Jag tror det nog kan sägas stå utom allt tvivel att detta är ett stånd Tussilago farfara. Där jag kommer från är tussilago definitvt ett vårtecken, det är nog kanske vårtecknet framför andra. Då är det inte bara snödroppsvår, som med lite tur med vädret och ett skyddad sydligt läge kan komma ohyfsat tidigt. Tussilago, tufsiga, krokiga i en ärvd kristallgräddkanna på köksbordet, betyder riktig vår. Efter det går de fort: blåsippor (majbrasa), vitsippor (konfirmation), gullvivor (Mors dag), liljekonvaljer (skolavslutnig), syrener (midsommar), klöver (höskörd) och sen är det väl lingonplockning och höst?
Det känns väldigt bra att den här vintern är över. Mer än någonsin har det kännts som om jag legat i ide. Ett ide bestående av att jobb, pendling, pendling, läsa lite Ture Sventon, jobb, jobba lite till, pendla lite till, fixa ett par födelsedagskalas, jobba, pendla, jobba och tappra försök att inte somna innan filmens slut på lördagsvällen. Tidiga filmen alltså, den som börjar 20.40.
Det är pendlingen som däckat mig, i sex månader framhärdade jag med tåg och tunnelbana. Jag prövade en allsköns kombinationer av resvägar med antingen långa sträckor eller många byten. Ingen var bra, den teoretiska restiden på en timme blev nästan alltid en och en halv. Plus ett okänt antal missade/inställda/försenade/överfulla tåg. Till slut fick jag nog och tog bilen trots alla varningsord om oändiga bilköer och min motvilja mot daglig bilpendling. Nu kommer jag till jobbet på 50 minuter och får dessutom 50 minuters ensamtid med mina tankar/världens nyheter/intressanta podcasts/musik på hög volym. Så det får bli bilen ett tag. Och ja, jag har givetvis dåligt samvete för det. Också.
Men nu är det ljust när vi sätter oss i den kvart över sju och ljust när jag kommer hem ungefär tolv timmar senare. Jag har premiärlunchätit på takterassen och forsythsian exploderar i villaträdgårdarna. Och om exakt 17 timmar slår alla tusentals magnoliablommorna i vår by ut.
* Klickvänlig rubrik speciellt till Fransyskan H och Annanann.
4 kommentarer:
Haha, NU (först) fattade jag vad du menade med klickvänlig...! Och säger: varmt välkommen tillbaka in i etern.
Det klickar vi på!
Förresten förstâr jag dig väldigt bra vad gäller bil - särskilt om du lyckas komma fram pâ 50 min. RER, Metro och allt vad det är under les heures de pointe är helt enkelt fruktansvärt och har man inte upplevt det kan man inte förstâ det. En av de saker jag Aldrig saknar efter att ha lämnat Paris bakom mig (och nu lyckas undvika när jag ändâ ofta arbetar i Paris dâ jag har förmânen att ta dem snäppet efter i tid dâ det är om inte sâ uthärdligare).
Du håller dina löften bättre än jag.
Skicka en kommentar