Det finns jättelång barnledighet (många jag känner håller fortfarande på att ta ut dagar när barnen börjat skolan, de verkar räcka i evighet), ni har VAB, lagstadgad rätt om deltid, skydd för gravida anställda, laglig rätt och mer och mer social acceptans för pappor att vara hemma med sina barn och kanske framförallt subventionerad barnomsorg från det barnen är 1 år gamla.
What's the big deal? Vad mer behöver svenska familjer för att tycka att de får tillräckligt med resurser för barnen?
Vad är det som gör att svenska barn tydligen bara behöver sina föräldrar och inga andra vuxna? Och de behöver föräldrarna hela tiden, helst dygnet runt? Varför behöver svenska barn 12 fritidsaktiviteter i veckan (fast det där är nog ännu värre här)? Varför kan inte svenska ungar klara att byta klasskompisar och lärare varje år? (Det där sista hör inte hit men det verkar som om alla tror att barn alltid är så himla ömtåliga, hur i allsindar ska de klara livet tänker jag ibland).
Och alla dessa behov verkar ha uppstått de senaste trettio åren. Min mamma var hemma sex månader med mig, sedan var det dagmamma. Hon har alltid jobbat heltid och hon är född 1934. Hemmafru var hennes mamma (född på 1800-talet) hon hade fyra ungar men hade gärna jobbat om bara hennes pappa låtit henne få utbildning.
Anledningen till detta utfall är denna heknäppa artikel på Newsmill. Den luktar "nu ska jag skriva något som retar gallfeber på folk!" (och jag föll för betet). Jag hittade den hos Messerschmitt och kunde inte låta bli att kommentera där fast det nog mest var självklarheter jag skrev.
Var hemmafru eller hemmaman om ni vill men skyll inte på att det är omöjligt att ge barnen en bra uppväxt annars. Det är helt enkelt inte sant.
Tillägg: De har sakerna diskuteras både i Frankrike och i USA, givetvis. Här ser man t ex en trend att välutbildade kvinnor blir hemmafruar vilket de nästan aldrig blir i Frankrike (men väl i UK tror jag). Det jag fascineras över är att här skulle man se det som en fantastisk lösning om man fick 12 månaders föräldraledighet eftersom man i princip inte har någon alls. Men tydligen är inte det tillräckligt, det kanske ar det här "mycket vill ha mer" som kallas social utveckling? Men det måste ju ändå betyda att man säger nej till annat, pengarna räcker ju inte i all evighet.
Tilläagg 2: Bara som förtydligande, i Frankrike finns subventionerad barnomsorg från spädbarnstiden och helt gratis från tre års ålder. I UK eller USA är den inte alls subventionerad innan skolan börjar vid 5 år. Jag tror att det är den största bidragande orsaken till andelen hemmafruar i repektive land. Politisk vilja och ekonomi altså, inte omtanke om barnen eller "family values" (fast de politksa besluten ju kan bero på det sistnämnda förstås).
3 kommentarer:
Och varför behöver svenska barn skolas in på dagis i tre veckor, när franska barn klarar det på tre dagar?
Roligast av allt är nog ändå att se hur politiska och ekonomiska åtgärder förändrar synsättet: Sedan maxtaxan infördes och äldre syskon med föräldralediga föräldrar fick rätt till 15 timmar i veckan på dagis, så är det helt plötsligt förkastligt att *inte* barnet skulle vara på dagis. Då behöver nämligen barnet stimulansen som föräldrarna inte kan ge. Och tänk att inte få träffa sina kompisar! Om jag skulle få ett tredje barn, så skulle jag *inte* låta storasyster vara på dagis när jag är mammaledig. Man tänker lite annorlunda när man betalar fullpris för dagisplatsen. Jag har svårt att tänka mig att alla som hävdar att det är *så* viktigt att fortsätta på dagis, skulle vara beredda att betala vad det verkligen kostar.
Är det något som är lyxigt, så är det rätten att vara föräldraledig och dessutom betala ett rejält subventionerat pris för syskonens barnomsorg.
Mer newsmill angående hemmafruar: http://www.newsmill.se/artikel/2009/09/16/jag-vill-bli-en-forebild-svenska-kvinnor
Och en annan blogg som ofta tar upp livspusslet, här angående tid på dagis:
http://networkingblogg.blogspot.com/2009/09/foraldrarhets-hur-lange-ar-egentligen.html
Hej Hanna,
Jag håller absolut med om att de politiska åtgärderna ger normen, sedan kan ju de ha grundats i en vilja sprungen ur folkdjupen. Men knappast alltid.
Alltså jag tycker inte nödvändigtvis att den svenska lagstiftningen och hur den verkställs är dålig, jag menar bara att det är märkligt att man trots att man tycker att den är världsbäst ändå tycker att det är så jobbigt att vara förälder. Dt verkar vara en sådan kamp hela tiden! Men det är klart, jag slipper overaller på vintern !
Som du ser såg jag också Fru Ankas (hur många skämt om tidnigsankor och kvackande kan det bi måntro?) inlägg,
Skicka en kommentar