Back to school!

Discalmer: Jag började på det här inlägget i onsdags (första skoldagen) men hann inte skriva klart så jag har skrivit lite varje dag, nu har det blivit ett mastodontinlägg! Sorry, men det är en viktig grej i vårt liv.

Vi har haft en viktig och intensiv vecka, första skoldagarna på ny skola för båda barnen. Samma skola denna gång vilket känns som ett lyft!

Efter ett oräkneligt antal diskussioner och sömnlösa nätter bestämde vi oss i vintras för att byta skola för sonen. Han gick i en fransk-amerikansk privatskola och det främsta skälet var helt enkelt att han inte lärde sig tillräckligt med engelska. Det fransk-amerikanska visade sig egentligen vara en helt fransk skola med rätt mycket engelskundervisning. Eleverna var mest barn till expats och diplomater från Frankrike, Belgien och Afrika och eftersom han kunde kommunicera med alla på franska gjorde han ju givetvis det. Dessutom låg den på andra sidan stan vilket resulterade i att klasskompisarna bodde långt bort (och långa resvägar).

En annan anledning var att det var väldigt dyrt och segregerat (även om ingen elev lämnades i limousin eller hade livvakt vilket nog kan förekomma på vissa skolor) och att vi inte tyckte att vi integrerades tillräckligt i det amerikanska samhället. Det är lätt att bara umgås med andra utlänningar här och det tycker vi är lite synd. Vi vet inte hur länge vi stannar och vill suga i oss så mycket språk och kultur som möjligt den tid vi är här.

Dottern har gått klart preschool (dagis) och är vid fem redo för Kindergarten som är en förskola integrerad i skolsystemet (efter Kindergarten kommer 1st grade). Så nu går de båda i PS (public school) 11 i Chelsea. Helt gratis förutom skolluncher ($1,50 per måltid) och fritidsverksamhet vilket inte är en liten sak när dagis kostar 1600 dollar i månaden och privatskolor ca 20 000 dollar per år. Det är tydligen ungefär den faktiskta kostnaden, jag har läst någonstans att maxtaxan i Sverige ligger på 10% av den reella kostnaden för en dagisplats.

Statliga skolor har inget vidare rykte här varken vad gäller studieresutlat eller diciplinproblem. Tydligen ska den här vara en av de bättre på Manhattan, vi får väl se vad vi säger om några månader, kanske tycker vi att barnen inte lär sig någonting nu när vi vant oss vid den franska skolans rätt höga tempo.


I vilket fall tyckte vi skolan verkade bra när vi besökte den, den är rätt stor, en gammal stenbyggnad, högt i tak, långa korridorer, en klassisk skola byggd på kanske 30- eller 40-tal med asfalterad skolgård. Drygt 500 elever som går i Kindergarten till klass 5 (5 till 10 åringar alltså), 28% Whites 20% Blacks, 38% Hispanic, 12% Asian, ungefär hlften av eleverna har rätt till gratis skollunch vilket betyder att föräldrarna har väldigt låg inkomst (jodå det finns statistik på det mesta) och det ser verkligen ut som en multikulturell festival på gatan vid hämtningar och lämningar. I sonens klass tror jag det bara är han och en tjej till som verkar ha västeuropeisk ursprung.

Cafeterian första dagens lämning, det var lite kaos men vi hittade rätt till slut.

Vi har varit på ett informationsmöte och träffat rektorn som höll ett långt innehållsrikt tal om skolan och dess pedagogiska inriktning. Det var första gången jag som förälder fick beskrivningar och förklaringar till vald form av pedagogik i skolan, i Frankrike är pedagogiken lärarnas sak och dryftas aldrig med föräldrarna, det enda de informerar om är ordningsregler. Eftersom det mesta av pedagogiken nog är sig likt sedan föräldrarna gick i skolan anses det nog inte behövas, och den ifrågasätts sällan. Här fick vi veta att de följer en speciell inlärningsmetod för matte ("The parents usually call it fuzzy math, because they dont get it", här såg jag hur min franske makes rynka i pannan belv lite djupare, "but we have wonderful results"). Han berättade om "the writing method" (skrivmetoden, den kände mina föräldrar som är pensionerade lärare igen från Sverige) som enkelt utryckt innebär att barnen skriver mycket, mycket , mycket. Och att väldigt mycket publiceras i skoltidningar, sätts upp på väggen, på skolans webbplats etc men att stavfel inte rättas (här dök rynkan upp hos mig). Det är lärarens roll att se vad barnen gör för fel och sedan lära dem det de behöver vid annat tillfälle, skrivglädjen ska inte grumlas av ett evigt rättstavninsrepeterande. Allting görs också enligt workshopmetoder, i grupp. De där sista grejerna är också det ungefär tvärs emot hur saker görs i Frankrike. Det här blir mer och mer spännande!

Förutom pedagogiken, som det nog finns anledning att återkomma till, är en stor skillnad mot Frankrike hur inriktad skolan är på att samarbeta med föräldrarna. Föräldrarna är en självklar och nödvändig resurs. PTA (Parent Teacher Association, dvs Hem och Skola) är en megagrej med stor budget som finansierar böcker, utflykter, kulturprogram. Fundraising är viktigt, om man har god inkomst förväntas man donera pengar, tid och grejer till skolan. De har även en mängd informationsträffar, skolfester med föräldrar, föräldrarna är välkomna i klassen en fredagmorgon i månaden, de frågar hela tiden om man har några skills eller yrkeskunskap som man kan bidra med etc.

Vi blev rätt förvånade över hur mycket resurser de ändå verkar ha, alla klasser har minst en timme art, music, computer, theater och gym i veckan med speciella lärare, klassrum och utrustning (musikrum med 20 elpianon (en donation), artroom med lerugn, badbassäng så alla lär sig simma på skoltid, datarum med 30 datorer...). De har också mycket kulturella utbyten, Juilliard och flera teatrar och danstrupper donerar helt enkelt tid genom att komma och undervisa och ha workshops, eleverna dansar, skriver pjäser som sätts upp av professionella skådisar, frivilliga kommer och läser med barnen, eleverna säljer ekologiska grönsaker till färäldrarna, lokala bokhandlare sponsrar mm.

Det finns också väldigt mycket regler. Kanske är det så med en sådan heterogen elevgrupp att man inte kan låta några regler vara oskrivna. Det är absolut förbjudet att ta med sig en hel rad saker, allt från mobiler och ipods till sådanan där kort som ungar byter med varandra. Det finns också community standards om hur man ska bete sig som kallas "Kind and Gentle". De beskriver hur man ska bete sig med sin "voice" (tex säg inte något som kan vara sårande), sin "body" (tex rör inte någon som inte vill bli rörd) och sitt "mind" (t ex stör aldrig en elev som sitter och jobbar). Det är också väldigt tydligt vilka konsekvenser regelbrytning får (första varning, andra varning sedan samtal med rektor, samtal hem, indragen rast...). I Frankrike fanns väl egentligen också en massa regler men många var outtalade och upp till läraren.

Som ni märker är jag rätt optimistisk! De första tre dagarna har gått bra, båda barnen har unga tjejer som lärare; söta och entusiastiska med korta kjolar och stora leenden. De tycker båda, barnen alltså, att det varait kul, verkar få kompisar och har inte ens nämnt sina gamla skolor eller kompisar. Ett plus är också att jag nu hälsat på flera föräldrar i kvarteret vilket känns kul.

Har vi tur blir det här riktigt bra! Annars lovar jag att även berätta om de säljer crack på skolgården.