För någon vecka sedan hörde jag en humorist hävda att tittarsiffrorna sköt i höjden så fort DSK nämndes på TV. Så TV-tablån innehåller nu: DSK's Anatomy, DSK Crime Scene Investigation, True DSK, Cold DSK...
Och det är sant att under ett par veckor kändes det som om 90% av sändningstiden i både radio och TV handade om förre IMF-chefen eller metadiskussioner runt polisarbete, juridiska system, mediebevakning, sexbrott, sexism, makt och kanske framförallt de många skillnaderna i hur allt detta sker, behandlas och diskuteras i USA och i Frankrike.
Nu har det gått någon vekca till och man kan ju undra vad som blir kvar när dammet lagt sig.
Direkt efter händelsen gjorde hela diskussionen mig irriterad . En anledning var delvis besvikelse, jag trodde DSK var en relativt bra kandidat till presidentposten (han är lite av Frankrikes Kjell Olov Feldt, en erfaren socialist i högerdelen av partiet, gift med en känd skrivande kvinna. Likheterna stannar nog där är det väl bäst att tillägga) och irritation över att de gamla klyschorna om fransmäns sexism och machism coh USA's puritanism nu skulle få nytt bränsle på båda sidorna om Atlanten. Och i Sverige förstås.
För jag blir irriterad när svenskar slänger ut sig att fransmän är macho och ojämlika. Delvis är det nog en ryggmärgsreaktion, en sådan som man kan ha om sin familj; själv får man gnälla på brorsan men om någon annan vågar säga något negativt, då... Delvis för att jag inte upplever min vardag som ojämlik och jag tycker att en del omdömen bygger på missförstånd och okunnighet.
Jag tycker franska feminister generellt sätt hörs rätt bra i debatten även om de ibland driver andra frågor än de svenska. De tycker subventionerade dagis som ger kvinnor möjlighet att jobba är viktigare än lång föräldraledighet som de tycker stänger ute kvinnor från arbetsmarknaden. De är för burkaförbud och även slöjförbud på offentliganställda och i skolor med bla argumentet att skola och samhälle bör vara en frizon för kvinnor som behöver stöd att bryta med partriarkala kulturer. Hushållsarbete diskuteras förstås men de priviligerade som för diskussionen löser det nog ofta med städhjälp och barnflicka. Lika lön för lika arbete är en het fråga. I regeringen har suttit, inte många men dock, flera kvinnor från etniska minoriteter och tunga ministerposter har innehatts av kvinnor de senaste åren (Lagarde och MAM t ex som lyckades avgå pga korruptionsskandal som en hel karl.)
Men helt osant är det förstås inte.
När, som någon träffande sa på radion, de stora tenorerna, reagerade med ryggmärgen och slöt upp runt sin olycksbroder så känndes den politiska sfären väldigt unken. Alla dessa ikoniska vänstermän med BHL och Jaques Lang i spetsen som kräkte ur sig kvinnoförakt. Ungefär samma visa som vid Polanskiaffären. Då var de artisterna, författarna och cineasterna som gapade om moralpanik. Nu de socialistiska pamparna. Alla dessa vänstermän som verkar tro att broderskap ska tas bokstavligt, och jämlikhet helst ska glömmas bort. Så bedrövligt! Till viss mån kan jag förstå att man i affekt slår i från sig, vem vill ha en kompis som är våldsverkare? Men även om han är oskyldig till våldtäkten, vi vet ju faktiskt inte vad som hände, så verkar det ju stå utom allt tvivel att DSKs sätt att leva inte är kompatibelt med att vara statschef.
Privatlivets helgd? Pyttsan, om det är som det nu verkar att både kvinnliga kollegor och journalister inte ville vara ensamma i ett rum med honom kan man inte längre säga att det är privatliv. Då kan han ju faktiskt inte utöva sin funktion korrekt.
Jag har lyssnat och läst en hel del amerikanska reaktioner och det är ju rätt jobbigt. Amerikanska feminister verkar tycka synd om oss i Europa som ligger åratal bakom deras egen jämställdhet i samhället. Det känns ju lite magstarkt, men caset Italien stärker ju inte direkt vår position. Inget gör väl oss Europeer så upprörda som att inte känna oss överlägsna amerikaner! Man kan tycka att amerikanerna är löjliga med sina extrema sexual harrassment-lagar och oskrivna regler, men det verkar ju fungera. För om en sak verkar alla överens, polisen i Frankrike hade aldrig stormat ombord på ett flygplan för att hämta ut en prominent internationell person för att en hotellstäderska anmält en våldtäkt.
Så blir det någon förändring? Jag vet inte, men åtminstone har debatten svängt de senaste veckorna från att enbart handla om "stackars" DSK till att handla om hur män med makt behandlar kvinnliga kollegor. Hårresande historier läcker från parlamentet där flera kvinnliga parlamentariker berättar om dagliga sliskiga kommentarer och påstötningar. Och folk blir upprörda. Jag tror också det är en generationsfråga, jag jobbar på en väldigt ung men väldigt mansdominerad arbetsplats och bland 30-åriga män verkar inte DSK och hans livsstil ha något större stöd.
Om ni vill läsa mer om Rubygate i Italien kan jag rekommendera denna, rätt deprimerande, text.
Och det är sant att under ett par veckor kändes det som om 90% av sändningstiden i både radio och TV handade om förre IMF-chefen eller metadiskussioner runt polisarbete, juridiska system, mediebevakning, sexbrott, sexism, makt och kanske framförallt de många skillnaderna i hur allt detta sker, behandlas och diskuteras i USA och i Frankrike.
Nu har det gått någon vekca till och man kan ju undra vad som blir kvar när dammet lagt sig.
Direkt efter händelsen gjorde hela diskussionen mig irriterad . En anledning var delvis besvikelse, jag trodde DSK var en relativt bra kandidat till presidentposten (han är lite av Frankrikes Kjell Olov Feldt, en erfaren socialist i högerdelen av partiet, gift med en känd skrivande kvinna. Likheterna stannar nog där är det väl bäst att tillägga) och irritation över att de gamla klyschorna om fransmäns sexism och machism coh USA's puritanism nu skulle få nytt bränsle på båda sidorna om Atlanten. Och i Sverige förstås.
För jag blir irriterad när svenskar slänger ut sig att fransmän är macho och ojämlika. Delvis är det nog en ryggmärgsreaktion, en sådan som man kan ha om sin familj; själv får man gnälla på brorsan men om någon annan vågar säga något negativt, då... Delvis för att jag inte upplever min vardag som ojämlik och jag tycker att en del omdömen bygger på missförstånd och okunnighet.
Jag tycker franska feminister generellt sätt hörs rätt bra i debatten även om de ibland driver andra frågor än de svenska. De tycker subventionerade dagis som ger kvinnor möjlighet att jobba är viktigare än lång föräldraledighet som de tycker stänger ute kvinnor från arbetsmarknaden. De är för burkaförbud och även slöjförbud på offentliganställda och i skolor med bla argumentet att skola och samhälle bör vara en frizon för kvinnor som behöver stöd att bryta med partriarkala kulturer. Hushållsarbete diskuteras förstås men de priviligerade som för diskussionen löser det nog ofta med städhjälp och barnflicka. Lika lön för lika arbete är en het fråga. I regeringen har suttit, inte många men dock, flera kvinnor från etniska minoriteter och tunga ministerposter har innehatts av kvinnor de senaste åren (Lagarde och MAM t ex som lyckades avgå pga korruptionsskandal som en hel karl.)
Men helt osant är det förstås inte.
När, som någon träffande sa på radion, de stora tenorerna, reagerade med ryggmärgen och slöt upp runt sin olycksbroder så känndes den politiska sfären väldigt unken. Alla dessa ikoniska vänstermän med BHL och Jaques Lang i spetsen som kräkte ur sig kvinnoförakt. Ungefär samma visa som vid Polanskiaffären. Då var de artisterna, författarna och cineasterna som gapade om moralpanik. Nu de socialistiska pamparna. Alla dessa vänstermän som verkar tro att broderskap ska tas bokstavligt, och jämlikhet helst ska glömmas bort. Så bedrövligt! Till viss mån kan jag förstå att man i affekt slår i från sig, vem vill ha en kompis som är våldsverkare? Men även om han är oskyldig till våldtäkten, vi vet ju faktiskt inte vad som hände, så verkar det ju stå utom allt tvivel att DSKs sätt att leva inte är kompatibelt med att vara statschef.
Privatlivets helgd? Pyttsan, om det är som det nu verkar att både kvinnliga kollegor och journalister inte ville vara ensamma i ett rum med honom kan man inte längre säga att det är privatliv. Då kan han ju faktiskt inte utöva sin funktion korrekt.
Jag har lyssnat och läst en hel del amerikanska reaktioner och det är ju rätt jobbigt. Amerikanska feminister verkar tycka synd om oss i Europa som ligger åratal bakom deras egen jämställdhet i samhället. Det känns ju lite magstarkt, men caset Italien stärker ju inte direkt vår position. Inget gör väl oss Europeer så upprörda som att inte känna oss överlägsna amerikaner! Man kan tycka att amerikanerna är löjliga med sina extrema sexual harrassment-lagar och oskrivna regler, men det verkar ju fungera. För om en sak verkar alla överens, polisen i Frankrike hade aldrig stormat ombord på ett flygplan för att hämta ut en prominent internationell person för att en hotellstäderska anmält en våldtäkt.
Så blir det någon förändring? Jag vet inte, men åtminstone har debatten svängt de senaste veckorna från att enbart handla om "stackars" DSK till att handla om hur män med makt behandlar kvinnliga kollegor. Hårresande historier läcker från parlamentet där flera kvinnliga parlamentariker berättar om dagliga sliskiga kommentarer och påstötningar. Och folk blir upprörda. Jag tror också det är en generationsfråga, jag jobbar på en väldigt ung men väldigt mansdominerad arbetsplats och bland 30-åriga män verkar inte DSK och hans livsstil ha något större stöd.
Om ni vill läsa mer om Rubygate i Italien kan jag rekommendera denna, rätt deprimerande, text.
4 kommentarer:
Jepp, jag tror att det blir en förändring. Åtminstone så mycket att man här inser att man hade tur i oturen, liksom, hade DSK blivit Frankrikes president och sen gjort samma sak så hade ju situationen varit värre.
Män(niskor) på höga positioner måste ha hyfsat privatliv.
Men om det får några konsekvenser för själva kulturen, på ett mer genomgripande sätt, törs jag inte uttala mig om. På lång sikt, kanske. Men inte säkert. De har liksom ett behov, verkar det som, av att ha en elit, eller ett hov, som står ovan lagen. Samtidigt är detta inget vanliga människor riktigt skriver under på.
Själva har vi istället för DSK den stackars HMK...
Jo, om man tror att svenskars inställning är bättre kan man kolla i den deprimerande FB gruppen som tycker Kungen ska få gå på vilka klubbar han vill. Kommentatorer som spyr galla över Silvias utseende och hyllar kungens "manlighet".
Roligt att läsa din rappa text: du har rätt!
Glad att jag inte nystar in mig i de där kommentarerna du nämner.
Du får förlåta att jag inte orkade läsa igenom hela den långa artikeln om Berlusconi - så intresserad är jag inte heller. Men vad jag uppfattade var att många -mest män antar jag- försvarade B. med exakt samma argument som man nu gör med Hans Vedervärdighet C16G. "Han skall väl få vara som en människa vilken som helst. Som mig t.ex. Jag gillar också tjejer och en gång var jag på porrklubb."
Ynkligt tycker jag. Jag är så gammalmodig att jag ställer högre krav på personer som har en förtroendeställning i samhället, oavsett om den är vald eller ärvd.
För att inte göra det här till en feministisk kommentar erinrar jag om de mothugg jag fick när jag hävdade att statsministerns (kvinnliga) statssekreterare inte skulle få supa sig full på krogen, särskilt inte när hon hade jourtjänst. "Va fan då, hon är väl inte mer än en människa heller."
Skicka en kommentar