Det är mig veterligt den första succébloggen som blev succébok som blev stor hollywoodfilm. Med Meryl Streep och manus av Nora Ephron och hela paketet.
Ni vet hur jag alltid klagar på maten här?
Denna film handlar om Julia Child som faktiskt en gång i tiden lärde amerikanerna att laga mat. Hon var en uttråkad diplomathustru i Paris som bestämde sig för att bli Cordon Bleukock. Sedan skrev hon det stora referensverket Mastering the Art of French Cooking som var en kokbok för amerikanska hemmafruar som ville kunna laga fransk mat. Boken kom ut 1961 och fanns snart i var kvinnas kök och Julia blir den första egentliga TV-kocken. Hon var en stor personlighet, och även en stor kvinna rent fysiskt med genomträngande röst och bestämda åsikter. Hon är en del av det amerikanska folkloren, alla har sina Julia Childminnen från TVs barndom.
2002 börjar den frustrerade sekreteraren Julie Powell en projekt att laga alla recepten i Julia Childs kokbok på ett år och dokumentera det i en blogg. Bloggen blev populär, bokkontrakt skrevs och sedan skrev Nora Ephron alltså ett filmmanus grundat både på bloggen och på Julia Childs liv. Filmen följer parallellt de båda kvinnorna medans de är frustrerade och oupptäckta. Paret Child kommer i onåd under McCarthyeran och hamnar i Norge där Julia sitter i en träkåk och längtar tillbaka till Paris. Bloggerskan knäcker nästan sitt äktenskap med sitt galna matlagningsprojekt (534 recept på ett år medans hon jobbade heltid, och de handlar om komplicerade franska klassiska maträtter). Filmen slutar med att de båda får sina bokkontrakt, Julia Child kommer i TV och nu finns hennes kök på the Smithsonian Museum of American History. Julie Powells nya liv går att följa här.
Jag tycker att filmen är en riktigt bra feelgoodfilm. Kanke för att den handlar om smarta, uttråkade kvinnor (utomlands i ena fallet) som sedan får bokkontrakt och når framgång? Min man satt och knuffade mig i sidan hela filmen och undrade när jag skulle publicera min blogg och bli filthy rich på köpet. Hmm, ja. Dessutom har de båda två kärleksfulla äktenskap med stöttande män vilket man så sällan ser på bio (min man tyckte säkert om den delen med!). Porträttet av Julia Child i Paris och andra platser är speciellt fint och Meryl Streep är alldeles lysande som matmatrona. Bakom det frejdiga vispandet i köket kan man ana både politik (det ändrade klimatet i USAs utrikespolitik under efterkrigstiden, "They don't like people like us, we lived in China, they'll never like us") och personlig sorg (paret Child fick aldrig några barn). Och det är en verklig hyllning till det franska köket och den franska inställningen till bordets förnöjelser!
Bon Appetit!
En parentes, ser man Julia Child och har franska referenser tänker man direkt på Maïté, kolla här när hon avlivar och skalar en ål! Vem hade vi i Sverige? Ria Wägner? På den tiden gick TV-kockarna genom rutan utan att konstant skrika sig igenom programmen. Och tempot sedan, att vispa ett ägg tog så lång tid som det tar att vispa ett ägg och bildrutan visar... ägget som vispas!
7 kommentarer:
Den har premiär 7 oktober. jag tittade på trailern, och åh, vad jag kommer att gilla den filmen!
Säkert! Gå inte dit hungrig!
Hej Charlie!
Gillar din blogg och kikar in lite då och då. Är sååå roligt att se hur det är att leva någon annanstans, särskilt på ett så hippt ställe som New York... skulle gärna prova det någon gång!
Gillar också att du känner till Frankrike, där jag bor!
Du skrev om barnens skolväg och jag undrar ibland hur hisnande annorlunda deras liv kommer att bli jämfört med våra... det kommer nog vara som när jag pratade med mormor om hennes barndom, det gick knappt att förstå! Leva utan internet och mobiltelefon, hur då...
Sen håller jag med om din post om livspusslet... men jag brukar hålla väldigt tyst. Inte ett pip.
Själv är jag hemmafru - bara tillfälligt tills jag ger ut min blogg på bok och blir stormrik - så jag måste ju tänka på vad jag säger.
Som sagt, jättekul att få höra lite inside från någon som är lite outside, om Obamas reform eller skolan eller annat - du skriver verkligen bra!
Jag följde bloggen och tyckte det var kul att köpa boken när den kom, men jag har inte tagit mig genom den. Det lilla jaf sett om och av filmen verkar intressantare, kanske för att det verkar vara mer Julia än Julie i den.
Eva, välkommen! Inte behöver du hålla tyst, var och en har sin egen vardag pch verkligehet. Jag är också arbetslös just nu vilket ju de facto gör mig till hemmafru!
Jorun, Jo bloggar som blir böcker är nog ett tveksamt projekt, jag har nog ladrig läst någon tror jag. Själv har ag köpt Julia Childs memoarer istället det känns roligare.
Vilken historia! Nu fick jag mycket mer lust att se filmen än efter att bara sett affischerna där MS star och ser sa där purkäck ut som bara hon kan göra (finns det nagon annan skadespelare som kan ha roller där man bara ser hur otroligt vacker hon är - och andra där hon bara ser, ja, purkäck, ut?) - sâ man (läs jag...) förväntar sig nagot mindre ambitiöst. Skalar en âl? Hu!!
Fransyskan,
Jo men det är trots allt en komedi, förvänta dig inte något mer djuplodande! Men en rätt bra komedi, trots allt. MS är också den enda skådisen som får jobb fast hon har rejäla tanthöfter, bara det är kul tycker jag.
Skicka en kommentar