I storstadsdjungeln

Det är lite tyst här och jag tror faktiskt att jag får skylla på vädret. Barnen har över två veckor kvar till skolstart och sommaren är fortfarande i full gång. Vi har djungelväder igen, sen vi kom hem har vi i princip undvikit att gå ut på dagtid. Häromkvällen vågade vi oss ut och handlade när klockan var över sex och när vi kom hem såg vi ut som Sylvester Stallone i slutet på en Rambofilm, fast vi hade inga skottskador då. Men minst lika svettiga var vi.

Men man vänjer sig, anpassar sig till värmen, drar ner på tempot. Rätt behagligt efter ett tag. Sedan är jag ju forttfarande såpass mycket svensk att jag tycker det känns lyxigt med tropisk hetta, speciellt i slutet på augusti.

Så vi pular lite hemma, jag har också läst Manifestet förstås och hade väl tänkt tycka lite om det (jag antar att mina tre läsare andlöst väntar på vad jag har att säga i frågan?). Det känns lite sent nu och jag tänkte hänvisa till Therese, jag tycker ungefär som hon.

Men sen insåg jag att jag ju nästan skrivit ett manifest själv, eller i alla fall ett upprop här i bloggen! Det rönte inte en enda kommentar! Men iallafall jag menar att manifestet är en reaktion på vad man tycker är en ensidighet i den nutida litteraturutgivningen, svårare än så är det inte. Så jag hoppas att inte alla författare följer reglerna, det vore ju också trist. Men ingen författare sitter väl med det där upptejpat ovanför skärmen?

Om jag kunde skriva romaner skulle de nog inte bryta mot en enda regel. Nytt formspråk skulle jag aldrig komma på tanken att försöka mig på och historiska personer verkar vanskligt. Tänk om Peter Englund sen kommer och säger att man fattat helt fel?(Märker ni hur jag å ena sidan är klädsamt ödmjuk, å andra sidan antyder att om jag skrev en bok skulle PE ägna sin dyrbara tid åt att läsa den?)

Dessutom kan jag inte döma ut varken genren deckare eller romaner byggda på historiska personer (men jag kan ju tycka att de får onödigt stort utrymme). Lagerlöfs "Jerusalem" är en av mina bästa läsupplevelser, just nu är jag sugen på att läsa både om August Palm och Ellen Key och i somras beredde det mig nöje att i hängmattan läsa både "Nattfåk" och "In the Woods". Jag vill inte heller att Oates inte skulle ha skrivit Blonde (hon ger dessutom ut deckare under pseudonym). Men hon har gett ut 67 böcker och "elle a donné" inom berättartradionen, så hon måste ju få diversifiera sig.

Jag kanske är omoralisk men jag har inte något större problem med att döda personer exploateras i skönlitteraturen (nu levande är en annan femma). Jag menar att om romanen är dålig så glöms den snart och är den bra så är vi en bra roman rikare. Men jag har heller ingen storhet i släkten så jag riskerar inget.

Och till sist i en liten parentes kan jag ändå inte låta bli att tycka lite synd om paret Ahndoril. Först kämpar de och skriver, vad jag förstår bra, genomarbetade böcker om historiska personer. Sen vill de ha lite skoj och skriver en deckare i hop som får jättestort genomslag och vips får de veta av sina yngre kollegor att de gjort allt fel! Och i ännu en parentes har jag inget problem med pseudonymer heller, det tycker jag verkligen är upp till den som skriver.