Ok, inte ett natur/årstidsinlägg men för att ni inte ska känna er helt bortkomna kommer här et annat favoritämne: skolan!
Kommer ni ihåg när man hade välskrivning? Jag hade det i stora A4-häften där jag skrev långa rader av S och A. Sol, sol sol, apa, apa, apa. Det fungerar nog ungefär på samma sätt idag, fast jag kan nästan äta upp min hatt på att det inte heter välskrivning längre utan "expressiv skrift" eller kanske "verktygsförvärvande".
Så här ser min lilltjejs motsvarande franska häfte ut. En sak är säker hon kommer att få bättre handstil än mig. Hon har redan bättre handstil än vad jag har som tillhör den första generationen med den nya skrivstilen dvs att texta med lite streck mellan bokstäverna.
Den här sidan skrev hon i november efter att ha gått knappt tre månader i första klass.
Det här är hennes amerikanska skrivbok. I USA textar man, jag vet inte om barnen lär sig skrivstil över huvud taget, visst textar amerikaner mest?
I vilket fall skriver hon ju här som en kratta om man jämför. Vilket i och för sig är lite orättvist för det här är ingen välskrivningsövning utan en övning i att överföra en tanke till skriftspråk. Eleverna skapar en egen bok som handlar om en böna som förvandlar sig till de mest fantastiska saker. De hittar på historien, skriver ner den, ritar illustrationer, skapar boksomslag, innehållsförteckning och baksidestext som skrivs på en riktig inbudnen bok som sedan tas hem och stolt uppvisas.
Det här känns symptomatiskt för de två skolsystem som mina barn nu följer. Jag kan faktiskt inte säga vad som är bäst, jag är inte säker på att något är "bäst". I det franska får de tidigt lära sig att följa skrivreglerna; stavning, grammatik, skiljetecken. Man börjar inte på andra raden om fröken sagt tredje, man räknar rutorna så att intagen blir lika långa, man stavar rätt annars blir det röd bock i kanten, man skriver efter förebild, inga påhittade berättelser.
Det kan ju tyckas urtråkigt och mossigt men att i unga år få tillgång till ett lättflytande, snyggt, läsbart och överskådligt sätt att skriva är, tror jag, ett mycket viktigt verktyg för mycket annat lärande och kommunicerande. Det är den där gamla sanningen om att man måste kunna reglerna för att kunna bryta mot dem. Barn gillar ju också ofta ordning och reda att veta vad som gäller, att följa tydliga instruktioner.
I den amerikanska skolan premieras uttrycket, nyfikenheten, lusten att lära, kreativiteten. Det var ändå tydligare i den kommunala skola mina barn gick i på Manahttan. I den expat community de nu går är det konservativare, lärarna anväder rödpenna och kräver felfri stavning. Den här kreativiteten är sympatisk men alls inte mindre ambitiös. Läxorna kräver mycket föräldrarstöd och det är nog svårt att hänga med för den som inte har googlelitterata föräldrar.
Just nu får barnen tillgång till båda de här pedagogikerna och jag tycker det är intressant. Sonen tycker den amerikanska skolan är mycket jobbigare, om det beror på pedagogiken, de många läxorna eller det faktum att det är hans tredjespråk vet jag inte. Själv tycker jag den franska verkar jobbigare med långa utantilläxor.
En sak de båda skolorna har gemensamt men som skiljer sig från Sverige är att allt betygssätts. Och då menar jag inte att man får betyg från första klass, utan att ALLT bedöms. Läraren rättar (i den amerikanska skolan rättar först eleverna med grön penna, sedan läraren med röd), varje skrivbokssida, varje stencil betygssätts antigen med siffror eller med kommentarer. Tittar ni på den franska sidan där upp ser ni ett "tb" vilket står för "très bien" (ja, vadå jag valde ju givetvis vilken sida jag skulle fota av:).
Nu måste jag gå och googla på invandringsstatistiken i Texas till sonens geografiläxa.
Kommer ni ihåg när man hade välskrivning? Jag hade det i stora A4-häften där jag skrev långa rader av S och A. Sol, sol sol, apa, apa, apa. Det fungerar nog ungefär på samma sätt idag, fast jag kan nästan äta upp min hatt på att det inte heter välskrivning längre utan "expressiv skrift" eller kanske "verktygsförvärvande".
Så här ser min lilltjejs motsvarande franska häfte ut. En sak är säker hon kommer att få bättre handstil än mig. Hon har redan bättre handstil än vad jag har som tillhör den första generationen med den nya skrivstilen dvs att texta med lite streck mellan bokstäverna.
Den här sidan skrev hon i november efter att ha gått knappt tre månader i första klass.
Det här är hennes amerikanska skrivbok. I USA textar man, jag vet inte om barnen lär sig skrivstil över huvud taget, visst textar amerikaner mest?
I vilket fall skriver hon ju här som en kratta om man jämför. Vilket i och för sig är lite orättvist för det här är ingen välskrivningsövning utan en övning i att överföra en tanke till skriftspråk. Eleverna skapar en egen bok som handlar om en böna som förvandlar sig till de mest fantastiska saker. De hittar på historien, skriver ner den, ritar illustrationer, skapar boksomslag, innehållsförteckning och baksidestext som skrivs på en riktig inbudnen bok som sedan tas hem och stolt uppvisas.
Det här känns symptomatiskt för de två skolsystem som mina barn nu följer. Jag kan faktiskt inte säga vad som är bäst, jag är inte säker på att något är "bäst". I det franska får de tidigt lära sig att följa skrivreglerna; stavning, grammatik, skiljetecken. Man börjar inte på andra raden om fröken sagt tredje, man räknar rutorna så att intagen blir lika långa, man stavar rätt annars blir det röd bock i kanten, man skriver efter förebild, inga påhittade berättelser.
Det kan ju tyckas urtråkigt och mossigt men att i unga år få tillgång till ett lättflytande, snyggt, läsbart och överskådligt sätt att skriva är, tror jag, ett mycket viktigt verktyg för mycket annat lärande och kommunicerande. Det är den där gamla sanningen om att man måste kunna reglerna för att kunna bryta mot dem. Barn gillar ju också ofta ordning och reda att veta vad som gäller, att följa tydliga instruktioner.
I den amerikanska skolan premieras uttrycket, nyfikenheten, lusten att lära, kreativiteten. Det var ändå tydligare i den kommunala skola mina barn gick i på Manahttan. I den expat community de nu går är det konservativare, lärarna anväder rödpenna och kräver felfri stavning. Den här kreativiteten är sympatisk men alls inte mindre ambitiös. Läxorna kräver mycket föräldrarstöd och det är nog svårt att hänga med för den som inte har googlelitterata föräldrar.
Just nu får barnen tillgång till båda de här pedagogikerna och jag tycker det är intressant. Sonen tycker den amerikanska skolan är mycket jobbigare, om det beror på pedagogiken, de många läxorna eller det faktum att det är hans tredjespråk vet jag inte. Själv tycker jag den franska verkar jobbigare med långa utantilläxor.
En sak de båda skolorna har gemensamt men som skiljer sig från Sverige är att allt betygssätts. Och då menar jag inte att man får betyg från första klass, utan att ALLT bedöms. Läraren rättar (i den amerikanska skolan rättar först eleverna med grön penna, sedan läraren med röd), varje skrivbokssida, varje stencil betygssätts antigen med siffror eller med kommentarer. Tittar ni på den franska sidan där upp ser ni ett "tb" vilket står för "très bien" (ja, vadå jag valde ju givetvis vilken sida jag skulle fota av:).
Nu måste jag gå och googla på invandringsstatistiken i Texas till sonens geografiläxa.
3 kommentarer:
Välskrivning... Handstil tror jag det kort och gott kallades "hos oss" - i vart fall var det vad vi bad fröken om i tid och otid?
Det är en intressant balansgâng det där med kreativitet och utantillinlärning/mallar att förstâ. Och visst är det väl vad vi öht ser i större perspektiv vad gäller vem som säger vad i respektive land. ("Topp-politiker knivskuren" stod det pâ förstasidorna ocj visade pâ en 27-âring. Otänkbart söderom?)
Jag fattar inte riktigt kopplingen mellan utantillärning och rubriken? Och han är väl toppolitiker, typ andreman i miljöpartiet om jag förstått saken rätt. Eller syftar du på något annat? Sorry jag är nog lite långsam i kväll.
Haha, jag tror det var jag som gick för fort fram... Dvs mallar (=äldre "vise" att se upp till, vilka yngre skall utantillära sig av, alternativt utantillära sig att bli i les grandes écoles) eller kreativitet (=släppa fram de yngre). Därav kopplingen till den ytterst unge topp politikern. Som i Frankrike endast kanske finns representerad i vänstervänsterns postkille, och som även om han skulle funnits förmodligen inte skulle kallats "topp politiker"... Erkänner villigt att kopplingen främst var klar i mitt huvud.
Skicka en kommentar