Tredje dagen ledigt i rad, och nu har jag varvat ner. När veckorna är överfulla är tvådagarshelgerna lite för korta, eller kanske för fyllda med andra måsten, för att vara riktigt avkopplande. Vi hade tänkt åka bort en sväng denna vackra långhelg som alla andra men av olika anledningar blev det inte så och det var nog lika bra. I torsdags övade vi oss i den svåra konsten att inte göra någonting alls. Framåt eftermiddagen hade allas pulsar gått ner och på ett naturligt sätt sökte vi upp varsit hörn av huset. Ingen TV, ingen dator, inget spel, ingen telefon. En bok, en tidning, eller bara stirrandes i taket. Dottern gick och la sig i sängen, under täcket. "Är du trött?", "Nej jag bara ligger och liksom tänker". Jag lyckades avhålla mig från att fråga om på vad.
En av de bästa sakerna med familjelivet, att vara tillsammans fast man får vara ifred. Att vara ensam med andra.
Igår jobbade maken och jag och baren åkte in till Paris och turistade, eftersom det var närmare 30 grader tyckte jag att det var lämpligt att trängas på Place du Tertre. Annars är det ju ingen sport! Och vem vet vilka men man kan få av att stirra för länge i taket, bäst att aktivera sig! Men det var faktiskt väldigt trevligt: en promenad genom 9e, ett totalt ointresse från min avkomma att nostalgiskt blicka upp på det chambre de bonne där jag svettades en julimånad 1985, en pizza på ett litet torg, körsbär i ett frukstånd, beundra pelargonöverflödet på Hausmannbalkongerna, alla miljoner trappstegen upp till basilikan, Stand by me framförd av Jonas från Skövde till japanernas förtjusning, tacka nej till miniatyreiffeltorn, miniatyrbasilikor, porträttmåleri, klibbiga gubbar som fastnar på väggen, jättestudsballonger, ja kanske den mest tacky delen av Paristurismen men ändå den oföränderliga utsikten över beigegråa Paris.
Glädjen när man ser Eiffeltornet. Man blir lite glad varje gång, det är så märkligt. När jag åker tll jobbet kommer jag ut ur en tunnel och plätsligt breder Paris ut sig nedanfär mina fötter. Och rakt framför mig den stolta, magnifika järnladyn. Rak står hon där, lika majestätisk i strålande sommarsol, i dimma och regn eller i natten lysandes som en fyrbåk. Jag blir glad i hjärtat varje morgon.
Och idag, glädjen över att äta frukost i det gröna ca 7 meter från sängen. Vid 8.30 är det redan varmt, jag sitter i pyamas med mitt kaffe, hunden sover på mina fötter som jättevarma, fluffiga tofflor, solen värmer i halsgropen, det ska bli runt 30 idag igen. Fågelkvitter, grannarnas morgonlåga röster i deras trädgård, en hund gläfser till, tåget i fjärran. Min hund spetsar öronen men slår sig till ro igen i morgonsolen. Tusen nyanser av grönt och idag blir den lilla poolen vi ärvt med huset klar för användning. Då blir det nog slut på tystnaden.
En av de bästa sakerna med familjelivet, att vara tillsammans fast man får vara ifred. Att vara ensam med andra.
Igår jobbade maken och jag och baren åkte in till Paris och turistade, eftersom det var närmare 30 grader tyckte jag att det var lämpligt att trängas på Place du Tertre. Annars är det ju ingen sport! Och vem vet vilka men man kan få av att stirra för länge i taket, bäst att aktivera sig! Men det var faktiskt väldigt trevligt: en promenad genom 9e, ett totalt ointresse från min avkomma att nostalgiskt blicka upp på det chambre de bonne där jag svettades en julimånad 1985, en pizza på ett litet torg, körsbär i ett frukstånd, beundra pelargonöverflödet på Hausmannbalkongerna, alla miljoner trappstegen upp till basilikan, Stand by me framförd av Jonas från Skövde till japanernas förtjusning, tacka nej till miniatyreiffeltorn, miniatyrbasilikor, porträttmåleri, klibbiga gubbar som fastnar på väggen, jättestudsballonger, ja kanske den mest tacky delen av Paristurismen men ändå den oföränderliga utsikten över beigegråa Paris.
Det här var ju en jättedålig utsiktsbild men man kan med lite god vilja se Eiffeltornet. Och ni vet ju redan hur den där utsikten ser ut, eller hur?
Glädjen när man ser Eiffeltornet. Man blir lite glad varje gång, det är så märkligt. När jag åker tll jobbet kommer jag ut ur en tunnel och plätsligt breder Paris ut sig nedanfär mina fötter. Och rakt framför mig den stolta, magnifika järnladyn. Rak står hon där, lika majestätisk i strålande sommarsol, i dimma och regn eller i natten lysandes som en fyrbåk. Jag blir glad i hjärtat varje morgon.
Och idag, glädjen över att äta frukost i det gröna ca 7 meter från sängen. Vid 8.30 är det redan varmt, jag sitter i pyamas med mitt kaffe, hunden sover på mina fötter som jättevarma, fluffiga tofflor, solen värmer i halsgropen, det ska bli runt 30 idag igen. Fågelkvitter, grannarnas morgonlåga röster i deras trädgård, en hund gläfser till, tåget i fjärran. Min hund spetsar öronen men slår sig till ro igen i morgonsolen. Tusen nyanser av grönt och idag blir den lilla poolen vi ärvt med huset klar för användning. Då blir det nog slut på tystnaden.
2 kommentarer:
Ljuveliga liv, i värme och stad, på lanthustrappen med fotvärmaren och på gång i Paris.
Skriver bra gör du också.
Tack, det var snällt sagt! Riktigt så här ljuveligt är det ju inte alltid, men idag så...
Skicka en kommentar