Påskafton på väg mot Normandie. En väg vi tagit många, många gånger är plötsligt avstängd för vägarbete. Vi viker av innan köerna blir för långa och kurvar oss fram på mindre och mindre vägar. I vägkorsningarna ser vi andra vilsna semesterfirare som snurrar runt, vägnätet är tätt men vägarna små och det känns som om alla tvekar om vilken väg de borde ta. Landskapet är vackert nu när man ser det och inte bara ljudvallarna längs motorvägen. Knallgula rapsrutor bland det försommargröna (vårgröna är de ju förstås egentligen, men för mig är den där smargdgröna, intensiva, nya färgen förknippad med försommar) mjuka kullarna. Sävliga kossor, söta kalvar, stora bondgårdar, bortglömda kyrkor.
Helena skrev för ett tag sedan att det kändes som om hon vunnit ett par månader, och jag håller med. Jag blir efter över tio år lika förvånad varje år över den tidiga våren, och den vår vi nordbor kallar försommar. Det känns som man lurar vintern på flera veckor, men sedan går det så snabbt att man liksom förlorar dem igen. Alldeles för fort kommer det här ljusgröna att övergå i högsommarens ljupgröna, lite dammiga. Höskördsvärme, grusdamm, lojhet. Det går för fort! Ögat och näsan hinner inte med. Vi går runt i villakvarteren på kvällarna och drar in luft som thinnersniffare. Åhh, syrenen, åhh liljekonvaljer åhhh! Luften är daggmättad med söta dofter och jag spärrar upp ögon och näsa för att inpränta allt detta prunknande. Allt har expoderat i slösaktig ymnighet och mina stackars protestantiska, skandinaviska sinnen hinner inte med utan vill samla på burk och spara. Liksom varje år känner jag mig nödgad att förklara för maken att pioner de blommar ju inte egentligen förens i slutet på juni. Och liljekonvaljer kommer till skolavslutligen. Basta. Allt annat är liksom på låtsas, lite oansvarigt sydländskt sådär, lite på måfå. Tom trädgårdarna på de här breddgraderna är slösaktiga livsnjutare!
Nu kör vi lite på måfå och blir barnsligt glada. En utflykt! Någåt nytt! Vad gör väl det att vi kommer någon timme försent till påskmiddagen, vägen var ju avstängd, eller hur? Och jag tänker på att jag alltid, och jag tror faktiskt jag menar alltid, uppskattar att färdas på en väg jag aldrig färdats på tidigare. Att komma till en ny stad, land, bygd eller bara en ny by. Det behöver inte vara speciellt vackert, bara det faktum att det för mig är en alldeles ny upplevelse räcker långt. Möjligheten att få utöka min erfarenehetsbank med just de här syn, ljud och luktintrycken.
Upplevelsen blir ju förstås som tydligast när jag reser till ett helt nytt land eller kultur; första gången jag badade i medelhavet, första gången jag klev av ett plan och kände tropikfuktig hetta mot huden, ensamresande i hyrbil i USAs sydstater, apskriken i morgondimman över Tikals ruiner... Jag är en res- och upplevelsejunkie. Men även små avstickare i vardagen piggar upp, en söndagsutflykt, en ny kaffeterass, en oplanerad tågresa.
Det finns något inom mig som gör att jag nästan alltid är villig att släppa det jag har för något okänt. Jag gillar förändringar, allt som rubbar de invanda cirklarna. Baksidan av det här är kanske att jag är dålig på kontinuitet. Att hålla kontakt, att upprätthålla och skapa traditioner, att återkomma. Nostalgi gör mig lätt otålig även om historia intresserar mig.
Man tror ju gärna att ju äldre man blir ju mer ska man leva i det förflutna, i minnena. Men kanske är det tvärt om, ju äldre man blir ju mindre tid har man att slösa på minnen, det gäller ju att passa på att fylla nuet!
Helena skrev för ett tag sedan att det kändes som om hon vunnit ett par månader, och jag håller med. Jag blir efter över tio år lika förvånad varje år över den tidiga våren, och den vår vi nordbor kallar försommar. Det känns som man lurar vintern på flera veckor, men sedan går det så snabbt att man liksom förlorar dem igen. Alldeles för fort kommer det här ljusgröna att övergå i högsommarens ljupgröna, lite dammiga. Höskördsvärme, grusdamm, lojhet. Det går för fort! Ögat och näsan hinner inte med. Vi går runt i villakvarteren på kvällarna och drar in luft som thinnersniffare. Åhh, syrenen, åhh liljekonvaljer åhhh! Luften är daggmättad med söta dofter och jag spärrar upp ögon och näsa för att inpränta allt detta prunknande. Allt har expoderat i slösaktig ymnighet och mina stackars protestantiska, skandinaviska sinnen hinner inte med utan vill samla på burk och spara. Liksom varje år känner jag mig nödgad att förklara för maken att pioner de blommar ju inte egentligen förens i slutet på juni. Och liljekonvaljer kommer till skolavslutligen. Basta. Allt annat är liksom på låtsas, lite oansvarigt sydländskt sådär, lite på måfå. Tom trädgårdarna på de här breddgraderna är slösaktiga livsnjutare!
Nu kör vi lite på måfå och blir barnsligt glada. En utflykt! Någåt nytt! Vad gör väl det att vi kommer någon timme försent till påskmiddagen, vägen var ju avstängd, eller hur? Och jag tänker på att jag alltid, och jag tror faktiskt jag menar alltid, uppskattar att färdas på en väg jag aldrig färdats på tidigare. Att komma till en ny stad, land, bygd eller bara en ny by. Det behöver inte vara speciellt vackert, bara det faktum att det för mig är en alldeles ny upplevelse räcker långt. Möjligheten att få utöka min erfarenehetsbank med just de här syn, ljud och luktintrycken.
Upplevelsen blir ju förstås som tydligast när jag reser till ett helt nytt land eller kultur; första gången jag badade i medelhavet, första gången jag klev av ett plan och kände tropikfuktig hetta mot huden, ensamresande i hyrbil i USAs sydstater, apskriken i morgondimman över Tikals ruiner... Jag är en res- och upplevelsejunkie. Men även små avstickare i vardagen piggar upp, en söndagsutflykt, en ny kaffeterass, en oplanerad tågresa.
Det finns något inom mig som gör att jag nästan alltid är villig att släppa det jag har för något okänt. Jag gillar förändringar, allt som rubbar de invanda cirklarna. Baksidan av det här är kanske att jag är dålig på kontinuitet. Att hålla kontakt, att upprätthålla och skapa traditioner, att återkomma. Nostalgi gör mig lätt otålig även om historia intresserar mig.
Man tror ju gärna att ju äldre man blir ju mer ska man leva i det förflutna, i minnena. Men kanske är det tvärt om, ju äldre man blir ju mindre tid har man att slösa på minnen, det gäller ju att passa på att fylla nuet!
3 kommentarer:
"Allt annat är liksom på låtsas, lite oansvarigt sydländskt sådär, lite på måfå". Haha, precis sâ. Det är ändâ intressant det här med att vara norrbo - det är svârt att definiera "vad som är svenskt", men ett är dâ säkert, det är att man har naturen och ârstiderna inpräntade som med brännjärn!
Här har du faktiskt en själsfrände, eller två t.o.m. Det du skriver om den snabba våren har jag berört många gånger. Det är inte utan att man litet saknar den utdragna nordiska processen.
En annan sak: det är ett stort misstag att försöka upprepa gamla succéer. Det blir mestadels besvikelser: landskapet var inte alls så vackert, vädret var inte alls så bra, maten inte alls så god och alla människor var inte vänliga. Bättre att försöka hitta något nytt.
Yes! Inlägg från Charlie. /En annan uplevelsesjunkie som också vet precis vad du menar med sorgen över den korta våren och de snabbt anländande mörkgröna löven.
Skicka en kommentar