Twitter-Angst

Jag visste ju att det skulle bli så här och ändå försatte jag mig i den här situationen helt frivilligt. Jag pallade inte trycket och nu sitter jag här med mitt dåliga samvete.

Jag pratar om mi twitteravatar eller vad det heter. Den lilla bilden bredvid mina tweets (översättning?). För en tid sedan, en nyhetstidsålder eller bara några månader sen, hade de problem i Iran, ni minns? Nu har vi ju glömt alltihop liksom munkarna i Burma, kvinnorna i Afghanistan och alla andra förtryckta för nu har vi (snart, snart!) svininfluensan.

Då kom någon aktivist på att vi skulle färga våra avatarer gröna, som en solidaritetshandling, liksom de röda kläderna ni minns, då för en evighet sedan när munkarna hade det jobbigt och vi på Hornsgatan och i Chelsea ville hjälpa till. Först tänkte jag nej, nej, nej. Jag är ingen early adopter när det gäller sådant här, jag tycker det är slag i luften och framförallt visste jag ju att denna dag skulle komma. Dagen då man ändrar tillbaka sin avatar, och den dagen kommer alltid innan någonting har ändrats i sak.

Men sedan tänkte jag att demonstranterna i Teheran verkade använda Twitter och att det kanske skulle göra dem glada om några miljoner twittrare visade sin solidaritet och varför ska jag alltid vara så motvalls, sur och cynisk. Alltid vara den som bryter kedjebrevskedjan. Så jag gjorde min bild grön.

Nu är jag snart ensam med grön bild och jag har sådan ångest för att ändra tillbaka. Har något blivit bätre i Iran? Knappast. Är det inte just nu som de verkligen behöver vår solidaritet (liksom munkarna i Burma, kvinnorna i Afghansitan ...) nu när västvärlden är paralyserad för vi kanske kommer att få flunsan i vinter.

Den får väl vara grön några veckor till, som om det skulle göra någon skillnad överhuvudtaget. Snacka om slag i luften.