Halvmån står över logen
Myggen inar i skogen
Dofter med dofter blandas
På regn är så skönt att andas
Lien hänger i trädet
Spannen skvalpar på brädet
Genom smårutiga mönstret
stirrar lampan i fönstret
Med huvudet böjt, vid knuten
dröjande, obesluten,
och tankarna halvt i köket
drömmer du flyktförsöket
Hemmadotter av Gunnar Ekelöf
Nu har jag slutat vara obesluten och drömmande och har vid 46 års ålder sagt upp mig från mitt fasta jobb. Igen. Två veckor kvar av arbetskamrater, sammanträden, bilpendling, kaffeautomat, tillhörighetskänsla, lönekuvert och pensionspoäng. Var vänlig tala om för mig i kommentarsfältet att jag tagit rätt beslut.
(ps. Missa inte pendangen om hemmasonen inne hos Annanann!)
Och så skulle det väl vara Furillo då, fast egentligen var de väl birollerna som gjorde den serien. Den intromusiken får mig fortfarande att känna mig aldeles förväntansfull.
Dom gör inte sådana här detektiver längre. Eller interiörer för den delen. Tänk att de här serierna gick på bästa sändningstid där det nu bara syns välfönade topmodeller som letar förvunna tonåringar i slicka kontorslandskap eller pular med pipetter i lyxlabb. Tänker jag efter såg inte Dr. Green ut som Dr. Shephard heller. Undrar om ens Jennifer Aniston hade varit tillräckligt lipglossig för Vänner om den serien lanserats idag?
Uppdatering: Höll ju på att glömma Cracker med Fitz fast han är ju psykolog, inte polis. Lika desaströst kärleksliv som alla de andra har han iallafall.
Bonus: en comic relief variant med både Tennsion och Fitz. Man ska nog ha sett serierna för att uppskatta men då är det lite kul, vid 6.35 min. t ex (ja tills de börjar sjunga då).
"La portion du globe terrestre occupée par les eaux est évaluée à trois millions huit cent trente-deux milles cinq cent cinquante-huit myriamètres carrés, soit plus de trente-huit millions d’hectares. Cette masse liquide comprend deux milliards deux cent cinquante millions de milles cubes, et formerait une sphère d’un diamètre de soixante lieues dont le poids serait de trois quintillions de tonneaux. Et, pour comprendre ce nombre, il faut se dire que le quintillion est au milliard ce que le milliard est à l’unité, c’est-à-dire qu’il y a autant de milliards dans un quintillion que d’unités dans un milliard. Or, cette masse liquide, c’est à peu près la quantité d’eau que verseraient tous les fleuves de la terre pendant quarante mille ans."
Klockan är halv elva och jag svettas vid mitt öppna fönster. Det är en sådan hetta som jag inbillar mig utlöser sinnessjudom, våldsbrott och totalt ansvarslöst beteende. Jag tror extra många människor dör och föds i natt. Kaprifoldoften är tung som en 80-talsparfym. Jag ligger på sängen och youtubar poesi.
HAVING A COKE WITH YOU
is even more fun than going to San Sebastian, Irún, Hendaye, Biarritz, Bayonne
or being sick to my stomach on the Travesera de Gracia in Barcelona
partly because in your orange shirt you look like a better happier St. Sebastian
partly because of my love for you, partly because of your love for yoghurt
partly because of the fluoresent orange tulips around the birches
partly because of the secrecy our smiles take on before people and statuary
it is hard to believe when I’m with you that there can be anything as still
as solemn as unpleasantly definitive as statuary when right in front of it
in the warm New York 4 o’clock light we are drifting back and forth
between each other like a tree breathing through its spectacles
and the portrait show seems to have no faces in it at all, just paint
you suddenly wonder why in the world anyone ever did them
I look
at you and I would rather look at you than all the portraits in the world
except possibly for the Polish Rider occasionally and anyway it’s in the Frick
which thank heavens you haven’t gone to yet so we can go together the first time
and the fact that you move so beautifully more or less takes care of Futurism
just as at home I never think of the Nude Descending a Staircase or
at a rehearsal a single drawing of Leonardo or Michelangelo that used to wow me
and what good does all the research of the Impressionists do them
when they never got the right person to stand near the tree when the sun sank
or for that matter Marino Marini when he didn’t pick the rider as carefully
as the horse
it seems they were all cheated of some marvellous experience
which is not going to go wasted on me which is why I am telling you about it
UppdateringÖ Nu har jag börjat google Dorothy Parker och kan inte sluta. OemotsåndligaWomen: A hate song t ex, eller Afternoon.
Här på Charlie's view firar vi nationaldagen med en blid på det svenskaste vi vet:
en äkta märkessköld. Har ni sett så fint! Äntligen för jag vårt stolta kulturarv av uppsättande i pojkrummet av metallmärken vidare. Sonens har svenska simmärken och franska skidmärken och judomedaljer. Bl a från senaste tävlingen där han kom på delade tredjeplats i en kvartett. Han fick medalj ändå, vilket kändes mycket svenskt.
Dotterns är än så länge mer modest. Får nog leta reda på några gamla brutna gevär och amnestypins att ge henne. Eller vad jag nu kan ha i gömmorna, det var ju ett tag sedan jag bar pins.
Färutom märkesskäld samlade jag på sådana där maskinbroderade tygmärken från Stolien och Zermatt som man sydde fast på anoraken och ryggsäcken.. Tror jag ska införa det också.
Jag ligger i min säng med fönstren vidöppna och njuer av åskvädret. Det mullar i fjärran och blixtar lyser upp den ännu inte helt mörka himlen. Temperaturen går sakta från fuktmättad ljummen till kvällssval. Jag älskar åskväder, älskar att låtsas at jag är i naturens våld på ett sätt som man nog bara kan göra om man vuxit upp på granitberget där det värsta naturen någonsin ställde till med var en nerblåst tall över en elledning. Slipper man uppleva verkliga naturkatastrofer är det kittlande när naturen morrar och visar tänderna.
I eftermiddags gck jag en runda i skogen med sonen och hunden. Skogen! Den börjar se ut som befann vi oss i en James Cameron-film. Man väntar sig att träden ska börja tala och murgrönan förflytta sig själv. Grönskan är överväldigande, bedövande. Det slingrar och gror, gamla stenmurar är täckta av krypväxter och träden böjer sig djupt ner över stigen. Brännässlorna är axelhöga, taggbuskar river och fastnar i hår och tröjärmar. Vi måste böja os ner för at inte klibba fast i långa trådar som sträcker sig efter oss. Efter nattens regn och i väntan på kvällens åskväder var luften tung och varm, genom att bara kisa lite kunde vi i tanken förflytta oss till Amazonas. Vi smög och låtsades skjuta pilbåge, hunden blev en varg och jag försökte berätta om Fantomen som jag insåg att sonen aldrig hört talas om. Skogen som jag så ofta här gnällt på för att den inte alls ser ut som min barndoms snötyngda granskog med mossbelupna flyttblock och stenrösen som vittnar om övergivna torparstugor. Ingen undervegetation alls förutom blåbärsris och man såg långt mellan stammarna. Här finns knappt ett barrträd, inga lingon eller kantareller men en snårig lövrik växtlighet som är så luxuriös att det är omöjligt att gå där ingen människa eller djur gått tidigare.
Nu kom regnet. I vår trädgård finns en sådan där ful liten bassäng som barn badar i, fyra, fem meter i omkrets tack och lov i träställning, inte enbart ljusblå plast. Fast den stör ändå mitt estetiska sinne. Men nu, när jag inte ser den låter regndropparna på poolytan precis som hade vi en damm i trädgården. Himlen har mörknat, jag ligger ovanpå den ännu bäddade sängen utan att tända och lyssnar på regnet. Blixtarna synns bättre nu, de lyser upp hela horizonten. Blundar jag kan jag låtsas att mina fönster är en grottöppning och min duxmadrass en bisonfäll, Att få lyssna på regnet från ett torrt natthärbärge, det önskar jag alla mina medmänniskor i natt.
Francesca Comencini, a mother of three, said, “I don’t know what the situation is in America, but here women are doing everything. This problem, which is really the problem of modern times, is not solved anywhere."
För någon vecka sedan hörde jag en humorist hävda att tittarsiffrorna sköt i höjden så fort DSK nämndes på TV. Så TV-tablån innehåller nu: DSK's Anatomy, DSK Crime Scene Investigation, True DSK, Cold DSK...
Och det är sant att under ett par veckor kändes det som om 90% av sändningstiden i både radio och TV handade om förre IMF-chefen eller metadiskussioner runt polisarbete, juridiska system, mediebevakning, sexbrott, sexism, makt och kanske framförallt de många skillnaderna i hur allt detta sker, behandlas och diskuteras i USA och i Frankrike.
Nu har det gått någon vekca till och man kan ju undra vad som blir kvar när dammet lagt sig.
Direkt efter händelsen gjorde hela diskussionen mig irriterad . En anledning var delvis besvikelse, jag trodde DSK var en relativt bra kandidat till presidentposten (han är lite av Frankrikes Kjell Olov Feldt, en erfaren socialist i högerdelen av partiet, gift med en känd skrivande kvinna. Likheterna stannar nog där är det väl bäst att tillägga) och irritation över att de gamla klyschorna om fransmäns sexism och machism coh USA's puritanism nu skulle få nytt bränsle på båda sidorna om Atlanten. Och i Sverige förstås.
För jag blir irriterad när svenskar slänger ut sig att fransmän är macho och ojämlika. Delvis är det nog en ryggmärgsreaktion, en sådan som man kan ha om sin familj; själv får man gnälla på brorsan men om någon annan vågar säga något negativt, då... Delvis för att jag inte upplever min vardag som ojämlik och jag tycker att en del omdömen bygger på missförstånd och okunnighet.
Jag tycker franska feminister generellt sätt hörs rätt bra i debatten även om de ibland driver andra frågor än de svenska. De tycker subventionerade dagis som ger kvinnor möjlighet att jobba är viktigare än lång föräldraledighet som de tycker stänger ute kvinnor från arbetsmarknaden. De är för burkaförbud och även slöjförbud på offentliganställda och i skolor med bla argumentet att skola och samhälle bör vara en frizon för kvinnor som behöver stöd att bryta med partriarkala kulturer. Hushållsarbete diskuteras förstås men de priviligerade som för diskussionen löser det nog ofta med städhjälp och barnflicka. Lika lön för lika arbete är en het fråga. I regeringen har suttit, inte många men dock, flera kvinnor från etniska minoriteter och tunga ministerposter har innehatts av kvinnor de senaste åren (Lagarde och MAM t ex som lyckades avgå pga korruptionsskandal som en hel karl.)
Men helt osant är det förstås inte.
När, som någon träffande sa på radion, de stora tenorerna, reagerade med ryggmärgen och slöt upp runt sin olycksbroder så känndes den politiska sfären väldigt unken. Alla dessa ikoniska vänstermän med BHL och Jaques Lang i spetsen som kräkte ur sig kvinnoförakt. Ungefär samma visa som vid Polanskiaffären. Då var de artisterna, författarna och cineasterna som gapade om moralpanik. Nu de socialistiska pamparna. Alla dessa vänstermän som verkar tro att broderskap ska tas bokstavligt, och jämlikhet helst ska glömmas bort. Så bedrövligt! Till viss mån kan jag förstå att man i affekt slår i från sig, vem vill ha en kompis som är våldsverkare? Men även om han är oskyldig till våldtäkten, vi vet ju faktiskt inte vad som hände, så verkar det ju stå utom allt tvivel att DSKs sätt att leva inte är kompatibelt med att vara statschef.
Privatlivets helgd? Pyttsan, om det är som det nu verkar att både kvinnliga kollegor och journalister inte ville vara ensamma i ett rum med honom kan man inte längre säga att det är privatliv. Då kan han ju faktiskt inte utöva sin funktion korrekt.
Jag har lyssnat och läst en hel del amerikanska reaktioner och det är ju rätt jobbigt. Amerikanska feminister verkar tycka synd om oss i Europa som ligger åratal bakom deras egen jämställdhet i samhället. Det känns ju lite magstarkt, men caset Italien stärker ju inte direkt vår position. Inget gör väl oss Europeer så upprörda som att inte känna oss överlägsna amerikaner! Man kan tycka att amerikanerna är löjliga med sina extrema sexual harrassment-lagar och oskrivna regler, men det verkar ju fungera. För om en sak verkar alla överens, polisen i Frankrike hade aldrig stormat ombord på ett flygplan för att hämta ut en prominent internationell person för att en hotellstäderska anmält en våldtäkt.
Så blir det någon förändring? Jag vet inte, men åtminstone har debatten svängt de senaste veckorna från att enbart handla om "stackars" DSK till att handla om hur män med makt behandlar kvinnliga kollegor. Hårresande historier läcker från parlamentet där flera kvinnliga parlamentariker berättar om dagliga sliskiga kommentarer och påstötningar. Och folk blir upprörda. Jag tror också det är en generationsfråga, jag jobbar på en väldigt ung men väldigt mansdominerad arbetsplats och bland 30-åriga män verkar inte DSK och hans livsstil ha något större stöd.
det där med mobiltelefoner och barn i Sverige? Alexandra skriver att var femte barn i Sverige (antar jag) mellan 5 och 9 har en egen telefon. 5-åringar! Vad gör de med telefonerna, spelar angry birds? Och varför då en telefon? Sitter föräldrarna och ringer till barnen på dagis? "Hej tjejen, tänk på att äta upp din banan, nu ska jag in på ett möte, hej"
Jag fattar inte, och visst är det ett svenskt fenomen? Min son är tio och ingen kompis har telefon, inte vad vi vet iallafall eftersom det är helt otänkbart att man skulle ta med något sådant till skolan. Man får i princip inte ta med något alls förutom möjligtvis stenkulor och pingisracket (hej 50-tal). Likadant var det i USA. Sonen lånar en gammal telefon av oss med ett betalkort i när han åker buss ensam, men han hör aldrig när man ringer och jag tror knappt han använt den så det är rätt poänglöst.
Om det nu är så, att fler och yngre barn har en egen mobil i Sverige än i andra länder undrar jag varför. Har Sverige relativt sätt smartare marknadsförare? Mindre mediebevakning och opinion angående eventuella cancerrisker? Föräldar som inte kan säga nej? Föräldar med större kontrollbehov? Skolor med färre regler? Större teknikvänlighet? Mer grupptryck på skolgården?
Jag tror inte barn nödvändigtvis är mer bortskämda i Sverige (jo, det kanske jag tror men jag har inga belägg, det blir ju bara anekdotisk bevisföring) men normerna verkar helt annorlunda.
Nu tänkte jag skriva någonting elakt om det ologiska i att man man kan bli utskälld som barnmisshandande om man inte ammar sitt barn tills han är blöjfri men ingen tvekar att sätta en mobil intill örat på ungen på pottan. Och att det är en dödssynd att ge sitt barn köpt vatten ur en plastflaska men ingen funderar över hur mycket rent vatten det går åt till att tillverka barnets telefon. Men vem är jag att kasta första stenen, i det här huset finns en väldans massa onödigt och det är lite si och så med klimattänkandet. Man tänker gärna på klimatet när det liksom passar ens eget konsumtionsmönster.
Men jag tror på en backlash snart när cancerlarmen blir högljuddare och psykologerna får lite större material att utröna vad det gör med unga männsikor att 24/7 ha mamma ett knapptryck bort.
Tredje dagen ledigt i rad, och nu har jag varvat ner. När veckorna är överfulla är tvådagarshelgerna lite för korta, eller kanske för fyllda med andra måsten, för att vara riktigt avkopplande. Vi hade tänkt åka bort en sväng denna vackra långhelg som alla andra men av olika anledningar blev det inte så och det var nog lika bra. I torsdags övade vi oss i den svåra konsten att inte göra någonting alls. Framåt eftermiddagen hade allas pulsar gått ner och på ett naturligt sätt sökte vi upp varsit hörn av huset. Ingen TV, ingen dator, inget spel, ingen telefon. En bok, en tidning, eller bara stirrandes i taket. Dottern gick och la sig i sängen, under täcket. "Är du trött?", "Nej jag bara ligger och liksom tänker". Jag lyckades avhålla mig från att fråga om på vad.
En av de bästa sakerna med familjelivet, att vara tillsammans fast man får vara ifred. Att vara ensam med andra.
Igår jobbade maken och jag och baren åkte in till Paris och turistade, eftersom det var närmare 30 grader tyckte jag att det var lämpligt att trängas på Place du Tertre. Annars är det ju ingen sport! Och vem vet vilka men man kan få av att stirra för länge i taket, bäst att aktivera sig! Men det var faktiskt väldigt trevligt: en promenad genom 9e, ett totalt ointresse från min avkomma att nostalgiskt blicka upp på det chambre de bonne där jag svettades en julimånad 1985, en pizza på ett litet torg, körsbär i ett frukstånd, beundra pelargonöverflödet på Hausmannbalkongerna, alla miljoner trappstegen upp till basilikan, Stand by me framförd av Jonas från Skövde till japanernas förtjusning, tacka nej till miniatyreiffeltorn, miniatyrbasilikor, porträttmåleri, klibbiga gubbar som fastnar på väggen, jättestudsballonger, ja kanske den mest tacky delen av Paristurismen men ändå den oföränderliga utsikten över beigegråa Paris.
Det här var ju en jättedålig utsiktsbild men man kan med lite god vilja se Eiffeltornet. Och ni vet ju redan hur den där utsikten ser ut, eller hur?
Glädjen när man ser Eiffeltornet. Man blir lite glad varje gång, det är så märkligt. När jag åker tll jobbet kommer jag ut ur en tunnel och plätsligt breder Paris ut sig nedanfär mina fötter. Och rakt framför mig den stolta, magnifika järnladyn. Rak står hon där, lika majestätisk i strålande sommarsol, i dimma och regn eller i natten lysandes som en fyrbåk. Jag blir glad i hjärtat varje morgon.
Och idag, glädjen över att äta frukost i det gröna ca 7 meter från sängen. Vid 8.30 är det redan varmt, jag sitter i pyamas med mitt kaffe, hunden sover på mina fötter som jättevarma, fluffiga tofflor, solen värmer i halsgropen, det ska bli runt 30 idag igen. Fågelkvitter, grannarnas morgonlåga röster i deras trädgård, en hund gläfser till, tåget i fjärran. Min hund spetsar öronen men slår sig till ro igen i morgonsolen. Tusen nyanser av grönt och idag blir den lilla poolen vi ärvt med huset klar för användning. Då blir det nog slut på tystnaden.
Och det hände sig vid den tiden att jordens alla barn ställdes upp framför sina föräldrar iklädda ljusfärgade kläder med gräsfläckar falsksjungandes om vind, vatten och fjärilar. Skam föll uppå den familjefader som glömt sin Sony HDR CX160E hemma och sålunda darrhänt tvingas föreviga sin avkommas mumlande i bakersta raden med sin iPhone 3. Men jordens alla far och morfädrar kommer pliktskyldigt följande jul titta igenom 160 minuter pipiga flickröster och stammande pojkar som levererar punchlinen i sketchen 43 sekunder försent. 43 sekunder är långt i en darrig iPhonefilm.
Nästa gång någon ser Esmeralda tappa blockflöjten i golvet på film har det gått 732 år och framtidens forskare sitter under en dom på Mars och funderar över varför deras anfäder avgudade sin avkomma.
Tydligen dokumenterade de varje matintag, varje ljud, varje rörelse och ja, tom ibland sov- och toalettstunder med devot hängivelse. Sedan delade man all denna dokumentation med en relativt stor del av sina samtida med hjälp av den rudimentära teknik som fanns tillgänglig. Enligt rekonstruktionen av ett otal vad som, förtjusande nog, kallades "smartphones" (forskarna lyckades aldrig klargöra vad som var "smart" med dem) verkade anfädernas liv relativt fyllda med aktiviteter utanför hemmet. Trots detta tog de sig tid att till dessa speciella bi-anuella (just före sommar- och vintersolstånd) ceremonier laga märkliga offergåvor bestående till stor del av rent hälsofarliga substanser såsom sackaros och fettsyror. Dessa gåvor placerades på ett långt bord fär att jämföras och efter barnens uppträde intogs hälften och resten slängdes. Det är oklart vilket straff som utdelades till den familj som inte medtog någon offergåva. Eller filmverktyg.
Vad jobbigt det är när man skrivit ett halvtrist inlägg (exempelvis ett med en lång rad mer eller mindre bra länkar som väl ingen männsika orkar klicka på) att sedan se det där inlägget i bloggrullarna hos sina bloggvänner. Man skräpar ner deras blogg med krafs.
Fast ännu värre är det kanske när man hamnar längst ner i bloggrollen för att man inte uppdaterat på länge. Då står där anklagande: senaste uppdatering för 3 veckor sedan.
Så att synas mitt i sin ynklighet eller att inte synas alls. Bara att välja. Eller att skriva bättre blogginlägg.
Idag har jag gått långpromenad i skogen med hund, barn och make. Vi går ungefär i den ordningen. Desstuom har jag hängt en del tvätt, suttit med och varit stöd under läxläsning (The Magic Bean har hittat på nya äventyr), lyssnat på övning av muntlig bokrapport som ska framföras utklädd till en person i boken (han har valt Harry Potter och blabla vad nu den sjätte boken heter. Den är cirkus 600 sidor, föredraget ska väl vara 2 minuter inklusive omdöme om boken. Jag försökte föreslå en något tunnare bok men nejdå, den här skulle det vara. Det gäller att lära sig i tid att syntetisera information.) Jag har
även dragit upp kanske två maskrosor, ätit alla måltider ute (grillkött oh sallad, nästan uteslutande) och köpt böcker på Amazon (Lorrie Moore, Tina Fey, Hilary Mantel och Siri Hustvedt).
När jag nu läser de där namnen känner jag mig som sinnebilden för målgruppen "universitetsutbildade medelklasskvinnor över 40 som inte har så mycket tid att läsa som de skulle önska". Jag lovar de där böckerna är säkert de som föreslås bara man väljer en av dem; "Andra som köpt Lorrie Moore har även köpt Hustvedt". Hjälp vad förutsägbar jag är. Men jag ser fram emot att läsa alla böckerna i alla fall.
Så nu är födelsedagskalas, frisörbesök och ett antal fotbollsmatcher med grannungarna avklarade. Lugnet har sänkt sig och jag slösurfar runt på siter jag besker när jag behöver ett leende. Det är fascinerande hur mycket tid folk lägger på knäppa projekt! För er som har lika spännande lördagskvällar som jag kommer här lite tips.
Lördag eftermiddag och jag är oförhappandes ensam hemma. Dottern på födelsedagskalas, sonen och maken är hos frisören och handlar mat. Ja inte hos frisören då, men ni fattar. Jaha, äntligen ett par timmar ensam (med hunden), vad göra med denna lyx som kanske inträffar en gång var fjortonde dag? Blir alldeles stirrig som så ofta i såna lägen. Borde ringa den och den, hänga tvätt, gå en promenad, svara på meddelanden på Facebook, så luktärterna (är det försent?), sova middag, beställa böcker på Amazon, läsa bokklubbsboken (Spill av Combuchen - tycker den är rätt seg att komma in i), blogga något roligt och genomtänkt, tänka ut middagsmaten. Möjligheterna oändliga, måstena många och förmågan noll.
Har nu till slut hamnat i solstolen under blåregnet (fast bilderna är ett par veckor gamla, nu börjar det tyvärr blomma över) utan bok eller strumpor att stoppa (as if ...). Jag sitter här och är alldeles onyttig, och inser att jag har lika svårt för det som min mor har och min mormor antagligen hade.
Solen skiner, hunden sover här bredvid, fotbollar slår i garegeportar, gräsklippare surrar i fjärran. Koncentrerar mig hårt på att känna mig loj. Något säger mig att det inte är det bästa sättet.
Jag har precis hittat Vita husets flickrstream och är helt fascinerad.
Kolla det här fotot taget i "the situation room" under raiden mot Bin Laden. Jag kan inte sluta titta på det. Är inte the situation room en futuristisk jättesal med Minority Reoport skärmar, i ständigt nedsläkt mörker endast upplyst av blippande dioder och laserstreck representerande attackflygplans famfart över interaktiva kartor? Eller det kanske är kommandocentralen? The situation room är nog där de sitter runt ett ovalt bord och bestämmer om de ska skicka missiler eller inte. Presidenten alltid på kortändan. Här ser det mest ut som de sitter i ett konferensrum på ett kedjehotell, och blickarna är så centrerade att det ser ut som de inte har något större än en 26tummare. Men koncentrerade är de, spända som fiolsträngar, klumpar i magen och torra läppar. Presidenten sitter i ett hörn, inte vid bordsändan, han är fritidsklädd, det är vär mitt i natten? Clinton är den enda kvinnan förutom någon medarbetare i bakre raden, hon har kanske också den kvinnligaste gesten med handen för munnen. Jag känner igen den gesten hos mig själv, förfärad, nervös, koncentrerad. Bara en man i uniform, på bio runt det ovala bordet är det bara uniformer, gröna, beiga och marinblå uniformer. Och alltid en svart general. Här är den ende färgade Presidenten själv, så är det aldrig på bio, den svarte killen är alltid no 2.
Uppdatering: Jag var ju inte den enda som uppmärksammade det här fotot.
Uppdatering 2: Och veckans hatt i veckans bild har ni här!
Kommer ni ihåg när man hade välskrivning? Jag hade det i stora A4-häften där jag skrev långa rader av S och A. Sol, sol sol, apa, apa, apa. Det fungerar nog ungefär på samma sätt idag, fast jag kan nästan äta upp min hatt på att det inte heter välskrivning längre utan "expressiv skrift" eller kanske "verktygsförvärvande".
Så här ser min lilltjejs motsvarande franska häfte ut. En sak är säker hon kommer att få bättre handstil än mig. Hon har redan bättre handstil än vad jag har som tillhör den första generationen med den nya skrivstilen dvs att texta med lite streck mellan bokstäverna.
Den här sidan skrev hon i november efter att ha gått knappt tre månader i första klass.
Det här är hennes amerikanska skrivbok. I USA textar man, jag vet inte om barnen lär sig skrivstil över huvud taget, visst textar amerikaner mest?
I vilket fall skriver hon ju här som en kratta om man jämför. Vilket i och för sig är lite orättvist för det här är ingen välskrivningsövning utan en övning i att överföra en tanke till skriftspråk. Eleverna skapar en egen bok som handlar om en böna som förvandlar sig till de mest fantastiska saker. De hittar på historien, skriver ner den, ritar illustrationer, skapar boksomslag, innehållsförteckning och baksidestext som skrivs på en riktig inbudnen bok som sedan tas hem och stolt uppvisas.
Det här känns symptomatiskt för de två skolsystem som mina barn nu följer. Jag kan faktiskt inte säga vad som är bäst, jag är inte säker på att något är "bäst". I det franska får de tidigt lära sig att följa skrivreglerna; stavning, grammatik, skiljetecken. Man börjar inte på andra raden om fröken sagt tredje, man räknar rutorna så att intagen blir lika långa, man stavar rätt annars blir det röd bock i kanten, man skriver efter förebild, inga påhittade berättelser.
Det kan ju tyckas urtråkigt och mossigt men att i unga år få tillgång till ett lättflytande, snyggt, läsbart och överskådligt sätt att skriva är, tror jag, ett mycket viktigt verktyg för mycket annat lärande och kommunicerande. Det är den där gamla sanningen om att man måste kunna reglerna för att kunna bryta mot dem. Barn gillar ju också ofta ordning och reda att veta vad som gäller, att följa tydliga instruktioner.
I den amerikanska skolan premieras uttrycket, nyfikenheten, lusten att lära, kreativiteten. Det var ändå tydligare i den kommunala skola mina barn gick i på Manahttan. I den expat community de nu går är det konservativare, lärarna anväder rödpenna och kräver felfri stavning. Den här kreativiteten är sympatisk men alls inte mindre ambitiös. Läxorna kräver mycket föräldrarstöd och det är nog svårt att hänga med för den som inte har googlelitterata föräldrar.
Just nu får barnen tillgång till båda de här pedagogikerna och jag tycker det är intressant. Sonen tycker den amerikanska skolan är mycket jobbigare, om det beror på pedagogiken, de många läxorna eller det faktum att det är hans tredjespråk vet jag inte. Själv tycker jag den franska verkar jobbigare med långa utantilläxor.
En sak de båda skolorna har gemensamt men som skiljer sig från Sverige är att allt betygssätts. Och då menar jag inte att man får betyg från första klass, utan att ALLT bedöms. Läraren rättar (i den amerikanska skolan rättar först eleverna med grön penna, sedan läraren med röd), varje skrivbokssida, varje stencil betygssätts antigen med siffror eller med kommentarer. Tittar ni på den franska sidan där upp ser ni ett "tb" vilket står för "très bien" (ja, vadå jag valde ju givetvis vilken sida jag skulle fota av:).
Nu måste jag gå och googla på invandringsstatistiken i Texas till sonens geografiläxa.
Möjligen ångrar jag mig i juni och vill rösta på I denna ljuva somartid men just nu vinner den här hands down tävligen: Sånger vi utlandssvenskar inte kan låta bli att googla på youtube när resten av huset som inte fattar någonting sover.
Är man från Uppsala så är man och har man en morbror som hela ens barndom sjöng i OD så har man. Då blir man en sådan tonåring som sover i sovsäck i kön utanför universitetshuset för att få biljetter till Capricen.
Jag tar det igen, det enda jag har sovit i sovsäck för att kunna köpa är ODs capricebiljetter. Farbröder som skojar till det och sjunger stämsång, what's not to like när man är 16? Det om något måste kvalificeras som nerdprom*. Vi byggde ett helt vindskydd i kön (vi var scouter också som grädde på moset) och släpade dit ett bilbatteri och en bärbar TV. Sedan låg vi i sovsäckar, tio stycken liksom på varandra i en stor hög och tittade på Nöjesmassakern eller om det var Jacobs stege.
Tror ni vi snart kan släppa naturen och årstiderna och börja blogga om något annat? Varje år samma sak, jag som just deklarerade att jag inte gillade nostalgi, hmm.
*Vita husets korrespondentmiddag, som hölls igår kalls tydligen internt, och inte så internt på twitter, för nerdprom.
Jag har köpt en krusbärsbuske! Det måste väl vara alla utlandssvenskars dröm, eller? Så nu får vi se om Karl Jonas Love hade rätt.
Så igår kanaliserade jag Vita Sackville-West så väl jag kunde i solhatt och trädgårdshandskar. Tyvärr förtogs intrycket något av smutsiga shorts och träskor, borde haft safarijacka och korg på armen. Men trots dessa stilbrott har vi nu nya fina gammelrosa och vita pelargoner, lupiner, en jasminbuske, diverse kryddörter och förhoppningsvis snart morötter, gurka och paprika och en hel del annat som jag glömt. Samt en krusbärsbuske då. Hela dan höll vi på i strålande solsken och grannarna sjöng allsång för oss vilket jag aldrig tidigare hört i detta land. Korsikanskt eller keltiskt lät det, mer Cranberries än Taube.
Och efter välförättat värv drack jag kaffe under blåregnstaket på terassen, blickade ut över mitt värv, tog fram mitt bäckhorn och linnepressade brevpapper med monogram och diktade följande rader:
She walks among the loveliness she made,
Between the apple-blossom and the water— She walks among the patterned pied brocade, Each flower her son, and every tree her daughter.
Okey, kanske inte direkt då. Men ett blåregnstak över terassen har vi!
Som bonus får ni ett till citat av Vita, ett som jag tror passar er min trogna, eftersatta läsekrets. Och ett som jag borde sätta upp som måtto till mig själv!
“It is necessary to write, if the days are not to slip emptily by. How else, indeed, to clap the net over the butterfly of the moment? For the moment passes, it is forgotten; the mood is gone; life itself is gone.”
Påskafton på väg mot Normandie. En väg vi tagit många, många gånger är plötsligt avstängd för vägarbete. Vi viker av innan köerna blir för långa och kurvar oss fram på mindre och mindre vägar. I vägkorsningarna ser vi andra vilsna semesterfirare som snurrar runt, vägnätet är tätt men vägarna små och det känns som om alla tvekar om vilken väg de borde ta. Landskapet är vackert nu när man ser det och inte bara ljudvallarna längs motorvägen. Knallgula rapsrutor bland det försommargröna (vårgröna är de ju förstås egentligen, men för mig är den där smargdgröna, intensiva, nya färgen förknippad med försommar) mjuka kullarna. Sävliga kossor, söta kalvar, stora bondgårdar, bortglömda kyrkor.
Helena skrev för ett tag sedan att det kändes som om hon vunnit ett par månader, och jag håller med. Jag blir efter över tio år lika förvånad varje år över den tidiga våren, och den vår vi nordbor kallar försommar. Det känns som man lurar vintern på flera veckor, men sedan går det så snabbt att man liksom förlorar dem igen. Alldeles för fort kommer det här ljusgröna att övergå i högsommarens ljupgröna, lite dammiga. Höskördsvärme, grusdamm, lojhet. Det går för fort! Ögat och näsan hinner inte med. Vi går runt i villakvarteren på kvällarna och drar in luft som thinnersniffare. Åhh, syrenen, åhh liljekonvaljer åhhh! Luften är daggmättad med söta dofter och jag spärrar upp ögon och näsa för att inpränta allt detta prunknande. Allt har expoderat i slösaktig ymnighet och mina stackars protestantiska, skandinaviska sinnen hinner inte med utan vill samla på burk och spara. Liksom varje år känner jag mig nödgad att förklara för maken att pioner de blommar ju inte egentligen förens i slutet på juni. Och liljekonvaljer kommer till skolavslutligen. Basta. Allt annat är liksom på låtsas, lite oansvarigt sydländskt sådär, lite på måfå. Tom trädgårdarna på de här breddgraderna är slösaktiga livsnjutare!
Nu kör vi lite på måfå och blir barnsligt glada. En utflykt! Någåt nytt! Vad gör väl det att vi kommer någon timme försent till påskmiddagen, vägen var ju avstängd, eller hur? Och jag tänker på att jag alltid, och jag tror faktiskt jag menar alltid, uppskattar att färdas på en väg jag aldrig färdats på tidigare. Att komma till en ny stad, land, bygd eller bara en ny by. Det behöver inte vara speciellt vackert, bara det faktum att det för mig är en alldeles ny upplevelse räcker långt. Möjligheten att få utöka min erfarenehetsbank med just de här syn, ljud och luktintrycken.
Upplevelsen blir ju förstås som tydligast när jag reser till ett helt nytt land eller kultur; första gången jag badade i medelhavet, första gången jag klev av ett plan och kände tropikfuktig hetta mot huden, ensamresande i hyrbil i USAs sydstater, apskriken i morgondimman över Tikals ruiner... Jag är en res- och upplevelsejunkie. Men även små avstickare i vardagen piggar upp, en söndagsutflykt, en ny kaffeterass, en oplanerad tågresa.
Det finns något inom mig som gör att jag nästan alltid är villig att släppa det jag har för något okänt. Jag gillar förändringar, allt som rubbar de invanda cirklarna. Baksidan av det här är kanske att jag är dålig på kontinuitet. Att hålla kontakt, att upprätthålla och skapa traditioner, att återkomma. Nostalgi gör mig lätt otålig även om historia intresserar mig.
Man tror ju gärna att ju äldre man blir ju mer ska man leva i det förflutna, i minnena. Men kanske är det tvärt om, ju äldre man blir ju mindre tid har man att slösa på minnen, det gäller ju att passa på att fylla nuet!
Semester. En vårvecka i Provence. Hittills har Provence levererat. Sommarvärme och en tilltagande pollenfylld vind som lämnar maken däckad. Det är skönt och grönt och swimmingpoolen har klorbehandlats men är ännu inte städad utan löv och kvistar flyter lojt omkring. Cypresserna står raka som soldater och får mig att tänka på Italien på film. Ett rum med utsikt förstås men kanske främst Gladiator, ni vet slutscenen när han i dödsögonblicket ser sig själv springa genom guldgula sädesfält mot hemmets ockragula villa och dess stolta cypressallé. Annars är min Provencereferens inte Pagnol, trots att Le Gloire de mon Père ingick i A-kursen i franska på Uppsala universitet 1985 (andra alster var L'Etranger, Thomas L'imposteur av Cocteau och framförallt min favvis Les Mains Sales av Sartre. La Gloire var hopplös, hundratals fågel- och växtnamn att lära), utan Mistrals dotter, framförallt den cheesy TV-film versionen med han med käken.
Lavendel finns här också förstås, en massa olika sorter fick vi veta av försäljaren på marknaden idag, och jag tänkte att det där säger han till alla tjejer turister. Och olivträd och vinodlingar. Ungefär allt som inte växte i farmors trädgård i Ängby utan bara fanns i bibeln. Fast stenpartier finns, och ett överflöd av hoppfulla krukmakare och prylförsäljare i varenda by, precis som på Gotland.
Nu har luften blivit kyligare, trots 29 grader på dagen är vi i April. Jag drar en filt över benen och försvinner åter in i mellankrigstidens York i Behind the Scenes at the Museum.
När jag vill skriva människa vill autocorrect skriva "man island".
No man is an island
No man is an island entire of itself; every man
is a piece of the continent, a part of the main;
if a clod be washed away by the sea, Europe
is the less, as well as if a promontory were, as
well as a manor of thy friends or of thine
own were; any man's death diminishes me,
because I am involved in mankind.
And therefore never send to know for whom
the bell tolls; it tolls for thee.
Från f.d. slav Jourdan Anderson till hans förre ägare som skrivit och undrat om Jourdan inte vill komma tillbaka och arbeta på gården nu när inbördeskriget är slut.Läs här och förundras över hur modernt och smart han skriver. Understatements, ironi och förment naiva sanningar klargör med all tydlighet villken oerhörd brist på självinsikt förre ägaren visar genom sitt förslag. Giftpil skickad med total precision även om man kan undra om mottagaren uppfattade subtiliteterna.
Inne hos Therese skrev miss Gilette om det fascinerande i att det historiska ibland känns så modernt. Jag håller absolut med och minns t ex min upphetsning när jag läste "Det går an" eller "Martin Bircks ungdom" i gymnasiet. Eller såg valfri film med Katherine Hepburn. Insikten om att mäniskans grundvillkor förblir desamma: längtan efter tillhörighet men också frihet. Egocentricitet vägd mot lojalitet, fåfänga och stolthet mot närhet och förståelse.
Kommer ni ihåg den tidningen? Ellet var det ett TV-program?
Vad jobbigt det är att blogga på telefon!
Förra inlägget med alla länkar tog en evighet. Min engelska autocorrect hjälper inte heller till. Eller som den skulle säga: min engender autocomplete HHS I my he'll till.
Om Tomas Andersson Wij skriver om var jag kommer ifrån och om min barndom skriver hon om mitt liv mellan 18 och 30. Tracey Thorn skriver om mina 40+år. Småbarnsåren däremellan skriver ingen om. Då vill man bara ha tyst.
Nu är det min tur! På denna semester had jag sällskap av följande röst. Här på första sidan efter den oftare citerade inledningen:
"'Bounty' doesn't seem like a very grown-up name to me - would I be better off with a mother with a different name? A plain Jane, a maternal Mary?" ... "Too late now. Bounty's name will be 'Mummy' for a few years yet, of course, but after a while there won't be a single maternal noun (mummy, mum, mam, ma, mama, mom, marmee) that seems appropriate and I more or less give up calling her anything. Poor Bounty."
Detta är en författare jag var övertygad om att jag redan läst. Men icke. Händer det er också?
Fotbollsturnering med U7:orna. 10 lag, ca 80 ungar som springer för allt vad tygen håller åt alla håll samtidigt. 80 glada, besvikna, arga, trötta, nöjda, lyckliga, smutsiga, svettiga ungar. Den livskraften - tänk om man kunde spara den på burk!
Av de 80 barnen var en (1) en flicka, min tjej. I hennes lag är de två flickor men den andra tjejen var inte men på turneringen och tydligen har inte de andra lagen några tjejer alls. Det finns alltså ingen damfotboll i deras ålder utan lagen är "mixed" vilket man väl verkligen får sätta inom cituationstecken i det här fallet.
Dottern sa inget alls om det, hon är väl van från träningarna att det mest är killar. Jag skulle inte vilja säga att hon är en pojkflicka, hon pysslar med sitt pyssel och sina petshop, men någon prinsessperiod hade hon aldrig och nog är hon betydliget friare i sin könsroll än vad sonen är. Inte en chans att han skulle gå på en aktivitet med 80 tjejer! Jag är inte säker på at han skulle accepteras på samma sätt som min dotter blir accepterad i fotbollslaget heller.
Visst är väl pojkars könsroller mycket mer begränsande än flickors? Dessutom är flickor sedan länge mer framgångsrika än pojkar i skolan, fler flickor tar universitetsexamen, i USA har i år fler kvinnor än män jobb, även chefsjobb. Den senaste recessionen har slagit hårdast mot typiskt manliga jobbsektorer. Kanske är det postindustriala samhället helt enkelt mer lämpat för kvinnor?
(Ja, det var kanske en något konstig slutledning i en bloggpost som började med att det bara var 1 av 80 spelare som var flicka, men blogginlägg har en förmåga att gå sina egna vägar och nu är jag för trött för att fundera över eventuella ologiskheter i mitt inlägg.)
Om jag skulle missat budskapet kom det för säkerhets skull på tre språk!
Resultatet av allt tejpande, pysslande och ritande.
Bröllopsporträtt av mig och min man.
Sonen utbrast indignerat: "Men ingen hade sagt att vi firade ikväll istället för imorgon" och började leta efter en present. Så såg han ett paket från mormor och morfar och såg sin chans. Så jag fick Vargas Llosas "Tant Julia och författaren" av Mor, Far och son!
Och så fick jag den här fina inför vårens söndagseftermiddagar. Jag är en sån lyllos!
Det tycker jag är en snygg boktitel, låter som svenskt 30-tal. Fast det skulle kunna vara en Läckbergdeckare förstås.
Här skrapar man bilrutorna på morgonen (jag kommer att få akta mig från att enbart blogga om min pendling, som ni märker är jag något obsessed vid ämnet) och sedan äter man lunch i sol på terass. Det blommar överallt, det är vita, gula och rosa molnskyar i trädgårdarna och dofterna börjar komma. Men nog sitter det långt inne i år, det gör visst ondare än någonsin att knopparna brister.
Här kommer en bild på vår söndagseftermiddag så att ni ska förstå att ROI på pendlarmilen nu blir bättre för var dag som går. Äntligen är det en fördel att ha trädgård, hitintills har den mest nyttjats av hunden. Äntligen börjar barnen leka med kompisar på gatan, äntligen är det ljust när man kommer hem så man vågar sig ut.
Just nu väntar jag på tårta. Jag fyller år i morgon (vad ska man ha en blogg till om inte att fiska efter gratulationer?) men tar tåget redan vid 5.30 för två dagar tjänsteresa så det får bli kalas i kväll. En fördel med att ha barn är att någon verkligen inser betydelsen av att man fyller 46. Dottern har fixat och pulat med hemliga projekt i sitt rum i över en vecka. Jag förväntar mig något med väldigt mycket, ja rent ohemula mängder tejp. Alla hennes projekt kräver ohemula mängder tejp, det är ett mysterium var all denna tejp verkligen tar vägen?
Nu är klockan snart åtta och ingen har ätit middag och vad jag förstår av köksljuden är tårtan inte riktigt klar än. Det blir nog en bra soppa med tre kockar!
Jorun och jag lovade varandra någon gång i vintras på Facebook att bara det blev vår så skulle vi börja blogga igen. Igår såg jag de här i ett dike.
Jag tror det nog kan sägas stå utom allt tvivel att detta är ett stånd Tussilago farfara. Där jag kommer från är tussilago definitvt ett vårtecken, det är nog kanske vårtecknet framför andra. Då är det inte bara snödroppsvår, som med lite tur med vädret och ett skyddad sydligt läge kan komma ohyfsat tidigt. Tussilago, tufsiga, krokiga i en ärvd kristallgräddkanna på köksbordet, betyder riktig vår. Efter det går de fort: blåsippor (majbrasa), vitsippor (konfirmation), gullvivor (Mors dag), liljekonvaljer (skolavslutnig), syrener (midsommar), klöver (höskörd) och sen är det väl lingonplockning och höst?
Det känns väldigt bra att den här vintern är över. Mer än någonsin har det kännts som om jag legat i ide. Ett ide bestående av att jobb, pendling, pendling, läsa lite Ture Sventon, jobb, jobba lite till, pendla lite till, fixa ett par födelsedagskalas, jobba, pendla, jobba och tappra försök att inte somna innan filmens slut på lördagsvällen. Tidiga filmen alltså, den som börjar 20.40.
Det är pendlingen som däckat mig, i sex månader framhärdade jag med tåg och tunnelbana. Jag prövade en allsköns kombinationer av resvägar med antingen långa sträckor eller många byten. Ingen var bra, den teoretiska restiden på en timme blev nästan alltid en och en halv. Plus ett okänt antal missade/inställda/försenade/överfulla tåg. Till slut fick jag nog och tog bilen trots alla varningsord om oändiga bilköer och min motvilja mot daglig bilpendling. Nu kommer jag till jobbet på 50 minuter och får dessutom 50 minuters ensamtid med mina tankar/världens nyheter/intressanta podcasts/musik på hög volym. Så det får bli bilen ett tag. Och ja, jag har givetvis dåligt samvete för det. Också.
Men nu är det ljust när vi sätter oss i den kvart över sju och ljust när jag kommer hem ungefär tolv timmar senare. Jag har premiärlunchätit på takterassen och forsythsian exploderar i villaträdgårdarna. Och om exakt 17 timmar slår alla tusentals magnoliablommorna i vår by ut.
Kornet har sin vila
-
Att jag inte hann fram har ingen betydelse. Min farbror var där. Det var
odramatiskt. Bara ett steg till på en vandring. Jag tänker att jag kan
välja vilke...
You should move to France
-
Läste Gunnar Strandbergs tänkvärda inlägg om den svenske författarens
varande och ickevarande i en numera (allt) kvinnlig(are) litteraturvärld.
Läste timma...
vidlyftig representation, strippor och champagne*
-
Nu är det visning igen i mitt trapphus, men av en annan lägenhet – den
mittemot min, som är exakt likadan fast spegelvänd. Inga doftljus där av
vad jag kun...
Ett länktips till
-
Zaremba om Majdan och annat
http://www.dn.se/kultur-noje/staden-dar-europa-syns-som-tydligast/
som vanligt mycket läsvärd, minst sagt.
Mailkonversation om ett udda fyllekäk
-
För någon månad sedan gick vår frys sönder. Dagen innan julledigheten fick
alla på Johans jobb ett mail från en (bak- och) ångerfull arbetskamrat som
vi ka...
(work the same)
-
Det känns ju på nåt sätt följdriktigt att blogger har bytt utseende och
blivit konstigt nu när jag kommer till kontrollpanelen efter att ha varit
borta ett...
Aldrig ensam, alltid ensam?
-
Per Hagmans senaste roman är både hans hittills mest omfångsrika och hans
mest optimistiska så här långt. Den är uppbyggd som en Hollywoodfilm och
leverera...
