Jag har 61 vänner på Facebook. Jag tyckte FB var jättekul när det kom, jag gillade att hitta gamla vänner och som utlandsboende var det ju ett jättebra hjälpmedel. Jag är hyfsat social, jag har flyttat ofta och fått nya bekantskaper, jag är i grunden teknikpositiv och jag gillar sociala medier, iallafall använda på rätt sätt, men hur i allsin dar kan man ha 300 vänner? Är jag egentligen en asocial varelse som ingen gillar? Eller har alla andra FB-vänner som de egentligen inte känner? Men varför skulle man ha det?
Folk har 300 vänner och postar privata bilder, tankar och konversationer. Ibland tror jag att de med flest vänner också är de som postar mest larviga test, tveksamma semesterbilder, privata samtal och konstiga grupptillhörigheter. Jag undrar om en hel del FB-användare inte fattar/vet att det de skriver på någon annans vägg kan ses av alla den personens 300 vänner. Och har han inte stängt sin sida (vilket en hel del inte har) kan de ses av alla 250 miljoner användarna. Jag tror man gott kan räkna med att man där kan hitta en potentiell arbetsgivare, nuvarande arbetskamrat, makens skilsmässoadvokat, grannar man är osams med, de som bjuder på ditt hus med flera. Jag har fått be vänner fortsätta konversationer de inlett på min vägg i direktmeddelanden till mig istället för jag har andra vänner som jag inte vill ska läsa det de skriver till mig. Framförallt eftersom jag ju inte har någon kontroll över vad de skriver ("Tycker du jobbet fortfarande är lika trist?, Ska ni åka bort? (och lämna huset tomt för inbrottstjuvar)) Och jag har sett konversationer på vänners väggar som definitvt inte var ämnade för mina ögon. Inga allvarliga grejer, men saker som jag vet att de inte skulle säga till mig om vi möttes.
Mest gäller det här jobbrelaterade ämnen men numera är det väl norm att man addar sina kollegor, och även chefer. Dessutom kan ju en kollega bli chef, eller tvärt om man kan bli chef över en FB-vän, eller konkurrent.
Jag fick precis en FB inbjudan av en väns bekant. Hon skulle fråga mig om något New York-tips och bjöd då in mig som vän samtidigt. Men jag har aldrig hört talas om henne, jag vet inte vem hon är. Jag svarar gärna på hennes fråga men varför ska vi adda varandra?
Är det jag som är paranoid och väldigt privat? Det känns som om bara jag tycker det här är lite jobbigt. För att inte tala om allt FB vet om oss användare och kan sälja vidare till högstbjudande marknadsundersökningsinstitut eller lobbyist.
Och så har vi det där med grupperna, dagens kedjebrev. Om jag blir inbjuden men inte går med i gruppen "Jag vill ha fred NU!" betyder det att jag inte vill ha fred? Eller bara att jag är en sur typ? Jag avskyr kedjebrev och jag börjar avsky gruppinbjudningar.
Jag tror jag skrivit det tidiager, att antagligen är jag nog en asocial varelse iallafall, jag har bara inte kommit ut ur garderoben ännu. Läs i NYT om fler som känner sig tveksamma: Facebook Exodus.
Annat vansinne
-
Att föra videosamtal i grupp i allmänna transportmedel. All användning av
mobiltelefon utan hörlurar på allmän plats är enerverande, men ju högre
volym på ...
2 dagar sedan
4 kommentarer:
Jag har lagt till bekanta utöver mina riktiga vänner. Funderar på att ta bort dom. För precis som du säger, dom behöver väl inte veta hur jag mår eller vad jag håller på med. Men samtidigt gör det ju att mitt kontaktnät blir lite större.
Jag har ingen koll på bilverkstäder i Stockholm. Men en gammal klasskompis från låg- mellan- och ett år från högstadiet är min kompis på fb och han jobbar passande nog på bilprovningen. Han borde väl ha koll? Så han ska jag utnyttja som kontakt. Sen kanske han inte svarar, men jag har i alla fall en person som kan något om verkstäder som kompis på fb.
Jag hatar allt vad grupper heter. Jag går inte med i en enda och det meddelar jag till höger och vänster när fb kommer på tal. Då vet de flesta det. Om jag går med i "Jag vill ha fred NU" så har jag förstått att det inte kommer att innebära fred. Sen skiter jag fullständigt i om någon tycker att jag är en sur gammal tant.
Jag vet vem jag är och det räcker långt!
Nej, det är en balansgång det där. Själv lägger jag inte ut bilder, och tycker det är lite läskigt att hitta mig själv taggad hos andra.
Jag har min generaldirektör som vän på FB, och det stoppar på ett effektivt sätt alla jobbrelaterade dagsrapporter...
Nej, det är verkligen inte bara du som tycker att sånt är jobbigt. Själv ligger jag osannolikt lågt på facebook, just av den anledningen. Jag förvånas också över folks brist på känsla för vad som faktiskt hör hemma i offentligheten och inte. Saker man diskuterat över en middag har väl inte alls i offentligheten att göra?
Bland mina vänner är det endast svenskar som har den här bristen på känsla för vad som ska sägas var. De franska ligger mycket lägre.
Misstänker att det tangerar en diskussion vi hade med Anders S, minns du den? Om bilder av barn på bloggen. Vi ytisar har liksom färgats av en mer restriktiv hållning i den frågan som vi gjort till vår.
Fast jag ska erkänna att jag aldrig varit mycket för att vika ut mig.
S- Jag har också en del ytliga bekanta. i början tackade jag ja till alla förfrågningar nu känns det betydligt svårare och rätt demonstrativt att ta bort dem. Nya bekantskaper som jag inte vill adda svarar jag helt enkelt inte på, låtsas att jag inte sett.
Jorun jag är också rätt restriktiv, me det gör att poängen försvinner lite också kanske. Man skulle behöva ett nytt, hemligare FB. Taggarna är ett otyg.
Karin, det kanske delvis är en kulturfråga men jag tror ännu mer en generationsfråga. Unga som växer upp med Big Brother och FB har inte samma gränser. FB är gjort för studenter, innan man får arbetsgivare och kunder. Den aktivaste FB vän jag har är från Belgien. Fast jag har ett rätt dåligt urval för att kunna avgöra.
Men jag tycker egentlgen att FB kan vara rätt kul, och passar emigranter utmärkt som har nära och kära långt borta. Ibland kulle jag önska att jag vore mer öppen. Men jag slipper ju ångra mig.
Skicka en kommentar