö ung.

Dagens New Yorker

On 2nd avenue at 48th street

De här killen som helt lugnt rakade sig på trottoaren med den inglasade busstidtabellen som spegel. Jag såg honom genom fönstret på den Pret a Manger där jag åt lunch efter mitt andra tvåtimmarsbesök på svenska konsulatet utan att de lyckats ta mina fingeravtryck för ett nytt pass. Han sålde rökelse. Sopsäckarna är hans tillhörigheter och tittar ni noga (klicka på bilden) vid hans fötter kan ni se att han tänt rökelse som han stuckit ner i brunnslocket. Doften låg tung över gatan när jag klev ut.

Det blir mycket foton här just nu, och enbart dåliga foton tagna med min iPhone. Jag måste börja ta med mig den riktiga kameran ut, det är så försåtligt lätt at låta allt fotograferande ske via den här rätt mediokra maskinen annars. Dessutom kan mans låtsas att man står och messar när man tar foton, det känns mer diskret!

Eftersom vi har skoltema här

Igår natt satt jag och grinade framför den här filmen, The Principal Story. Jag rekommenderar varmt att se hela programmet här. Det handlar om två rektorer i två olika , väldigt tuffa låg och mellanstadieskolor. Man får följa dem under ett skolår, de har bra lärare och dåliga lärare, duktiga elever och elever sm knappt kommer till skolan, barn till fängelsekunder och hemlösa. Ett barn dör, en lärare blir avskedad, vissa barn gör fantastiska framsteg, skoladministrationen lyssnar inte, pengar saknas, säkerheten är problematisk. Det är lika spännande som en actionrulle.

PBS Den statliga TV kanalen har mycket bra dokumentärer och nyhetsprogram. PBS och BBC World är bäst. Sedan tittar vi på HBO och Showtime för serier och filmer. Ibland står CNN på och TV France Monde. De andra 614 kanalerna skulle vi klara oss bra utan.

Busted!

Äsch, egentligen ville jag ju vara anonym på den här bloggen men eftersom alla har gissat det får jag väl erkänna att det är jag. Förutom att jag heter Mimmi Pigg då.

(Kalle Anka-debatter måste iallafall vara ett vedertaget utryck efter det här. Man kan också kalla det Newsmill-debatter. Jag gissar att nästa inlägg kommer från Linda Skugge.)

Mer strumpor

Att det finns måga etniska och religiösa grupper på Manhattan vet ni ju, och det går inte att låta bli att fundera en del på etnicitet och identitet när man bor här. Det är fascinerande denna dualitet att alla är så väldigt mycket amerikaner, samtidigt som de ofta är så väldigt mycket något annat. Folk säger på fullt allvar "I'm Italian" och när man frågar varifrån i Italien de kommer säger de något svävande om att deras mormors mor kom med båten.

Jag vet inte hur många ortodoxa judar de finns i New York, wikipedia uppskattar att det finns ungefär 500 000 överhuvudtaget varav de flesta i Israel. Men en hel del bor i New York, framförallt i Brooklyn och på söndagarna när sabbaten är över är det shoppingtime.

I söndags när vi handlade höstjackor till barnen såg vi dem överallt; på GAP, Zara ja i alla vanliga affärer. Kvinnor och döttrar (inga män) shoppar och trots att de måste klä sig "modest" verar de tycka att det är roligt att gå i affärer. De har alltid mörka färger, kjolar över knät, långärmat och lågklackat. Gifta kvinnor har hatt, mössa eller schal och ibland peruk (tydligen gjorde Sarah Palinperuker succe förra året).

Och så strumbyxorna då. De är av en sort som jag bara ser på dem och kanske på muslimska kvinnor. Hudfärgade och tjocka även när det är högsommar och, det går inte att komma ifrån, otroligt oklädsamma. Tydligen finns tom precisa regler om hur många dem strumporna ska vara och det verkar som om gifta kvinnor ska ha den där hudfärgade färgen och flickor svart.

Undar hur deras strumplådor ser ut?

Ni har ju redan fixat det!

Ju längre jag bor utomlands ju svårare har jag att förstå den svenska debatten, vilket väl inte är så konstigt. Om man nu tar det däringa livspusslet, ni har ju fixat det! För länge sen!

Det finns jättelång barnledighet (många jag känner håller fortfarande på att ta ut dagar när barnen börjat skolan, de verkar räcka i evighet), ni har VAB, lagstadgad rätt om deltid, skydd för gravida anställda, laglig rätt och mer och mer social acceptans för pappor att vara hemma med sina barn och kanske framförallt subventionerad barnomsorg från det barnen är 1 år gamla.

What's the big deal? Vad mer behöver svenska familjer för att tycka att de får tillräckligt med resurser för barnen?

Vad är det som gör att svenska barn tydligen bara behöver sina föräldrar och inga andra vuxna? Och de behöver föräldrarna hela tiden, helst dygnet runt? Varför behöver svenska barn 12 fritidsaktiviteter i veckan (fast det där är nog ännu värre här)? Varför kan inte svenska ungar klara att byta klasskompisar och lärare varje år? (Det där sista hör inte hit men det verkar som om alla tror att barn alltid är så himla ömtåliga, hur i allsindar ska de klara livet tänker jag ibland).

Och alla dessa behov verkar ha uppstått de senaste trettio åren. Min mamma var hemma sex månader med mig, sedan var det dagmamma. Hon har alltid jobbat heltid och hon är född 1934. Hemmafru var hennes mamma (född på 1800-talet) hon hade fyra ungar men hade gärna jobbat om bara hennes pappa låtit henne få utbildning.

Anledningen till detta utfall är denna heknäppa artikel på Newsmill. Den luktar "nu ska jag skriva något som retar gallfeber på folk!" (och jag föll för betet). Jag hittade den hos Messerschmitt och kunde inte låta bli att kommentera där fast det nog mest var självklarheter jag skrev.

Var hemmafru eller hemmaman om ni vill men skyll inte på att det är omöjligt att ge barnen en bra uppväxt annars. Det är helt enkelt inte sant.

Tillägg: De har sakerna diskuteras både i Frankrike och i USA, givetvis. Här ser man t ex en trend att välutbildade kvinnor blir hemmafruar vilket de nästan aldrig blir i Frankrike (men väl i UK tror jag). Det jag fascineras över är att här skulle man se det som en fantastisk lösning om man fick 12 månaders föräldraledighet eftersom man i princip inte har någon alls. Men tydligen är inte det tillräckligt, det kanske ar det här "mycket vill ha mer" som kallas social utveckling? Men det måste ju ändå betyda att man säger nej till annat, pengarna räcker ju inte i all evighet.

Tilläagg 2: Bara som förtydligande, i Frankrike finns subventionerad barnomsorg från spädbarnstiden och helt gratis från tre års ålder. I UK eller USA är den inte alls subventionerad innan skolan börjar vid 5 år. Jag tror att det är den största bidragande orsaken till andelen hemmafruar i repektive land. Politisk vilja och ekonomi altså, inte omtanke om barnen eller "family values" (fast de politksa besluten ju kan bero på det sistnämnda förstås).

Fashion!

Alla fotade tjejen till höger, hon kanske är den nya Linda Evangelista? (jag kan bara namnen på modeller som är över 40).

Det är New York Fashion week igen. Gatan är full av för unga tjejer på för höga klackar som köar för att komma in på den ena eller andra visningen eller festen. Och så en massa fotografer som fotar tjejerna. Taxibilarna köar och tutar utanför vårt fönster.

Själv har jag bara varit på rätt tantiga Macy's och shoppat med min mamma. Hon köpte en grej, till sig själv för en gångs skull. En tröja som kostade 70 dollar men när hon skulle betala fick hon den för 8 dollar. Expediten mumlade att den nog var nedsatt med 75 % (vilket väl inte alls blir 8 dollar?) antagligen var det något fel i datasystemet och hon var för lat för att kolla. Eftersom inget annat blev en lika bra affär köpte vi inget mer, logiskt va? Lunchen på Starbucks var dagens dyraste utgift.
På Macy's har de en avdelning där man kan lämna in sin trötta man.

Jag har blivit så dålig på att köpa kläder, jag orkar aldrig prova och jag blir så trött av allt folk och kanske en annan dag? Här finns ju fantastiskt mycket affärer och kul grejer, mycket utförsäljningar och reor och jag gillar kläder, det är själva shoppingmomentet som förlorat sin charm.

De här killarna är lika förtjusta som jag i att shoppa.

Det är ju nu man borde kolla in vinterstövlar och höstbyxor, innan allt är slut. Och gå igenom strumplådan. Jag gillar att ha klänng och kjol med stövlar på vintern, använder nästan bara ogenomskinliga svarta, bruna eller grå strumbyxor. Men strumbyxlådan är ett svart hål. Det hjälper inte hur många par jag köper, det känns alltis som om alla är noppiga eller har hål på tårna när jag ska ha ett par. Dessutom ser man så dåligt eftersom alla är svarta, de ser likadana ut tills man fått på sig dem och ser nopporna. Jag lovar att ingen på Fashion week har noppiga strumbyxor (om det inte är meningen).

Varför sparar man dåliga strumbyxor istället för att slänga dem på en gång? Svara på det den som kan.

Back to school!

Discalmer: Jag började på det här inlägget i onsdags (första skoldagen) men hann inte skriva klart så jag har skrivit lite varje dag, nu har det blivit ett mastodontinlägg! Sorry, men det är en viktig grej i vårt liv.

Vi har haft en viktig och intensiv vecka, första skoldagarna på ny skola för båda barnen. Samma skola denna gång vilket känns som ett lyft!

Efter ett oräkneligt antal diskussioner och sömnlösa nätter bestämde vi oss i vintras för att byta skola för sonen. Han gick i en fransk-amerikansk privatskola och det främsta skälet var helt enkelt att han inte lärde sig tillräckligt med engelska. Det fransk-amerikanska visade sig egentligen vara en helt fransk skola med rätt mycket engelskundervisning. Eleverna var mest barn till expats och diplomater från Frankrike, Belgien och Afrika och eftersom han kunde kommunicera med alla på franska gjorde han ju givetvis det. Dessutom låg den på andra sidan stan vilket resulterade i att klasskompisarna bodde långt bort (och långa resvägar).

En annan anledning var att det var väldigt dyrt och segregerat (även om ingen elev lämnades i limousin eller hade livvakt vilket nog kan förekomma på vissa skolor) och att vi inte tyckte att vi integrerades tillräckligt i det amerikanska samhället. Det är lätt att bara umgås med andra utlänningar här och det tycker vi är lite synd. Vi vet inte hur länge vi stannar och vill suga i oss så mycket språk och kultur som möjligt den tid vi är här.

Dottern har gått klart preschool (dagis) och är vid fem redo för Kindergarten som är en förskola integrerad i skolsystemet (efter Kindergarten kommer 1st grade). Så nu går de båda i PS (public school) 11 i Chelsea. Helt gratis förutom skolluncher ($1,50 per måltid) och fritidsverksamhet vilket inte är en liten sak när dagis kostar 1600 dollar i månaden och privatskolor ca 20 000 dollar per år. Det är tydligen ungefär den faktiskta kostnaden, jag har läst någonstans att maxtaxan i Sverige ligger på 10% av den reella kostnaden för en dagisplats.

Statliga skolor har inget vidare rykte här varken vad gäller studieresutlat eller diciplinproblem. Tydligen ska den här vara en av de bättre på Manhattan, vi får väl se vad vi säger om några månader, kanske tycker vi att barnen inte lär sig någonting nu när vi vant oss vid den franska skolans rätt höga tempo.


I vilket fall tyckte vi skolan verkade bra när vi besökte den, den är rätt stor, en gammal stenbyggnad, högt i tak, långa korridorer, en klassisk skola byggd på kanske 30- eller 40-tal med asfalterad skolgård. Drygt 500 elever som går i Kindergarten till klass 5 (5 till 10 åringar alltså), 28% Whites 20% Blacks, 38% Hispanic, 12% Asian, ungefär hlften av eleverna har rätt till gratis skollunch vilket betyder att föräldrarna har väldigt låg inkomst (jodå det finns statistik på det mesta) och det ser verkligen ut som en multikulturell festival på gatan vid hämtningar och lämningar. I sonens klass tror jag det bara är han och en tjej till som verkar ha västeuropeisk ursprung.

Cafeterian första dagens lämning, det var lite kaos men vi hittade rätt till slut.

Vi har varit på ett informationsmöte och träffat rektorn som höll ett långt innehållsrikt tal om skolan och dess pedagogiska inriktning. Det var första gången jag som förälder fick beskrivningar och förklaringar till vald form av pedagogik i skolan, i Frankrike är pedagogiken lärarnas sak och dryftas aldrig med föräldrarna, det enda de informerar om är ordningsregler. Eftersom det mesta av pedagogiken nog är sig likt sedan föräldrarna gick i skolan anses det nog inte behövas, och den ifrågasätts sällan. Här fick vi veta att de följer en speciell inlärningsmetod för matte ("The parents usually call it fuzzy math, because they dont get it", här såg jag hur min franske makes rynka i pannan belv lite djupare, "but we have wonderful results"). Han berättade om "the writing method" (skrivmetoden, den kände mina föräldrar som är pensionerade lärare igen från Sverige) som enkelt utryckt innebär att barnen skriver mycket, mycket , mycket. Och att väldigt mycket publiceras i skoltidningar, sätts upp på väggen, på skolans webbplats etc men att stavfel inte rättas (här dök rynkan upp hos mig). Det är lärarens roll att se vad barnen gör för fel och sedan lära dem det de behöver vid annat tillfälle, skrivglädjen ska inte grumlas av ett evigt rättstavninsrepeterande. Allting görs också enligt workshopmetoder, i grupp. De där sista grejerna är också det ungefär tvärs emot hur saker görs i Frankrike. Det här blir mer och mer spännande!

Förutom pedagogiken, som det nog finns anledning att återkomma till, är en stor skillnad mot Frankrike hur inriktad skolan är på att samarbeta med föräldrarna. Föräldrarna är en självklar och nödvändig resurs. PTA (Parent Teacher Association, dvs Hem och Skola) är en megagrej med stor budget som finansierar böcker, utflykter, kulturprogram. Fundraising är viktigt, om man har god inkomst förväntas man donera pengar, tid och grejer till skolan. De har även en mängd informationsträffar, skolfester med föräldrar, föräldrarna är välkomna i klassen en fredagmorgon i månaden, de frågar hela tiden om man har några skills eller yrkeskunskap som man kan bidra med etc.

Vi blev rätt förvånade över hur mycket resurser de ändå verkar ha, alla klasser har minst en timme art, music, computer, theater och gym i veckan med speciella lärare, klassrum och utrustning (musikrum med 20 elpianon (en donation), artroom med lerugn, badbassäng så alla lär sig simma på skoltid, datarum med 30 datorer...). De har också mycket kulturella utbyten, Juilliard och flera teatrar och danstrupper donerar helt enkelt tid genom att komma och undervisa och ha workshops, eleverna dansar, skriver pjäser som sätts upp av professionella skådisar, frivilliga kommer och läser med barnen, eleverna säljer ekologiska grönsaker till färäldrarna, lokala bokhandlare sponsrar mm.

Det finns också väldigt mycket regler. Kanske är det så med en sådan heterogen elevgrupp att man inte kan låta några regler vara oskrivna. Det är absolut förbjudet att ta med sig en hel rad saker, allt från mobiler och ipods till sådanan där kort som ungar byter med varandra. Det finns också community standards om hur man ska bete sig som kallas "Kind and Gentle". De beskriver hur man ska bete sig med sin "voice" (tex säg inte något som kan vara sårande), sin "body" (tex rör inte någon som inte vill bli rörd) och sitt "mind" (t ex stör aldrig en elev som sitter och jobbar). Det är också väldigt tydligt vilka konsekvenser regelbrytning får (första varning, andra varning sedan samtal med rektor, samtal hem, indragen rast...). I Frankrike fanns väl egentligen också en massa regler men många var outtalade och upp till läraren.

Som ni märker är jag rätt optimistisk! De första tre dagarna har gått bra, båda barnen har unga tjejer som lärare; söta och entusiastiska med korta kjolar och stora leenden. De tycker båda, barnen alltså, att det varait kul, verkar få kompisar och har inte ens nämnt sina gamla skolor eller kompisar. Ett plus är också att jag nu hälsat på flera föräldrar i kvarteret vilket känns kul.

Har vi tur blir det här riktigt bra! Annars lovar jag att även berätta om de säljer crack på skolgården.

Twitter-Angst

Jag visste ju att det skulle bli så här och ändå försatte jag mig i den här situationen helt frivilligt. Jag pallade inte trycket och nu sitter jag här med mitt dåliga samvete.

Jag pratar om mi twitteravatar eller vad det heter. Den lilla bilden bredvid mina tweets (översättning?). För en tid sedan, en nyhetstidsålder eller bara några månader sen, hade de problem i Iran, ni minns? Nu har vi ju glömt alltihop liksom munkarna i Burma, kvinnorna i Afghanistan och alla andra förtryckta för nu har vi (snart, snart!) svininfluensan.

Då kom någon aktivist på att vi skulle färga våra avatarer gröna, som en solidaritetshandling, liksom de röda kläderna ni minns, då för en evighet sedan när munkarna hade det jobbigt och vi på Hornsgatan och i Chelsea ville hjälpa till. Först tänkte jag nej, nej, nej. Jag är ingen early adopter när det gäller sådant här, jag tycker det är slag i luften och framförallt visste jag ju att denna dag skulle komma. Dagen då man ändrar tillbaka sin avatar, och den dagen kommer alltid innan någonting har ändrats i sak.

Men sedan tänkte jag att demonstranterna i Teheran verkade använda Twitter och att det kanske skulle göra dem glada om några miljoner twittrare visade sin solidaritet och varför ska jag alltid vara så motvalls, sur och cynisk. Alltid vara den som bryter kedjebrevskedjan. Så jag gjorde min bild grön.

Nu är jag snart ensam med grön bild och jag har sådan ångest för att ändra tillbaka. Har något blivit bätre i Iran? Knappast. Är det inte just nu som de verkligen behöver vår solidaritet (liksom munkarna i Burma, kvinnorna i Afghansitan ...) nu när västvärlden är paralyserad för vi kanske kommer att få flunsan i vinter.

Den får väl vara grön några veckor till, som om det skulle göra någon skillnad överhuvudtaget. Snacka om slag i luften.

FB-Angst

Jag har 61 vänner på Facebook. Jag tyckte FB var jättekul när det kom, jag gillade att hitta gamla vänner och som utlandsboende var det ju ett jättebra hjälpmedel. Jag är hyfsat social, jag har flyttat ofta och fått nya bekantskaper, jag är i grunden teknikpositiv och jag gillar sociala medier, iallafall använda på rätt sätt, men hur i allsin dar kan man ha 300 vänner? Är jag egentligen en asocial varelse som ingen gillar? Eller har alla andra FB-vänner som de egentligen inte känner? Men varför skulle man ha det?

Folk har 300 vänner och postar privata bilder, tankar och konversationer. Ibland tror jag att de med flest vänner också är de som postar mest larviga test, tveksamma semesterbilder, privata samtal och konstiga grupptillhörigheter. Jag undrar om en hel del FB-användare inte fattar/vet att det de skriver på någon annans vägg kan ses av alla den personens 300 vänner. Och har han inte stängt sin sida (vilket en hel del inte har) kan de ses av alla 250 miljoner användarna. Jag tror man gott kan räkna med att man där kan hitta en potentiell arbetsgivare, nuvarande arbetskamrat, makens skilsmässoadvokat, grannar man är osams med, de som bjuder på ditt hus med flera. Jag har fått be vänner fortsätta konversationer de inlett på min vägg i direktmeddelanden till mig istället för jag har andra vänner som jag inte vill ska läsa det de skriver till mig. Framförallt eftersom jag ju inte har någon kontroll över vad de skriver ("Tycker du jobbet fortfarande är lika trist?, Ska ni åka bort? (och lämna huset tomt för inbrottstjuvar)) Och jag har sett konversationer på vänners väggar som definitvt inte var ämnade för mina ögon. Inga allvarliga grejer, men saker som jag vet att de inte skulle säga till mig om vi möttes.

Mest gäller det här jobbrelaterade ämnen men numera är det väl norm att man addar sina kollegor, och även chefer. Dessutom kan ju en kollega bli chef, eller tvärt om man kan bli chef över en FB-vän, eller konkurrent.

Jag fick precis en FB inbjudan av en väns bekant. Hon skulle fråga mig om något New York-tips och bjöd då in mig som vän samtidigt. Men jag har aldrig hört talas om henne, jag vet inte vem hon är. Jag svarar gärna på hennes fråga men varför ska vi adda varandra?

Är det jag som är paranoid och väldigt privat? Det känns som om bara jag tycker det här är lite jobbigt. För att inte tala om allt FB vet om oss användare och kan sälja vidare till högstbjudande marknadsundersökningsinstitut eller lobbyist.

Och så har vi det där med grupperna, dagens kedjebrev. Om jag blir inbjuden men inte går med i gruppen "Jag vill ha fred NU!" betyder det att jag inte vill ha fred? Eller bara att jag är en sur typ? Jag avskyr kedjebrev och jag börjar avsky gruppinbjudningar.

Jag tror jag skrivit det tidiager, att antagligen är jag nog en asocial varelse iallafall, jag har bara inte kommit ut ur garderoben ännu. Läs i NYT om fler som känner sig tveksamma: Facebook Exodus.

New York's Boldest

De gillar smeknamn här och motton. Den mytomspunna brankåren i New York, NYFD, kallas "New York's Bravest". Det är ett gammalt smeknamn men har blivit väldigt populärt sedan 11 september.

Polisen i New York, NYPD, kalls "New York's Finest", vilket ju känns lite märkligare. I vilket fall har jag svårt att tänka mig att man i Sverige utan ironi skulle märka polisbilar med "Stockholms Bästa". Eller ännu mindre i Paris: "Les meilleurs de Paris", knappast. Polisens polularitet är ju rätt begränsad, för att utrycka det milt.

Idag lärde jag mig ett nytt uttryck när jag såg en fångtransport åka förbi "New York's Boldest"! Först trodde jag att man menade fångarna, men tydligen är det plitarna, ja, ja.

Och vet ni vilka "New York's Strongest" är? Sopgubbarna! Eller DNSY som det förstås heter.

Jag undrar om kassörskornas motto är "New York's Slowest"?

Om ni vill se mer av New Yorks brandmän kan ni kolla in serien Rescue Me om 11 septembertraumatiserade, alkoliserade, frånskilda, ishockespelande, brooklynboende, irländska brandmän och deras eviga konkurrenter i NYPD.

Det stora blå huset

De var en helt vanlig familj som behövde en ridå. De bestämde att göra något de inte tycker så mycket om men nu behövde de ju en ridå. De åkte till det stora möbelvaruhuset, de kryssade fram mellan soffbord och lampskärmar, riskerade hälsan (eller i varje fall smaklökarna) i kafeterian och hittade till slut tygavdelningen. De köpte sin ridå, eller pannå som det hette här och tittade säkert i tio minuter på den pedagogiska presentationen av upphängningsanordningar innan de gjorde sitt val. De åkte hem och cirka sju veckor förflöt.

Så en kväll tog de mod till sig och skulle sätta upp ridån (pannån). Trots den pedagogiska presentationen innehöll inte paketet med upphängningsanordningen alla delar. De hade missat delen Hampus, eller om det var Frösön.

Kvinnan i familjen lovade att åka igen till det stora möbelvaruhuset. Barnen var på gymnastik- och fotbollsläger och hon hade ju tid men på måndagen var det för varmt, på tisdagen måste hon tvätta, på onsdagen glömde hon bort det och på torsdagen satt hon bara i soffan och djupandades och vägrade. Fredag morgon regnade det äntligen och hon hade inget val. Hon åkte tunnelbana till gratisbussen. Det är bra att åka på morgonen tänkte kvinnan, det är mindre folk då. Så lite folk visade det sig att bussen inte är i trafik. Det regnar, kvinnan letar taxi, det rengar, kvinnan färsöker hitta lokalbuss, det regnar, kvinnan letar mer taxi, det regnar, kvinnan åker hem.

Lördag beger sig hela familjen iväg först med tunnelbanan, sedan med gratisbussen (efter att ha knuffat undan 14 personer i kön för att komma med). De kommer fram! De avnjuter igen det kök som påstås vara svenskt, de hittar Hampus, eller om det var Frösön, visserligen dubbelt så lång som de behöver men man kan ju såga. De går mot utgången och behöver plötsligt en massa andra saker som en liten cappuccinovisp och skojiga kartonger att lägga bra saker i.

De åker hem, maken ägnar tre timmar åt ridåupphängning (pannåupphängning), sedan går han till vapenhandlaren på hörnet, köper en älgstudsare och tar tunnelbanan och sedan gratisbussen...

Nejrå men det skulle kunna vara upptakten på en uppföljare till Falling Down. Annars kanske en överlevnadsstrategi är att leka dataspel?

Eller så kanske man skulle lära sig av Kineserna, varför besöka den förbjudna staden när man kan kolla in Jokkmokk (bord) och Aneboda (säng)?

"We just came here for fun," said the 34-year-old office manager. "I suppose we could have gone somewhere else, but it wouldn't have been a complete experience."

Uppdatering: och så dök den här filmen upp på min facebooksida just idag (från en fransk kontakt), är fejkade IKEA reklamfilmer en trend eller?

Den tredje brodern

Det finns antagligen en massa forskning om betydelsen av ordningsföljden i en syskonskara för en persons personlighet och utveckling. Om familjen dessutom är elitistisk och framgångsrik, ens äldste broder först blir världens mäktigaste man för att sedan mördas och bli en ikon och broder nummer två i princip går samma öde till mötes skulle man kunna tänka sig att arvet är lite tungt att bära.

Senator Kennedy hade heller inte en fläckfri ungdom med en smitningsolycka där han lämnade en kvinna att dö som lågvattenmärke. Men när man nu läser hyllningsartiklarna om honom undrar man nästan om han tillbringade resten av livet med att försöka betala av på sin skuld. Han satt i senaten sedan 1962 och han drev lagstiftning om immigration, cancerforskning, apartheid, diskrimination av handikappade och kvinnor, vård av aidssjuka, mänskliga rättigheter, utbildning och framförallt allmän sjuförsäkring. Han röstade även mot invasionen av Irak.

Man skulle ju ha önskat att han fått se en allmän sjukförsäkring under sin livstid. Obamas vallöfte har som ni säkert sett och läst rört upp en storm av huvudlösa anklagelser, misinformation och våldsamma protester mer eller mindre organiserade av republikanerna och, säger en del, försäkringsindustrin. Obama skulle ha behövt Ted Kennedy i sin ringhörna under den här matchen där han redan kritiseras rätt häftigt vänsterifrån för att börja backa på flera punkter.



Den här frågan, liksom vapenkontroll och dödsstraff, tillhör de frågor som gör att man känner sig väldigt främmande som europé. Över 40 miljoner människor står utan sjukförsäkring och många har en försäkring som inte täcker ordentligt. Att inte kunna söka och få vård när vård finns att få är ofattbart. Ibland känns det som om det amerikanska samhället bara hunnnit skapa sig en tunn hinna av civilisation, under lurar barbariet.

Titta på det här rörande klippet av en kvinna vars man blivit utsparkat från sitt vårdhem, den republikanska senatorn, som är emot reformen, svarar i princip att det inte är statens sak hon ska be grannarna om hjälp!

Trendspaning i tunnelbanan

Utelistan: tjejer med guldkepsar, jättehår och handväskhundar.

Innelistan: Grace Jones-tjejer. Denna donna och hennes sällskap såg väldigt obekväma ut tillsammans.


Ser ni byxorna, det smala skärpet, frisyren? Stiligt!

I parken igen

I lekparkerna här finns nästan alltid vattenfontäner för barnen att springa igenom och leka i. Igår kom en man iförd kostymbyxor, skjorta, gympaskor och keps. Han gick fram till fontänen, tog av sig skorna och kepsen och ställde sig sedan mitt i vattenstrålen och skjölde ansikte och huvud. Han böjde alltså inte bara in huvudet i vattenstrålen, han lät vattnet spruta över byxor och skjorta. Han stod där en stund och tog sedan på sig skor och keps och gick därifrån. Med en rännil vatten efter sig.


Barnen var mäkta imponerade.


Idag när vi var där var det inspelning av musikvideo. Lågbudget. Ser ni filmkameran på skateboarden? Framför den går en kille i vit t-shirt fram och tillbaka och rappar och gör sådana där armgester mot kameran. I bakgrunden spelar en kille basket. De hade världens löjligaste lilla musikmaskin som spelade musik jättelågt och rapparen nästan viskade. Men det blev kanske bra på film.

Men han hade ett bad-ass entourage med sig. Iallafall hade alla väldigt fina skor.

Infinite summer

Det här är ett roligt projekt. En kollektivläsning av en roman över en sommar, en virtuell bokklubb där man har ett lässchema (med Kindlesidhänvisningar, mind you) och fyra skribenter som fortgående kommenterar. Och så inbjudna experter, kommentarsfält, forum och länkar till andra bloggar förstås.

Jag har inte läst Infinite Jest och nu är det nog lite sent att hinna ikapp, den är över 1000 sidor lång och det verkar finnas lika många sidor fotnoter som text. Egentligen är det nog precis en sådan där postmodernistisk bok som Manifestförfattarna inte vill skriva! Det känns också som den där boken som amerikaner i en viss ålder tycker att de borde läst, därav projektet antar jag. Men jag kanske skulle gilla den, jag brukar ju gilla att läsa Douglas Coupland och andra som får mig att känna mig lite ung och modern!

Jag skulle behöva ett liknande projekt. På www.tjockaböckerjagredanbordeläst.com skulle vi börja med "På spaning efter den tid som flytt" och sedan ta "Krig och Fred". Det skulle nog räcka till jul.

Alldeles nyss sov han ju som en kattunge på min axel.

Modern: Vi du ha ett Spidermanplåster eller ett med päron och äpplen på?

Sonen (med illa dåld suck): Kan jag inte få ett vanligt plåster?

I storstadsdjungeln

Det är lite tyst här och jag tror faktiskt att jag får skylla på vädret. Barnen har över två veckor kvar till skolstart och sommaren är fortfarande i full gång. Vi har djungelväder igen, sen vi kom hem har vi i princip undvikit att gå ut på dagtid. Häromkvällen vågade vi oss ut och handlade när klockan var över sex och när vi kom hem såg vi ut som Sylvester Stallone i slutet på en Rambofilm, fast vi hade inga skottskador då. Men minst lika svettiga var vi.

Men man vänjer sig, anpassar sig till värmen, drar ner på tempot. Rätt behagligt efter ett tag. Sedan är jag ju forttfarande såpass mycket svensk att jag tycker det känns lyxigt med tropisk hetta, speciellt i slutet på augusti.

Så vi pular lite hemma, jag har också läst Manifestet förstås och hade väl tänkt tycka lite om det (jag antar att mina tre läsare andlöst väntar på vad jag har att säga i frågan?). Det känns lite sent nu och jag tänkte hänvisa till Therese, jag tycker ungefär som hon.

Men sen insåg jag att jag ju nästan skrivit ett manifest själv, eller i alla fall ett upprop här i bloggen! Det rönte inte en enda kommentar! Men iallafall jag menar att manifestet är en reaktion på vad man tycker är en ensidighet i den nutida litteraturutgivningen, svårare än så är det inte. Så jag hoppas att inte alla författare följer reglerna, det vore ju också trist. Men ingen författare sitter väl med det där upptejpat ovanför skärmen?

Om jag kunde skriva romaner skulle de nog inte bryta mot en enda regel. Nytt formspråk skulle jag aldrig komma på tanken att försöka mig på och historiska personer verkar vanskligt. Tänk om Peter Englund sen kommer och säger att man fattat helt fel?(Märker ni hur jag å ena sidan är klädsamt ödmjuk, å andra sidan antyder att om jag skrev en bok skulle PE ägna sin dyrbara tid åt att läsa den?)

Dessutom kan jag inte döma ut varken genren deckare eller romaner byggda på historiska personer (men jag kan ju tycka att de får onödigt stort utrymme). Lagerlöfs "Jerusalem" är en av mina bästa läsupplevelser, just nu är jag sugen på att läsa både om August Palm och Ellen Key och i somras beredde det mig nöje att i hängmattan läsa både "Nattfåk" och "In the Woods". Jag vill inte heller att Oates inte skulle ha skrivit Blonde (hon ger dessutom ut deckare under pseudonym). Men hon har gett ut 67 böcker och "elle a donné" inom berättartradionen, så hon måste ju få diversifiera sig.

Jag kanske är omoralisk men jag har inte något större problem med att döda personer exploateras i skönlitteraturen (nu levande är en annan femma). Jag menar att om romanen är dålig så glöms den snart och är den bra så är vi en bra roman rikare. Men jag har heller ingen storhet i släkten så jag riskerar inget.

Och till sist i en liten parentes kan jag ändå inte låta bli att tycka lite synd om paret Ahndoril. Först kämpar de och skriver, vad jag förstår bra, genomarbetade böcker om historiska personer. Sen vill de ha lite skoj och skriver en deckare i hop som får jättestort genomslag och vips får de veta av sina yngre kollegor att de gjort allt fel! Och i ännu en parentes har jag inget problem med pseudonymer heller, det tycker jag verkligen är upp till den som skriver.

Land of Crazy

Vi tillbringade några timmar i LA i väntan på flyget hem.

Vi hängde lite med Marilyn och Jesus.

Sen kom en stormtruper, Prinsessan Leia, Jokern och Stålmannen och ville vara med på partyt. (Jag vet att nästan alla vänder bort blicken, men i ärlighetens namn gör det dem snarare mer lika originalen, utom möjligen stormtrupern. Barnen tyckte att en gigantisk SpongeBob var bäst).

Vi tänkte att vilket bättre ställe finns det att gå på bio än i Hollywood? Inne på bion satt det den här mannen och spelade orgel innan föreställningen började:




Här är några av de där välbevattnade trädgårdarna i Beverly Hills. Vi snurrade runt där bland villorna och de var verkligen enorma. Efter att ha sett den lyxen kändes det ännu absurdare att se det här reportaget om en gratis klinik som satts upp i en idrottsarena mitt i LA.

Och det leder mig in på dagens riktigt heta ämne: den kommande sjukvårdsreformen (på tal om hur galna man ibland tycker att de är här). Men det får bli ett annat blogginlägg.

Land of Beauty

Jag läste precis i NYT att det var Theodore Roosevelt (den förste Roosevelt alltså) som var ansvarig för att bla Grand Canyon, Yosemite m fl nationalparker blev till och inte förstördes av gruvindustrin. Det ansågs givetvis på sin tid som att den federala staten la sig i staternas interna angelägenheter, argumenten verkar forfarande vara desamma gällande de flesta progressiva åtgärder som staten vill göra här. I vilket fall är jag honom tacksam, och många med mig.

Vi åkte genom Yosemite park och beundrade vackra berg, sjöar och givetvis de berömda Sequoiaträden, de där gigantiska som kan bli uppemot 3000 år. Jag besparar er den obigatoriska bilden av när familjen med gemensamma krafter försöker omfamna en trädstam, men imponerande var de!

Lake Tahoe var ett annat guldkorn, smaragdgrönt, genomskinligt vatten i en insjö högt upp i bergen. Lite som Genèvesjön eller Lac Annecy, fast med söderhavsvatten. Rätt kallt var det dock men paddla kanot gick bra.
Mono Lake
Vi åkte också av en händelse förbi Mono Lake vilket visade sig vara en fågelsjö som inte har något utlopp varvid vattnet har blivit tre gånger saltare än i ett hav. Mono Lake har bildats av vulkaner och speciella stenformationer synns i vattnet och på stranden (tänk er raukar som sticker upp ur en insjö). Vackert och märkligt. Tyvärr är den numera bara en femtedel så stor som den ursprungligen var sen den stora akvedukten till Los Angeles byggdes. Det är ett stort politiskt och biologiskt problem att den folkrika områderna i Kalifornien, som ligger i ett klimat där det snartast skall vara öken, dränerar de omliggande områdena på vatten. De har ju så många trädgårdar i Beverly Hills att vattna!


Kollibri vid Mono Lake.

På vägen ner från Sierra Nevada, bergskedjan som går vid gränsen mellan Kalifornien och Nevada, mot kusten passerade vi ett vackert böljande landskap fullt med rancher och hästar.

Det övergick i ett slättland med odlingar och så kom prärien. Hela förra semestern letade jag efter prärien som jag tänkt mig den, öändliga fält av gulgrönt tätt gräs, och nu hittade jag den.

Även boskapen som var helt obefintliga i indianreservaten fanns här. Sen kom vi ner till kusten.
Big Sur har jag redan nämt.
Vi träffade de här rätt lata gossarna. Det är sjöelefanter.

Vi hade tänkt oss bad och sol i några dagar på stranden norr om Malibu. Tji fick vi, det var knappt 20 grader varmt och genommulet hela tiden. Men det fanns ju pool. Och Fanta till frukost!
The Hoff come back, allt är förlåtet, ni hade ju alltid sol! Det star Rescue på surfbrädan och det sitter faktiskt en kille i tornet och skallrar tänder.

Land of plenty

Vi brukar vara dåliga på att planera våra semestrar i god tid men den här gången tog vi priset. Tre dagar innan vi åkte kunde vi inte ens bestämma oss för vilken kust vi ville till. Av lite olika anledningar blev det till slut Kalifornien där jag aldrig varit tidigare. (En av andledningarna var förhoppning om sol vilket visade sig vara helt fel anledning!)

Vilket ställe! Det kändes som om en hel del av de värsta amerikanska excesserna och extremerna finns där men även en fantastisk natur. Staten är i det närmaste bankrutt men vi fick intrycket att pengarna flödade. Husen, bilarna, brösten och pommes friten är gigantiska. Och jag menar gigantiska.

När man åker Highway one mellan San Fransisco och Los Angeles åker man först genom Big Sur, ett stort skyddat strandområde. Fantastiskt vackert och välbevarat, få diskreta hus, knappt några restauranter, inga stora parkeringsplatser, inga reklamskyltar, inga souvenirshoper och inget skräp. Verkligen vackert, om man t ex jämför med Rivieran är det mycket mer välbevarad natur och obebyggt.

Sedan tar man sig längre söderut och närmar sig Los Angeles och scenariot förändras. Bebyggelsen ökar mer och mer och det är det ena sagoslottet efter det andra. Grekiska kolonner, moderna glaskonstruktioner, askungeslott med tinnar och torn, den ena fantasiskapelsen efter den andra. Många måste ha upp mot 30 rum och man kan ju inte annat än undra vilka som bor i , och har betalat för, alla de här husen.

Och så dessa bilar, jag trodde i min enfald att att Kalifornienborna var miljömedvetna. Ha! Jag har aldrig sett så stora bilar, och så många stora bilar. Alla, unga 20-åriga tjejer, gamla tanter, familjer, har rena monsterbilar som måste dra lika mycket som en buss.

Det syns inte riktigt hur stor den här bilen är, men var normalstora fyrardörrars hyrbil sag ut som en mini Cooper bredvid.

Och brösten, tja de ser helt enkelt knäppa ut. Unga tjejer med ballerinasmala kroppar och jätteboobisar, äldre damer med brunbrända, skrynkliga dekolletage, inte är det vackert inte.

Ihop med den där kroppsfixeringen hör, i något slags knepigt motsatsförhållande, de jättestora pommes friten. Eller den värdelösa kosthållningen. För trots att Kalifornien ända sedan Jane Fondas glansdagar är sundhetsfixerat finns det fortfarande en stark kultur av dålig mathållning. Överallt ser man människor som häller tjocka lager smält ostmassa över chipsen, det finns en gratis läskmaskin till hotellfrukosten och salladen är ofta solkig och indräkt i Rhode Island. Jag gnällde över samma sak efter förra semestern men det känns som om mina barn levt på färgämnen till frukost, konserveringsämnen till lunch och socker och fett till middag. Inte för att de klagar (Fanta till frukost, tänk er!). Men denna restaurangmat i kombination med mycket pick-nick-mat gör att hemmaköket känns välkommet. Det finns givetvis bra restauranger men man ska veta vart man ska gå. Annars räddas man av den etniska maten, vi hittade både thailändskt och japansk även i de mindre orterna uppe i Sierra Nevada och de serverade fräsch, smakrik och nyttig mat.

Men visst är det konstigt att de inte verkar äta grönsaker? Allt växer ju här! Vi såg odlingar av broccoli, jordgubbar, majs, mandelträd, sallad och allt möjligt annat. På en amerikansk matsedel finns det kött, kött, skaldjur, french fries (är det det som ska vara grönsaken?) och jättetrista ceasarsalladen.

Hemma

Nu är vi tillbaka och den här gången är det meningen att vi ska stanna ett tag. Helst vill jag knappt gå utanför dörren. Vi är lite jetlaggade igen, tre timmar åt andra hållet den här gången så vi vaknar sent.

Vi kom hem igår morse, dottern började med att riva ut precis alla leksakerna i sitt rum och sedan leka sig igenom dem en efter en. Sonen drev runt i några timmar och var rastlös men nu har de ett gemensamt gigantiskt legoprojet och leker plötsligt fantastikst bra ihop.

De känns tighta just nu, en sommar med umgänge 24 timmar om dygnet verkar ha gjort dem gott. Vi tyckte också det var skönt att vara samlade hela familjen efter en sommar på olika ort. Tio dagar där vi åt, sov, lekte, badade och och åkte bil tillsammans. Najs, som man säger här.

Vad vad det jag sa!

Vill bara i ärlighetens namn meddela att jag glömde mina joggingskor i Sverige. Häromdagen köpte jag ett par nya som jag sedan glömde på en lunchrestaruang.

Jag vet verkligen inte vad jag ska göra med mitt undermedvetna, han har verkligen ingen karaktär!

Dessutom befinner jag mig i San Fransisco och här finns det Cable Cars, ett mycket mer civilicerat sätt att transportera sig på.

California Dreaming

Vi drar västerut imorgon bitti klockan 06.00. Köpte biljetterna igår kväll och har bokat första hotellnatten, sen får vi se.

Någon gång ska vi bli en vanlig familj som planerar vår sommarsemester i januari.

Den femte dödssynden

Vi tog på oss våra fancy pants, vilket i mitt fall var en livsfarligt kort klänning, och gick på fin-restaurang igår kväll, vi hade ett jubileum at fira. Vi var i Meatpacking som jag tror jag skrivit om tidigare. Det roliga med det kvarteret är att de slängt upp en 40 chicka och trendiga restauranger och barer plus en gigantisk tjusig Applestore men husen emellan ser ut som de allitd gjort. Grafittiplank, lagerlokaler, smutsiga tegelmurar, utfarter från anonym småindustri osv. Så man sitter på sin chicka resturang och tittar ut på ett par soptunnor och en lastbil. Tänk er Stureplans alla vattenhål transplanterade till Sickla. Fast mitt i stan då.

I vilket fall hade vi väldigt trevligt men jag gjorde misstaget att beställa både förrätt och varmrätt. Efter ett helt år här begår jag kardinalfel nummer ett! Men carpaccio med aragulasallad lät ju inte så mäktigt, och så en seafood risotto som huvudrätt. Men oj vad jag bedrog mig, carpaccio kan visst vara mäktigt, det beror enbart på mängden kött. Dhu! Så efter måltiden höll jag på att somna med näsan i tallriken och halv elva var vi hemma. Jag är ett sådant partyanimal.

Normalt tar vi numera aldrig in mat till barnen, inte ens barnportioner. Två rätter är perfekt för fyra och de knusslar aldrig med att ställa in extra tallrikar och ge en en fin låda att ta hem resterna i (det är aldrig någon som ger det där till hunden, det är ju perfekta lunchlådor!).

Inne på bästa matbloggen "Om jag var din hemmafru" har de en intressant diskussion i kommentarerna om att Sverige även i detta hänsende blir mer och mer amerikaniserat.

Hur Sverige gick från 33 cl Trocadero till 1, 5 liters Colaflaskor med 200 g Esterella Grillchips fredag OCH lördag. Hemma hos oss satt vi alltid och åt lite knäckebröd och drack ett varsitt glas mjölk innan maten så att vi inte skulle äta för mycket sen. När upphörde grillkycklingen räcka till fyra personer och blev en angelägenhet för två?

Enligt den här websiten dricker svenskarna 84,5 liter läsk om året. Det här är en ökning med 185 procent sedan 1980. Dessutom äter vi 55 procent mer godis i dag än för 25 år sedan.

Problem med övervikt och sockerintag är ju inte specifikt för Sverige men tydligen är vi värst:
De flesta andra folk i den industrialiserade världen äter mest choklad, men vi svenskar föredrar sega råttor, Ahlgrens bilar, sockerbitar, svampar av skum och små nappar som består av gelé och socker. Sett till total godiskonsumtion ligger vi tvåa i världen: danskarna är något mer glupska. Men om vi tar bort chokladen och håller oss till det rena sockret har vi en klar och ohotad förstaplats. Inget folk i hela världen äter så mycket sockerkonfektyr som svenskarna.

Är inte det här märkligt? Man kan ju knappast skylla på att information saknas, eller viljan till ett sunt leverne, eller omsorg om barns hälsa.

Vad kommer den här omåttligheten ifrån?

Förövrigt har jag en egen hemmasnickrad idé: Ni vet de där hemska vintermaginfluensorna som plågar Sverige och som inte verkar finnas någon annanstans? Har någon kollat om det finns ett samband? Hur hygieniska är de där godislådorna egentligen? Eller så är det bara ett straff för att man ägnat sig åt frosseri? Jag tror jag är något på spåren här.

Och nu har jag inte så dåligt samvete längre för att jag åt för mycket risotto igår kväll, däremot för den bautapåse Gott och Blandat jag köpte på Arlanda...